Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Ett lag – ett samhälle i miniatyr

Ett omklädningsrum består likt samhället i stort av individer med olika egenskaper, skilda preferenser och delade meningar. Dessa olikheter är till mångt och mycket grunden för ett fungerande samhälle, och därmed också grunden för ett fungerande lag.

Hur skulle det se ut om samtliga lagmedlemmar slogs om rollen som ledargestalt? Troligtvis skulle interna stridigheter uppstå, om inte skulle tumult med all säkerhet uppstå till följd av tjugotalet individer vars ledarstilar skiljer sig åt och vars åsikter går isär. En sund rollfördelning är i arbetslivet såväl som i privatlivet en essentiell faktor vad gäller att uppringa samt upprätthålla bärkraftiga relationer.

Med detta i åtanke ställer jag mig frågande till Linda Skugges nygamla debattartikel i vilken huvudpersonen framhåller att jobbristen skulle vara en bluff. Argument som att ”svenska ungdomar måste lära sig att SKAPA jobb” samt att ”svenska ungdomar är lata och kräsna” avlöser varandra. Utöver att påståendet kring att svenska ungdomar är lata och kräsna fått mothugg av en anställd på Arbetsförmedlingen (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12457716.ab) är argumentet vad gäller att svenska ungdomar måste lära sig att SKAPA jobb sagt utan respeket för människors olikheter/brister.

Linda Skugge är teaterproducent, grundare av en eventbyrå, bloggare, författare och krönikör. Med all respekt för hennes fantastiska resa, hennes slingriga stig bort från slummen in i rampljuset; alla är inte entreprenörer, alla är inte Linda Skugge.

Inom fotbollen har agenter en betydande roll. Deras jobb är att skapa möjligheter åt sina klienter (via provträningar, löneförhandlingar etc.). Motsvarigheten i samhället i övrigt får anses vara AF, fackförbund samt diverse jobbcoacher. Ska vi lägga ner dessa verksamheter, Linda Skugge? Ty i ditt Sverige, ett Sverige uteslutande bestående av entreprenörer pigga på att skapa sina egna möjligheter, fyller dessa organisationer inte längre någon funktion. Kruxet är emellertid att alla inte är så förbaskat pigga på, eller ens kapabla, att SKAPA sina egna möjligheter, vilket inte är synonymt med att majoriteten önskar rulla tummarna.

Öppna ögonen & ta tillvara på sparkapitalet

Istället för att avkräva entreprenörskap av den enskilde individen bör vi kanske yrka på en förbättring av vår kära agentbyrå vid namn AF? Kanske kan de inspireras av fotbollsagenter? Dessa yrkesmän verkar ju onekligen ha en väl utvecklad förmåga att bistå sina klienter med förmånliga kontrakt oavsett hur undermåliga de är. Eller så skuldbelägger vi vare sig individen eller AF och tar sikte på det riktiga problemet, dvs. att jobben är för få, samma problem som Linda Skugge effektivt försöker kamouflera genom att utnyttja problematiken till sin egen fördel när hon bredbent och med höjda axlar gör reklam för sin förmåga att ta för sig. Detta är, i mina ögon, ett på tok för stort problem för att, med hedern i behåll, utnyttja i syfte att vinna billiga PR-poäng hos sådana som har jobb och som älskar att slå sig själva på bröstet.

Åter till omklädningsrummet. Hen som sitter tyst i ett hörn, hen som biter ihop och tiger när lagkamraterna hånskrattande daskar honom/henne med handduken på vägen ut ur duschen, hen som ständigt går runt och fruktar hånfulla kommentarer – ska vi utesluta hen enbart för att hen inte är personen som vågar ta för sig, Linda Skugge? Ojojoj, vad många världsstjärnor vi aldrig hade fått förmånen att avnjuta. Ett sådant samhälle är inget för mig.


Lämna en kommentar

Hur ser planen ut, HIF?

HIF presenterade under gårdagen två nyförvärv. Detta i form av 29-årige, tidigare klubblöse, Mikael Dahlberg samt 19-årige, tillika köldskadade, Darijan Bojanic som under en period agerat portvakt vid dörren till IFK Göteborgs frysbox. Värvningen av den förstnämnde är enkel att associera med en alltmer cementerad spelfilosofi vid namn 4-2-3-1 medan den sistnämnde rimligen torde kategoriseras i facket för tvättäkta jokrar ägande lika många intressanta egenskaper som överhängande frågetecken.

Anfallsspelet har under säsongen varit skåningarnas främsta akilleshäl. Hittilldags har endast Mjällby, Åtvidaberg och Falkenberg producerat färre mål än Roar Hansens extremt trubbiga lagbygge. Med anledning där av är det varken uppseendeväckande eller otippat att klubben främst shoppat loss på ovanvåningen, men frågan är om x antal realisationsvaror på egen hand har förmåga att lösa knutarna. Själv har jag förbaskat svårt att tro det.

HIF:s offensiva dvala är föranledd av långt mycket mer än bristen på individuell skicklighet. Inte minst av ett spelsystem icke kompatibelt med truppens egenskaper, varför värvningen av store, tunge och nickstarke Mikael Dahlberg förvillar mig. Det må vara sin sak att Robin Simovic går att jämföra med en oladdad revolver vars magasin sedan länge förtöjts på botten av Öresund samt att Alvaro Santos i det närmaste bör klassas som ett antikt föremål, men varför införskaffa ännu en targetspelare när djupledsspelet lyser med sin frånvaro?

Förnya eller förbättra
Ska Mjölkkossan få rätsida på sitt kantiga dilemma krävs antingen en förändring i sifferkombinationen eller en förädling av det nuvarande spelsystemet. Som det ser ut i dagsläget förpassas lagets toppforward under långa stunder till något som närmast går att likna vid en öde ö på offensiv planhalva. Dessutom är denne 99 gånger av 100 inkapabel att utmana försvarslinjen i djupled vilket föranleder ett lättläst spel samt situationer där motståndarna, när bollen når ögruppen, i alltför hög utsträckning kan fokusera på presspelet.

För att HIF:s i nuläget aningen naiva 4-2-3-1-uppställning skall fungera krävs mer rörlighet i direkt anslutning till toppforwarden. Inte fler löpningar, utan fler löpningar förenliga med spelsystemet. Om detta inte går att uppnå, exempelvis med anledning av bristfällig kompetens eller individuell oförmåga, är min tro att klubben har allt att vinna på att övergå till en traditionell 4-4-2-uppställning i vilken anfallet utgörs av en targetspelare samt en djupledslöpande forward. I och med djupledshotet kommer spelaren som innehar mottagarrollen, i ytan mellan mittfält och backlinje, automatiskt ges större ytor att operera på och därmed bättre förutsättningar att finna kreativa lösningar.

Det återstår att se hur Roar Hansen framöver tänkt formera sitt lag. Men en sak går redan nu att konstatera; Mikael Dahlberg är ingen Lionel Messi, varför inte heller han kommer att kunna uträtta underverk så länge tränarstaben inte frambringar en ögrupp av den i nuläget ensliga ön. Kanske kan en kreativ spelare likt Darijan Bojanic agera sammanflätande, men innan jag lovordar värvningen önskar jag se hur pass djupfryst han är samt vad som krävs för att han ska tina upp.


Lämna en kommentar

Det är nu VM börjar, Brasilien

Värdnationen Brasilien åkte på en käftsmäll signerad UFC när landslaget under gårdagen förlorade med 7-1 mot Tyskland och därmed tvingades ta farväl av gulddrömmen. Förtvivlade barn med ansiktsmålningar, uppgivna medelålders kvinnor ackompanjerade av tårar längs kinderna och bittra rynkiga gubbar, alternativ soltorkade fikon (svårt att avgöra), buandes åt sina upphaussade frälsare – det gick inte att undgå vilket land som tvingats förpassa hederskänslan till stupstocken.

Brasilien gick in i denna turnering med ett favoritskap bortom alla rimliga gränser. Med anledning därav är jag varken chockad eller förvånad över det faktum att guldhoppet nått vägs ände. Vad som är aningen mer frapperande är sättet på vilket Brasilien frontalkrockar på vägen mot vägs ände.

David Luiz tårar i intervjun efter förödmjukelsen säger mer än tusen ord. Men frågan är om de vittnar om patriotism, egenintressen eller besvikelsen kring att misslyckas med att skänka glädje till den del av befolkningen som levt i centrum för drömmen utan möjlighet att uppleva densamma, utan förutsättningar att leva ut. Min tro och min önskan är att tårarna vittnar om det senast omnämnda, varför jag hävdar att uttåget var det bästa som kunde hända Brasilien.  Istället bör man se nederlaget som en möjlighet till bättring, en möjlighet att lyfta VM-kulissen från landets många varbölder.

Verklighetsflykt är ett positivt fenomen i svåra tider. Likt en tät dimma skyddar denna försvarsmekanism oss från att se saker vi ännu inte är redo att se, saker vi ännu inte har modet och förmågan att ta itu med. Det kommer emellertid en dag då vi blir så illa tvungna att öppna ögonen, då inga scendekorer längre finns att tillgå. Låt floden av tårar skölja över auktoriteten. Låt den väcka liv i de viktiga frågorna. Låt den mynna ut i något vackert. Det är nu VM börjar, Brasilien.


Lämna en kommentar

Läst livbojens medföljande bruksanvisning, HIF?

Det sjunkande skeppet vid namn Helsingborgs IF investerar i livbojar genom att rensa i besättningen. Anledningen är att ekonomin sedan länge, i stilla ro, djuphavsdykt från promenaddäck utan ett knyst från sjökapten & Co som tittat åt ett annat håll, bländats av solen och låtit kassakistan slå hål i skrovet. Syftet med att till priset av ett par futtiga livbojar kasta två (?) nyckelspelare överbord, i handen på en glupsk turkisk pirat, är gott. Frågan är dock om resultatet av handlingen räcker till för att hålla skutan flytande, om organisationen besitter kompetens nog att iklä sig dessa livbojar om så skulle behövas.

Liknande frälsarkransar tilldelades klubben i början av 2000-talet, då med kommunen som långivare. Nu, knappt 15 år och x antal snapsar senare, har dessa oumbärliga frälsarkransar blivit till midsommarkransar av halm och maskrosor. Inte undra på att man ställer sig frågande till HIF som organisation. Den till synes obefintliga förmågan att lära sig av sina misstag, den bristande förmågan att låta återvändsgränder föda insikt om ICKE framkomliga vägar ger troligtvis vilken företagsledare som helst kalla kårar.

De flyende sedelbuntarna har sedan länge gett HIF plats i skyltfönster med feta röda realisationsskyltar. Det må så vara, även om en aning mer lågmäld medial dialog angående klubbens desperata försäljningsstrategi möjligen hade skapat gynnsammare förutsättningar vid förhandlingsbordet. Nu gäller det hur som helst att blicka framåt och ha uppsikt i backspegeln, utan att för den sakens skull fastna med blicken i endera riktningen. Extra viktigt är dock att inte förglömma syftet med livbojarna, inte heller när stormen dragit över. Efter regn kommer solsken, säger vissa. Efter solsken kommer regn, säger jag innan jag med paraplyet i väskan ger mig ut i 25 graders värme iförd insikten om att skenet bedrar.


Lämna en kommentar

En dom kommer lastad, med fri tolkningsrätt

Fyra månaders avstängning från alla former av professionell fotboll – så lyder Luis Suarez dom efter att 27-åringen än en gång intagit rollen som idrottens vilde, som fotbollens Hannibal Lecter. VM-matchen mellan Uruguay och Italien bjöd på förhöjd puls, dramatik och en uruguayansk superstjärnas tämligen väntade återfall.

Det faktum att Luis Suarez för tredje gången gillt gick till oralt angrepp mot en motståndare på världsfotbollens repriskåta och fördömande scen är såväl sorgligt som frapperande. Sorgligt med anledning av att stjärnanfallaren nu definitivt bör betraktas som psykiskt instabil, frapperande med anledning av den något udda metoden att blottlägga sin frustration. Med samtliga kort på bordet ställer jag mig alltjämt frågande till den hårt tilltagna domen.

Tecknen på brutalitet är många
Luis Suarez är, inom toppfotbollen, långt ifrån ensam om att hemsökas av ondsinta hjärnspöken. Somliga spelare har blivit kända för att spela ”fult” medan andra gjort lavetter, knytnävsslag samt skallningar till ett alldagligt inslag på den moderna fotbollsscenen. På vilka grunder bör en udda ”bitattack” bedömas hårdare än ett regelvidrigt knytnävsslag, en obefogad knuff, en dansk skalle eller vårdslöst spel som i värsta fall kan resultera i brutna ben alternativt söndertrasade korsband? Att Suarez regelvidriga beteende betraktas befinna sig utanför normalitetens ramar är sin sak, men bör 27-åringens regelvidriga beteende betraktas som mer omoraliskt, mer brutalt, än ovan nämnda regelvidrigheter? Och om så skulle vara fallet, är 27-åringens regelvidriga beteende så mycket värre än ett hänsynslöst överfall utan respekt för eventuella konsekvenser att straffskalan plötsligt bör tänjas ut in absurdum?

Själv har jag inga problem med att Luis Suarez stängs av i fyra månader. Alla typer av brutala attacker på en fotbollsplan bör utan pardon stävjas, och detta fall är inte på något vis ett undantag. Jag ställer mig dock frågande till de signaler som FIFA:s dom sänder. Bör skallningar, knytnävsslag och vårdslöst spel helt plötsligt tilldelas någon sorts inofficiell plats i fotbollens fack för ”normala och förståeliga, ack regelvidriga tilltag”? Ska man tolka domen på så vis att ett bett, enligt FIFA, löper större risk att göra utslag på konsekvensernas Richterskala än exempelvis dobbar och raka ben i knähöjd? Eller är det helt enkelt så att FIFA insett att fotbollsvärlden inte är redo för ännu ett av många tecken på mental ohälsa, att detta ledande organ vänt kappan efter opinionsvindarna?

Tanken är god, FIFA. Frågan är om den är genomtänkt.


Lämna en kommentar

Sluta behandla målvakter som blåsippor

Målvakter har inom den internationella fotbollen tilldelats samma status som blåsippor tilldelats i Stockholm. De får inte plockas, och jämnas med marken vid minsta beröring, vid en knappt märkbar, oskuldsfull, bris. De kan kort och gott sammanfattas som fotbollsplanens fridlysta gullebarn med en trimmad förmåga att trots sin traditionellt sett stora räckvidd, sina närmare 90 pannor, blåsa omkull likt enfrågepartier vid en politisk debatt utanför sandlådan. 

Förmågan att utnyttja sin otroligt tacksamma roll som fotbollsplanens klena blåsippa blir alltmer utbredd bland målvakterna. Vi såg det inte minst i samband med gårdagens VM-match mellan Iran och Nigeria. Vid en fast situation valde Irans målvakt, Alireza Haghighi, efter att ha gått förlorande ur en kamp i luftrummet, att utnyttja den inofficiella regelbokens brister, nyttja domarnas naivitet och falla likt en fura. Handlingen resulterade, som många gånger förr, i att det försvarande laget gavs frispark samtidigt som det anfallande laget berövades på en målchans. En liknande situation uppstod i VM-premiären mellan Brasilien och Kroatien. Denna gång var det européerna som tvingades inta den inofficiella regelbokens överkänsliga offerroll, något som inte omöjligt kostade en meriterande poäng, kanske rentav tre.

Blåsippornas era på de stora arenorna måste få ett slut, epilogen måste inledas. Det är dags att utmana regelboken, damma av gräsklipparen och klippa skiten. Smidigast vore att ändra förhållningssätt, bränna den inofficiella regelboken och sluta favorisera målvakterna. En ojusthet utespelare emellan bör bedömas som en ojusthet målvakt och utespelare emellan. En regelrätt närkamp utespelare emellan bör bedömas som en regelrätt närkamp målvakt och utespelare emellan. 

Att ”klättra” på sin motståndare är ej tillåtet, att använda armarna, armbågarna eller händerna i syfte att vinna fördel i en luftduell är ej tillåtet, och inte heller tröjdragningar är tillåtet. Svårare behöver vi väl inte göra det? Den fridlysta mentalitetens död skulle skänka liv åt fotbollen.


Lämna en kommentar

Godnatt Seedorf, goddag naiviteten

Milan genomgick under säsongen 13/14 en smärre identitetskris. Med anledning av svaga resultat sparkades lagets tränare Massimiliano Allegri mitt under pågående säsong för att ersättas av klubbikonen Clarence Seedorf. Holländarens intåg som tränare gjorde avtryck såväl i media som på fotbollsplanen. Milan började så sakteliga lämna bottenträsket och när säsongen skulle summeras var klubben en hårsmån från att kvalificera sig för Europaspel nästkommande säsong.

Clarence Seedorfs debut som tränare var avklarad. Holländaren hade lyckats bärga ett sjunkande skepp, hissa segel samt bege sig mot tabellens aningen mer arktiska breddgrader. Laget slutade på åttonde plats, en tabellplacering som vittnar om en storklubb på dekis, men likväl om en uppryckning i världsklass. När holländaren anlände till Milan skilde sex pinnar mellan klubben och nedflyttningsstrecket. Efter avslutad säsong hade gapet till, med Milan-ögon sett, undergångsstrecket utökats med närmare 20 poäng. Att hävda någonting annat än att Seedorfs plötsliga inhopp förtjänar höga betyg är en skymf, en skymf sprungen ur den alltmer diffusa gråzonen mellan den moderna idrotten och Busfabriken.

Underrättelsen om att Clarence Seedorf tvingas lämna sitt tränaruppdrag till förmån för Filippo Inzaghi är med hänsyn till ovan nämnda parametrar en oroväckande nyhet. Oroväckande är den med anledning av att den tydligt påvisar den skeva verklighetsuppfattning som återfinns inom sporten. En tränare som presterat vad Clarence Seedorf gjort under en halv säsong med en spelartrupp ståendes i skuggan av fornstora dagar förtjänar en ärlig chans. En sport så älskvärd som fotboll förtjänar klubbledningar bestående av individer med sunt förnuft, personer som vet bättre än att skänka kortsiktig glädje och orättmätiga förhoppningar (läs; att anställa Inzaghi, som är en tvättäkta Milan-legend) på bekostnad av långsiktigt tänkande.

Ett barns otålighet börjar alltmer övergå i en lightversion medan fotbollsvärldens naiva angelägenhet tagit plats som marknadens största sockerbomb.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare