Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Fortsatt hög arbetsbelastning gör att jag inte heller denna vecka kommer ha möjlighet att uppdatera bloggen.

Hoppas vara tillbaka nästa vecka.

Önskar er alla en riktigt trevlig helg. På återseende!

// Arbetsnarkoman med fotbollsabstinens


Lämna en kommentar

Kära fotbollsnörd,

Då jag för tillfället kippar efter luft snorklande i ett hav av arbetsprojekt kommer jag inte ha möjlighet att uppdatera bloggen denna vecka.

Jag hoppas att du har överseende med detta och att du hänger på nästa vecka. På återseende!


Lämna en kommentar

Korruption inom svensk fotboll – ett samhällsproblem

Jaha, då var det närmast självklara bekräftat. Korruptionen har fått fäste även i svensk fotboll. Föga förvånande för den pessimistiske realisten, frapperande för den naive, beklämmande för oss alla.

Ibland är det bättre att inget veta, sägs det. Att endast ana en obekräftad sanning ger utrymme till förnekelse, skapar möjligheter att hålla för öronen när regnet piskar mot fönsterrutorna likt ilskna utropstecken i syfte att uppmärksamma dig på en ännu inofficiell illaluktande verklighet.

I gårdagens Uppdrag granskning avslöjades att matchfixning förekommer även i Sverige. All heder till SVT som lagt resurser på att lägga korten på bordet. Att fenomenet förekom var för mig personligen ingen revolutionerande nyhet, men som tidigare nämnts är kontrasterna stora mellan att misstänka något och att få sanningen nedtryckt i halsen.

Sekvensen i vilken man med hjälp av dold kamera konfronterade den förre Landskronaspelaren Liridon Leci framkallade alla möjliga sorters olustkänslor. 29-åringens samvetsbrist blev påtaglig när han öppet berättade om sitt korrupta nätverk inom både Allsvenskan och Superettan. Att Lici i efterhand hävdat sin oskuld genom att säga att han under intervjun drev med den utsände, som han påstår sig vetat ha agerat under falsk täckmantel, stinker sig in på min topp 10-lista över världens sämsta lögner. Nog om det, Licis efterhandskonstruktion är inte värd att ta i med tång och att lukta på den framkallar högst troligt en nära döden-upplevelse i klass med att få välanvända benskydd upptryckta i nyllet.

Att i detta fall kasta skit på den enskilda individen är i grunden inte konstruktivt. Förlåt mig, stundtals är det svårt att hålla tungan rätt i mun. Inte minst när en individ i statlig tv hänsynslöst pissar på ens värdegrund.

Personligen föredrar jag nolltolerans, att en spelare/tränare eller övrig föreningsanställd som på något vis beblandar sig med matchfixning för all framtid skall nekas tillstånd att professionellt verka inom idrotten. Många kommer högst troligt anklaga mig för att hårdra straffet in absurdum, men i detta fall är jag oerhört principfast.

Fenomenet är dock i många fall mångbottnat. Vad ska exempelvis en spelare göra i fall där denne ställs inför ett ultimatum av tränare/övriga spelare eller annan anställd som går ut på att prestera under sin förmåga? Som han vill, anser jag. Prestera under sin förmåga, motsätta sig ultimatumet eller anmäla företeelsen, även om jag inser att det sistnämnda kan vara känsligt, ibland kanske rent av farligt. Min poäng är att spelaren i fråga, oavsett agerande, i ett sådant scenario inte är skyldig till brott. Den/de som medvetet drar ekonomisk vinning av matchfixningen, samt parter som på ett eller annat vis bistått/främjat den olagliga företeelsen av fri vilja (inte under utpressning, som i fallet med spelaren) bör stå som skyldiga.

Givetvis förstår jag att korruptionen inte låter sig skrämmas iväg blott med hjälp av att du, jag, vi eller förbundet medvetet, öppet och helhjärtat skyltar med straffskalor. Det krävs mer, det krävs humanitet och sunda värdegrunder, och då spårar vi intuitivt in på någonting betydligt större än fotboll. Vi slirar kort och gott ut från fotbollen, genom föräldrahem, via skolsalar, in i generationer av förebilder och ut i det paradoxala vimlet som någon idealist valt att kalla samhälle. Ett samhälle som blir allt kallare och mer utnött på medmänskliga värderingar och kollektiv välvilja för varje löv som faller, mer individuellt präglat för varje dag som går. Någonstans där finner vi kärnan till problemet, en kärna som jag tyvärr tror är tom på lösningar. Men vad vet jag? Matchfixningen är bekräftad, hopplösheten kan jag endast ana. Och som jag tidigare nämnde ger en obekräftad sanning alltjämt utrymme för hopp.


Lämna en kommentar

Helsingborgs brasilianska kärleksroman

Stjärnglans, kärlek och lojalitet – en kombination av egenskaper som en sportskribent år 2014 sällan, om ens någon gång, får möjlighet att tveklöst smeka in i en text om en fotbollsspelare på elitnivå.

Dagens idrottsmän är generellt (fantastiskt hårdraget) antingen stjärnor, legoknektar eller utrotningshotade eldsjälar fastkedjade i en svunnen tid. Men det är alltjämt möjligt att med hjälp av en stor portion tålamod finna den berömda nålen i höstacken. Den som så självklart sticker ut från mängden men ändå inte – den ödmjuka och passionerade stjärnan. Ibland dimper den till och med ner på Kastrup, mitt framför ögonen på dig, redo att trollbinda ditt hjärta med en unik förmåga att älska, att omfamna, att fullkomligt våldta den stereotypa bilden av en modern idrottsman.

Alvaro Santos är en individ unik för sin tid. Inte nog med att han anlände till Sverige och Helsingborg med spelmässiga egenskaper som tvingade murar på fall. Han anlände till nordvästra Skåne med en personlighet som suddade ut varenda skiljelinje mellan dröm och verklighet, som knockade gränsvakter mellan stjärnhimmeln och fyllot utanför Systembolaget.

När den nu snart 35 år gamle Santos valt att krita ner den sista (?) punkten i sin kärleksroman är det med vemod och framtidstro som jag kastar min själ raka vägen in i hyllningsorkanen. Ett stort tack för alla underbara fotbollsminnen, men framförallt för att du visat mig att dörren mellan framgång och medmänsklighet inte är stängd.

Den 1 oktober 2014 är och förblir ett historiskt datum för mig. I dag fick jag nämligen förmånen att i en text rörande en fotbollsspelare, utan eftertanke, kombinera en trio ord som i samspel ligger mig varmt om hjärtat: Stjärnglans, kärlek och lojalitet. En storslagen kombination av egenskaper hos han som ♫ … kom från Brasilien …


Lämna en kommentar

Fria David Moyes!

David Moyes dömdes till skam på livstid för att ha raserat ett av världsfotbollens heliga monument. Idag, ett halvår efter domen, kan rättegången återupptas. Av vilken anledning? Att nya dyrköpta och motsägelsefulla bevis har framkommit.

Sedan Sir Alex Ferguson lämnade in sin avskedsansökan efter nästan tre decennier som huvudtränare för Manchester United har klubbens vinnarkultur givit vika. Den långlivade framgångseran har gått i graven och ersatts av sviktande resultat och bristande spelmässig kvalitet.

Mannen som till en början fick äran, eller bördan (välj själv), att axla Fergusons mantel var Everton-tränaren David Moyes. Det dröjde inte länge innan dess att Moyes kompetens och förmåga började ifrågasättas. X antal prestationsmässiga dikeskörningar och en mängd frontalkrockar fick fans och media att ställa sig frågande till om skotten var rätt man för jobbet.

Den inofficiella, alltjämt globala, rättegången tog sin början och slutade sent omsider med att Moyes dömdes till skam på livstid. Skotten tvingades lämna klubben och sågades milt uttryckt längs med fotknölarna.

Efter Moyes sorti övertog Ryan Giggs tillfälligt tränarposten i väntan på en permanent och mer långsiktig lösning. Den permanenta lösningen visade sig bli en meriterad herre vid namn Louis van Gaal, som innan han anlände till England passade på att vinna VM-brons med Holland. VM-deltagandet gjorde att tiden för holländarens ankomst drog ut på tiden, viket många anade skulle påverka Manchester Uniteds säsongsförberedelser negativt.

En miserabel säsongsinledning

Fem omgångar har i skrivande stund avverkats av årets Premier League-säsong. Manchester United placerar sig, med sina fem poäng, på en blygsam tolfteplats och har redan hunnit köra av vägen både en, två och tre gånger med van Gaal i förarsätet. Detta trots att klubben värvat ett antal klasspelare, och med anledning av uteblivet Europaspel nästintill fullt ut har kunnat fokusera på ligaspelet.

Jag har sagt det innan och säger det igen; Frågan är om den successiva nedmonteringen av Manchester Uniteds segermaskin är en effekt av att fel person innehar tränarposten, eller om nedgången snarare beror på att klubben genomgår en identitetskris med anledning av otryggheten som följer när en legendar efter 27 år vid rodret drar sig tillbaka.

Van Gaals mardrömsstart – Moyes upprättelse

Med hänsyn till van Gaals kaotiska säsongsinledning uppmanar jag, om inget annat, Hovrätten (läs folket) att ompröva David Moyes dom.

Skottens advokat badar i bevismaterial. 4-0-förlusten borta mot MK Dons i ligacupen, premiärförlusten mot Swansea, 5-3-förlusten mot Leicester och inte minst det faktum att van Gaal personligen vädjat om tålamod är enligt mig fakta som på sannolika skäl borde fria Moyes.

Manchester Uniteds stora problem är inte personen som innehar tränarposten, utan HAN som inte längre innehar tränarposten. Därför hoppas jag innerligt att Louis van Gaal beviljas det tålamod han efterfrågat samt att Hovrätten (läs folket) inser att det ej finns underlag för en ny rättegång (inte än i alla fall).


Lämna en kommentar

Vädergudarna har släppt macheten – svensk supporterkultur överlevde

Svenska fotbollssupportrar har under lång tid tvingats utstå mediala kastvindar. Medan tidningarna sålt lösnummer med hjälp av flashiga och hårt vinklade rubriker har supporterklubbar kämpat med att klamra sig fast vid lyktstolpar och stå pall för vissa redaktioners självutnämnda, klickbenägna och partiska vädergudar.

De inofficiella vädergudarna har nu, hör och häpna, valt att skingra molntäcket. Solen lyser i dagsläget så starkt över svensk supporterkultur att solfaktor 30 inte längre fyller någon funktion.

Anledningen är delvis den kampanj som HIF:s officiella supporterklubb, Kärnan, sjösatte för en tid sedan. Ett marknadsföringsprojekt med syfte att uppnå lapp på luckan i mötet med Brommapojkarna. Biljettförsäljningen tickar på samtidigt som nya hedersamma initiativ frekvent ploppar upp. Biljetter har skänkts till ensamkommande flyktingbarn, till regionala ungdomslag samt till inlagda barn och deras föräldrar. Detta är blott ett axplock av de initiativ som tagits.

Kampanjen har med andra ord fått enorm genomslagskraft. All heder till Kärnan som inte nöjt sig med att stå rakryggade under tiden de självutnämnda vädergudarna unisont pekat finger samt gemensamt pissat i nordvästskånsk riktning, utan som dessutom lyckats samla kraft nog att riva murar. Detta i en tid då sportsliga resultat varit minst lika påfrestande som den systematiska varumärkeskastrering vilken somliga opinionsbildare hängivet pysslat med med sedan den tragiska dödsmisshandeln i slutet av mars.

Kärnan i all ära, jag skulle vilja lyfta fram svensk supporterkultur överlag samt de supporterklubbar som vecka efter vecka utgör kryddan i en i övrigt tämligen smaklös rätt (nåja, allt är relativt) vid namn svensk fotboll. Att dessa supportrar under lång tid blivit förtryckta i ett från somliga opinionsbildare desperat, alltjämt lyckosamt, försök att tjäna pengar är vid närmare eftertanke tämligen absurt. Inte minst då det på längre sikt skadar det allmänna intresset för den liga som delvis betalar dessa vädergudars levebröd, men framförallt då pajkastningen till mångt och mycket saknar grund.

Betydelsen av att ställa rimliga krav

Att kräva att en verksamhet tar ansvar är givetvis fullt rimligt. Att svartmåla en organisation alternativt en förening med anledning av att en eller antal individer med diffusa kopplingar till verksamheten på eget bevåg lever rövare, trots tydligt uttalade värderingar samt riktlinjer, är däremot inte rimligt.

Jag ska försöka konkretisera mitt resonemang med hjälp av ett aningen udda exempel. Nåja, tycka vad man vill, här kommer det hur som helst:

Så vitt jag vet är polisens främsta syfte vid tillfångatagandet av en brottsling inte att fastställa individens politiska tillhörighet? Så vitt jag vet hör det inte heller till vanligheterna att ett politiskt parti tvingas stå till svars för ett brott endast med anledning av att gärningsmannens track record gör gällande att individen tidigare identifierat sig med partiet? Varför? Jo, med anledning av att denna information sällan (notera sällan) äger relevans i sammanhanget. Partier är dessutom tydliga med att uttala sina grundläggande värderingar, varför de i sådana fall ofta kan avsäga sig ansvaret och lättvindigt tvätta bort en eventuell svartmålning. Med all rätt, säger jag.

Inom svensk supporterkultur ser ansvarsfördelningen emellertid annorlunda ut. I samhället i stort innebär ett medlemskap sällan att den berörda organisationen blir pappa till ett gäng minderåriga individer vars ansvar helt förläggs i händerna på verksamheten. Med detta i åtanke frågar jag mig vad som gör att supporterklubbar avkrävs detta orimliga ansvarstagande. Visst, rent juridiskt skiljer sig inte ansvarsfördelningen jämfört med övriga verksamhetsområden, men utanför juridikens lagar översvämmas supporterklubbar av krav på orimligt ansvarstagande. Detta trots att flertalet av dessa, likt politiska partier, företag och ideella föreningar inom andra verksamhetsområden, har tydligt uttalade värderingar samt ramverk.

Att det ska krävas ett svenskt CL-lag eller en marknadsföringskampanj deluxe för att fotbollens SMHI ska behaga skänka ett par nödvändiga solstrålar till svensk supporterkultur är direkt skrämmande. Men låt oss istället glädjas över det faktum att den goda viljan hos den stora massan lyckats besegra vädergudarna (om än tillfälligt). Detta anser jag vara ett tydligt, nästan bisarrt tydligt, exempel på supporterkulturens många positiva värden. Ni vet, samma värden som tidigare hamnat i papperskorgen ämnad för icke tillräckligt inkomstbringande nyheter.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare