Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Vem vill abonnera på avbrutna matcher?

Idag kom beskedet som gör inköp av säsongskort till en om inte värdelös så högst riskabel investering.

Polisen, SvFF och Sef har gemensamt bestämt sig för att tänja på straffskalan vid förekomsten av illegal pyroteknisk användning, parallellt med att man diskuterar och bearbetar möjligheten att legalisera pyroteknik under ordnade former.

Enligt Isabel Thorén på Rikspolisstyrelsen kommer övertramp att resultera i upplösta arrangemang och flyttade matchdagar.

Tanken är god: Att genuint försöka möta en stark önskan med krav på en motprestation. Det finns dock en baksida av myntet, svärtad av kollektiv bestraffning. Frågan är inte om, utan när tiotusentals oskyldiga åskådare kommer att tvingas lämna sina bänkrader innan matchuret nått 90.

Känslan är att storstadsklubbarna gör rätt i att omgående anställa receptionister på frilansbasis. Jag sätter nämligen en slant på att somliga telefonväxlar kommer att brinna upp på grund av besvikna årskortsinnehavare och förbannade konsumenter.

Vetskapen om att jag riskerar missa slutet på filmen på grund av popcornskastande fjortisar lockar mig knappast att besöka biosalongen.


Lämna en kommentar

HIF sår frön med hopp om en ljusare morgondag

Henrik Larsson övertar tränarposten, Roar Hansen förpassas till skrivbordet och ombyggnationen av Olympia fortgår. Helsingborgs IF:s nysatsning står i full blom lagom till jul.

HIF:s ledning annonserade i fredags att förtroendet för Roar Hansen alltjämt var obrutet, uppgifter som senare skulle visa sig vara falska. På måndagseftermiddagen meddelade klubben nämligen att stadens son, Henrik Larsson, tar över som huvudtränare (manager). Hansen kliver ner ett antal steg på den hierarkiska pyramiden och intar den aningen luddiga rollen som strategisk fotbollsutvecklare.

Ett förlorat år
Säsongen 2014 utvecklades till en mardröm för många av de nordvästskånska fotbollsfantaster som för en dryg vecka sedan vaknade kallsvettiga, irriterade och en smula lättade. Inte nog med att de kaotiska inslagen utanför planen varit svårräknade, de sportsliga genomklappningarna har avlöst varandra.

Roar Hansen har under närapå en och en halv säsong famlat i mörker. Att uteslutande skylla klubbens många misslyckanden på tränaren är insiktslöst, men klart är att Hansen inte förmått få laget att prestera maximalt. Ketchupflaskan har inte tömts på allt innehåll, så att säga. Till stor del på grund av en laguppställning som visade sig vara inkompatibel med spelarmaterialet, men som trots det användes i match efter match under halva säsongen.

Vissa menar att Hansen hade för få alternativ, att forwardsuppsättningen var så svag att formsvage Robin Simovic inte gick att ersätta samt att det inte fanns underlag för ett tvåmannaanfall. Att truppen, framförallt i början av säsongen, var tunn råder det inga tvivel om. Att Hansens arbete var otacksamt är inte heller någon hemlighet. Men att inga alternativ fanns tillgängliga är en överdrift tänjd såväl på höjden som på bredden. HIF:s uppspelspunkter fungerade inte, laget hade svårt att ta sig över mittlinjen och Simovic imiterade Rio Kalle-statyn i närmare 75 minuter per match. Alternativen hade inte behövt vara storslagna för att överträffa den spelmässiga misären.

När transferfönstret öppnades lämnade ett par nyckelfigurer och ersattes av ett antal stabila pjäser, däribland Mikael Dahlberg som omedelbart gjorde succé. HIF kryssade, kryssade och kryssade innan man slutligen började vinna och tog farväl av bottenträsket. När kontraktet i teorin var säkrat gick laget ånyo i ide. Hansen lyckades inte väcka spelarna som såg ut att sakna motivation och när Allsvenskan väl summerades, när supportrarna äntligen gavs möjlighet att skrynkla ihop säsongen 2014 och kasta densamma i närmsta papperskorg, placerade sig HIF på en intetsägande niondeplats.

Till Hansens försvar ska det sägas att turbulensen i och runt klubben under dennes tid som tränare skapat en direkt usel arbetsmiljö, vilket givetvis bör vägas in i bedömningen. Spelaromsättningen har varit hög, schismerna utanför banan har avlöst varandra sedan dödsmisshandeln i samband med premiärmatchen mot Djurgården och den tomma kassakistan har lämnat havets botten, flutit i land och skapat både problem och irritation.

Framtiden i sikte
HIF:s långsiktiga plan gick i och med degraderingen av Hansen i stöpet (även om klubben möjligen vill ge sken av att planen ännu är vid liv genom att behålla Hansen i organisationen). Men HIF behöver så nya frön, få fans, sponsorer, ”marginalare” och övriga intressenter att tro igen, skingra det täta molntäcket och riva de cementerade murarna mellan gårdagen och morgondagen.

Det nyligen inledda arenaprojektet i kombination med värvningen av Henrik Larsson ger en fingervisning om klubbens ambitionsnivå och skänker nysatsningen välbehövliga vingar. Nu återstår det att se om satsningen lyfter.


Lämna en kommentar

Klona Anton Tinnerholm!

- MFF föll med flaggan i topp. Anton Tinnerholm höll i fanan.
- MFF:s insats mot Atletico Madrid höll hög klass. Anton Tinnerholms attityd höll världsklass.

Ovan ser du två vinklade exempel på ingresser vilka kvällstidningarna med gott samvete skulle kunna ha använt sig av efter tisdagens möte mellan MFF och Atletico Madrid.

23-årige Anton Tinnerholm stod för en makalös insats. Inte nog med att hans företagsamhet sopade mattan med världsledande entreprenörer, han gav dessutom ordet ”attityd” ett ansikte. Ett konkretiserande av detta diffusa uttryck var precis vad svensk fotboll behövde. En fotbollsnation som varken kvalitetsmässigt eller ekonomiskt kan mäta sig med de stora drakarna är i skriande behov av spelare som Tinnerholm.

Den respektlöshet som högerbacken visade upp i dueller och närkamper med världsspelare är nödvändig för att klubbar av MFF:s dignitet ska ha möjlighet konkurrera på den stora scenen. Dessvärre är inställning à la Tinnerholm en bristvara inom svensk fotboll, vilket är en bakomliggande orsak till svenska lags oförmåga att hävda sig i europeiska sammanhang. Klass och pengar i all ära. Vilja, mod, tro och framåtanda räcker långt, ibland hela vägen till Juventus Stadium, vidare till Estadio Vicente Calderón och raka vägen in i landslagstruppen.

Varken MFF eller någon annan allsvensk klubb kommer någonsin att kunna mäta sig med lag av Atletico Madrids kaliber. Inte kvalitetsmässigt. Men väl inställningsmässigt.

Över 36 omgångar segrar klass i 99 fall av hundra. Över 90 minuter duggar skrällarna tätt. Det vet alla som är fotbollsintresserade.

Om Celtic kan besegra Barcelona kan MFF besegra Juventus. Den stora skillnaden mellan skotsk och svensk fotboll är att inställning à la Tinnerholm snarare är regel än undantag i det förstnämnda fallet. En attitydförändring i ”lilla landet lagom” hade garanterat skonat oss från fler 14-årsperioder utanför finrummet. Så dåliga är vi inte och har aldrig varit, vilket blev än mer tydligt när MFF pressade tillbaka fjolårsfinalisterna i närmare 45 minuter.

Klona Anton Tinnerholm. Please!


Lämna en kommentar

Balotelli – stjärnan bakom fasaden

Mario Balotellis långlivade måltorka är till ända. Italienaren, som sedan ankomsten till Liverpool brottats med en sjuhelvetes formsvacka, gjorde igår sitt första mål på åtta långa matcher. Den 24-årige inhopparen kvitterade Swanseas ledning på inspel från Fabio Borini, vartefter mittbacken Dejan Lovren gjorde 2-1 på stopptid och därmed sköt Liverpool vidare i Ligacupen.

Balotellis 1-1-mål var snyggt. Volleykanonen vittnade om en latent kvalitet vilken alla som följt Balotellis krokiga karriär är familjära med. Men sanningen och säga; målet tar knappast plats i klubbens historieböcker för dess sensationella betydelse. Eller?

Njäe, troligtvis inte, men möjligen för dess psykologiska betydelse? Balotelli är i lika stort behov av mål som en bil är av drivmedel. Ett fordon utan drivmedel – en icke framkomlig stålklump på x antal 100 kilo. En mållös Balotelli – 80 kilo talang med huvudet nerborrat i gräsmattan.

Alla anfallare kan vittna om målens betydelse för självförtroendet, men få forwards är så beroende av att smörja sitt ego som Balotelli. Och få lag är så pass beroende av att få igång sin stjärnanfallare som Liverpool, att desarmera sin tickande bomb innan det smäller.

Balotellis CV är kantat av diverse dispyter och snedsteg både på och utanför fotbollsplanen. Att Brendan Rodgers i samband med värvningen av den italienska landslagsmannen tydligt deklarerade att divafasoner inte accepteras i ett Liverpool där individen förväntas underkasta sig kollektivet är sin sak. Budskapet gick med all säkerhet fram, men att kontrollera ett hungrigt lejon kräver mer än retorisk förmåga.

Personligen har jag alltid gillat Super Mario. Att den före detta Milanspelaren kämpar med, troligtvis impulsiva och ofrivilliga, humörsvängningar är givetvis tragiskt. Men bakom fasaden skymtar jag en medmänniska som desperat fäktas för sin acceptans, på fotbollsplanen ser jag en spelare med potential att uträtta stordåd. Därför hoppas jag att stundens excellens i mötet med Swansea väckte stjärnan bakom fasaden.


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Fortsatt hög arbetsbelastning gör att jag inte heller denna vecka kommer ha möjlighet att uppdatera bloggen.

Hoppas vara tillbaka nästa vecka.

Önskar er alla en riktigt trevlig helg. På återseende!

// Arbetsnarkoman med fotbollsabstinens


Lämna en kommentar

Kära fotbollsnörd,

Då jag för tillfället kippar efter luft snorklande i ett hav av arbetsprojekt kommer jag inte ha möjlighet att uppdatera bloggen denna vecka.

Jag hoppas att du har överseende med detta och att du hänger på nästa vecka. På återseende!


Lämna en kommentar

Korruption inom svensk fotboll – ett samhällsproblem

Jaha, då var det närmast självklara bekräftat. Korruptionen har fått fäste även i svensk fotboll. Föga förvånande för den pessimistiske realisten, frapperande för den naive, beklämmande för oss alla.

Ibland är det bättre att inget veta, sägs det. Att endast ana en obekräftad sanning ger utrymme till förnekelse, skapar möjligheter att hålla för öronen när regnet piskar mot fönsterrutorna likt ilskna utropstecken i syfte att uppmärksamma dig på en ännu inofficiell illaluktande verklighet.

I gårdagens Uppdrag granskning avslöjades att matchfixning förekommer även i Sverige. All heder till SVT som lagt resurser på att lägga korten på bordet. Att fenomenet förekom var för mig personligen ingen revolutionerande nyhet, men som tidigare nämnts är kontrasterna stora mellan att misstänka något och att få sanningen nedtryckt i halsen.

Sekvensen i vilken man med hjälp av dold kamera konfronterade den förre Landskronaspelaren Liridon Leci framkallade alla möjliga sorters olustkänslor. 29-åringens samvetsbrist blev påtaglig när han öppet berättade om sitt korrupta nätverk inom både Allsvenskan och Superettan. Att Lici i efterhand hävdat sin oskuld genom att säga att han under intervjun drev med den utsände, som han påstår sig vetat ha agerat under falsk täckmantel, stinker sig in på min topp 10-lista över världens sämsta lögner. Nog om det, Licis efterhandskonstruktion är inte värd att ta i med tång och att lukta på den framkallar högst troligt en nära döden-upplevelse i klass med att få välanvända benskydd upptryckta i nyllet.

Att i detta fall kasta skit på den enskilda individen är i grunden inte konstruktivt. Förlåt mig, stundtals är det svårt att hålla tungan rätt i mun. Inte minst när en individ i statlig tv hänsynslöst pissar på ens värdegrund.

Personligen föredrar jag nolltolerans, att en spelare/tränare eller övrig föreningsanställd som på något vis beblandar sig med matchfixning för all framtid skall nekas tillstånd att professionellt verka inom idrotten. Många kommer högst troligt anklaga mig för att hårdra straffet in absurdum, men i detta fall är jag oerhört principfast.

Fenomenet är dock i många fall mångbottnat. Vad ska exempelvis en spelare göra i fall där denne ställs inför ett ultimatum av tränare/övriga spelare eller annan anställd som går ut på att prestera under sin förmåga? Som han vill, anser jag. Prestera under sin förmåga, motsätta sig ultimatumet eller anmäla företeelsen, även om jag inser att det sistnämnda kan vara känsligt, ibland kanske rent av farligt. Min poäng är att spelaren i fråga, oavsett agerande, i ett sådant scenario inte är skyldig till brott. Den/de som medvetet drar ekonomisk vinning av matchfixningen, samt parter som på ett eller annat vis bistått/främjat den olagliga företeelsen av fri vilja (inte under utpressning, som i fallet med spelaren) bör stå som skyldiga.

Givetvis förstår jag att korruptionen inte låter sig skrämmas iväg blott med hjälp av att du, jag, vi eller förbundet medvetet, öppet och helhjärtat skyltar med straffskalor. Det krävs mer, det krävs humanitet och sunda värdegrunder, och då spårar vi intuitivt in på någonting betydligt större än fotboll. Vi slirar kort och gott ut från fotbollen, genom föräldrahem, via skolsalar, in i generationer av förebilder och ut i det paradoxala vimlet som någon idealist valt att kalla samhälle. Ett samhälle som blir allt kallare och mer utnött på medmänskliga värderingar och kollektiv välvilja för varje löv som faller, mer individuellt präglat för varje dag som går. Någonstans där finner vi kärnan till problemet, en kärna som jag tyvärr tror är tom på lösningar. Men vad vet jag? Matchfixningen är bekräftad, hopplösheten kan jag endast ana. Och som jag tidigare nämnde ger en obekräftad sanning alltjämt utrymme för hopp.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare