Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Mourinho nollade Simeone i taktisk briljans

Den första semifinalen i Champions League mellan Atletico Madrid och Chelsea blev ett sömnpiller upplöst i 87-procentig absint. Som åskådare blev man trött och groggy blott efter tjugo minuter vartefter man minut för minut med stora kliv närmade sig någon slags gråzon mellan tristess och apati. När klockan stod på 95 fick man nypa sig i armen för att säkerställa att man fortfarande var vid liv varpå man visste att de futtiga livstecknen planenligt skulle omsättas i någon slags fotbollsmässig analys mitt ibland cyklonen av gäspningar.

Som många gånger förr måste jag motvilligt erkänna att José Mourinho är ett geni. Visst, under gårdagskvällen stack han kniven i allt som kan härledas till traditionell underhållning men likväl initierade han grundandet av en stege som nu enbart är ett par trappsteg från en åtråvärd finalplats någonstans mellan portugisens ologiska logik och sjunde himlen.

Chelsea parkerade ingen buss på egen planhalva. Man byggde istället murar i direkt anslutning till eget straffområde och efter matchen kunde byggherren Mourinho på sedvanligt manér stoltsera med ännu en fjäder i hatten.

Gästerna följde sin matchplan på ett exemplariskt vis. Trots det ska vi inte förglömma att Diego Simeones mannar faktiskt försedde Chelsea med bensin som sedan nyttjades till att tända fyr på en annars vass hemmaoffensiv. Istället för att bryta mönstret trampade Atletico Madrid-spelarna gång efter annan på engelsmännens strategiskt placerade minor genom att desperat försöka spela sig runt betongmurarna. Alltför få skott togs utanför straffområdet vilket medförde att Chelsea-spelarna lugnt och tryggt kunde ligga kvar i sina utgångspositioner istället för att lämna desamma. Att skotten utifrån i princip uteblev innebar att engelsmännen allt som oftast kunde prioritera positionsspelet före att sätta press på bollhållaren, något som i sin tur ledde till att Atletico Madrid gick miste om ytor som varit nödvändiga för att vinna matchen.

Mourinho är en taktisk pyroman. Det sista man som motståndare bör göra är att förse honom med brännbart material. Då kan det enbart sluta på ett sätt, dvs. på så sätt Mourinho önskar. Igår önskade han ett tillfredsställande resultat att plocka med sig hem till returmötet på Stamford Bridge. 0-0 slutade matchen och The Special One gav, som den diva han är, ytterligare skäl till sitt smeknamn.


Lämna en kommentar

Det är dags att öppna ögonen, Roar Hansen

Efter det tragiska dödsfallet i samband med premiärmatchen mot Djurgården har den fotbollsintresserade andelen av Helsingborgs befolkning genomgått något som kan liknas ett etiskt stålbad med självrannsakan som given ledstjärna. Långt bortom Olympias läktare har supportrar uppmanats att inte längre blunda för problemen utan gemensamt stå pall för en passion fri från hat och våld.

Samtidigt som nödropen utanför planen hörsammats har Roar Hansen och hans manskap ställts inför utmaningen att fokusera på rätt saker. Att döma av lagets prestationsmässiga kräftgång fyra omgångar in i Allsvenskan har det varit problematiskt att finna arbetsro mitt i tromben av misär och medial uppståndelse, vilket naturligtvis är fullt förståeligt. Vad som emellertid inte är lika begripligt är att HIF saknar ett fungerande grundspel och därmed är utan förmåga att påverka matchbilder. Gång efter annan trampar man i gigantiska råttfällor genom att med öppna ögon trilla boll i direkt anslutning till motståndarpressen. Istället för att söka upp öppna ytor spelar man in sig i trångmål i något som liknar en vanvettig karikatyr av FC Barcelona. Lägg där till att lagets 4-2-3-1-uppställning mestadels liknar en 4-4-1-uppställning i vilken forwarden förpassas till en isoleringscell på offensiv planhalva då avståndet mellan de tre offensiva mittfältspjäserna och den centrala anfallaren är alltför stort.

Laget ser ut att ha tappat nyckeln till sitt eget hem och därmed förlorat orken att påverka sin egen situation. Det återstår att se om Roar Hansen utrustat sina lagmedlemmar med varma skodon samt om fans och sponsorer stoppat i sig ordentligt med kolhydrater under vintermånaderna. Om inte kan det bli kallt om fötterna när serien ska summeras i november.

Det är dags för Roar Hansen att ta rygg på de goda krafterna utanför banan vad gäller att sluta blunda för problemen. 


Lämna en kommentar

Är MFF på väg att bryta förbannelsen?

Jag tycker mig skymta ett mästarlag som uppträder likt ett mästarlag. Jag tycker mig skymta ett mästarlag utan den traditionella baksmällan. Jag tycker mig skymta en allsvensk förbannelse med överhängande risk att upplösas likt en brustablett i vatten.

Gud vet vad MFF-spelarna haft för sig under vinterhalvåret. Efter att ha sett skåningarna riva rimlighetens samtliga gränser på Gamla Ullevi blir jag emellertid alltmer förvissad om att mycket tid lagts på att inhandla, konsumera och överdosera Resorb. Efter att dessutom ha sett Åge Hareide upprätta taktisk briljans i en tävlingsmatch år 2014 raseras tvärt mina Jantelagsmurar mellan dröm och verklighet. Kanske är 2014 året då ordet ”vätskeersättning” spatserar ut från sängkammaren, åker slalom mellan tomma flaskor samt ölburkar och tågar in i svensk fotbolls finrum.

Det har blott spelats två omgångar av årets säsong. Trots detta har MFF redan hunnit räcka finger åt, hånflina och gapflabba åt traditionens makt. Premiärmatchen mot nykomlingen Falkenberg på Swedbank Stadion var prestationsmässigt ingen höjdare från hemmalagets sida, varför slutresultatet 3-0 bör betraktas som en tydlig värdemätare på årets upplaga av MFF. Redan här påvisade Hareides mannar en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga som grundar sig på att trots grus i maskineriet sent omsider lägga beslag på poängen.

I lagets andra match, den mot topptippade IFK Göteborg på bortaplan, var ringrostigheten som bortblåst. Gästerna visade prov på kreativitet, lugn och självförtroende. En sylvass och nyslipad offensiv samt ett kontrollerat bolltrillande tonsattes med höga doser av individuell skicklighet, något som bäddade för en tämligen överraskande utskåpning. 0-3 slutade matchen och vips så hade MFF exponerat ännu en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga vilken i Allsvenskan långt om länge klassats som utrotningshotad, en förmåga som stavas ö-v-e-r-m-a-k-t.

Fortsätter MFF i denna takt är risken stor att surret om att vilket lag som helst kan vinna Allsvenskan också det upplöses likt en brustablett i vatten, likt en Resorb på bakfyllan.


1 kommentar

Hjärnan på tork, Sjöholm?

När jag slog på SVT igår kväll för att ta del av veckans avsnitt av Debatt förväntade jag mig en konstruktiv diskussion kring svensk fotbolls överviktiga problembarn; den glorifierade våldskulturen. Jag förväntade mig dessutom att panelen uteslutande skulle bestå av personer med god insikt, välvilja samt tillräckligt humana doser av sunt förnuft för att förstå att det sista svensk fotboll i dagsläget behöver är utpekanden och direkta förolämpningar grundade på en fiktiv verklighetsmålning signerad frilansjournalisten Magnus Sjöholm.

Magnus Sjöholm indikerade kort och gott att Helsingborgs förkastliga huliganfalanger skulle vara mer förkastliga än övriga förkastliga svenska huliganfalanger. Detta grundat på att en person, EN sorglig individ, inför mötet med Djurgården på ett av Internets alla kamouflerade krypin utlyst ”fri jakt”. Polisinfiltratören Sjöholm menar att dessa ord i kombination med den oerhört tragiska dödsmisshandeln av en oskyldig Djurgårdssupporter tydligt markerar att Helsingborgs huliganfalanger till skillnad från landets övriga ej utgår från den hederskodex som indikerar att fredliga ska lämnas utanför bråk och slagsmål. För att styrka sina absurda argument pekar han dessutom på att Kärnan, HIF:s officiella supporterklubb, under förra säsongen var ensamma i Sverige om att frånsäga sig en dialog med polisen. Utöver att påståendet om det unika i situationen är direkt felaktigt, då flera andra supporterföreningar agerat likartat, är också omfattningen av framkastandet förvrängt då det ej rörde sig om ”hela förra säsongen” utan delar av densamma.

Nog om Sjöholms uppdiktade verklighet. Istället skulle jag som mångårig och passionerad kategori A-supporter vilja fråga kommissarien hur det är möjligt att jag på bortamatcher i Stockholm X antal gånger varit centimetrar från att träffas av glasflaskor? Hur kommer det sig att min flickvän och hennes kompis, vilka reser land och rike runt av kärleken till HIF, under 2010-års cupfinal mellan Hammarby och HIF tvingades lämna sina sittplatser då de träffades av mynt och ihoprullade matchprogram? Hur kommer det sig att tre av mina bästa vänner på väg till en match mellan MFF och HIF år 2006 överfölls av ett tiotal huliganer vid en bankomat i centrala Malmö med anledning av färgen på halsdukarna? Hur kommer det sig att en god vän till mig i skrivande stund ligger hemma med hjärnskakning och spräckt ögonbryn efter att ha ölat med ett gäng polare på Headless Swan i centrala Helsingborg i lördags kväll? Jag menar, det är väl enbart Helsingborgs huliganfalanger som inte upprätthåller denna hederskodex, kommissarien? Eller hur var det nu Sjöholm?

Snälla, låt oss gemensamt arbeta för en förändring istället för att måla ut ett enskilt problembarn med hjärnan på tork. 

#deträckernu 


Lämna en kommentar

Är det nog nu?

Länge har svensk fotboll injicerats med hat, våld och huliganism. Igår kom så den fruktade, skrämmande och brutala överdosen. En man, en familjefar, en egenföretagare, en fotbollssupporter föll offer för meningslösheten i den inlärda idioti, den övergödda ondska som länge svärtat myntets baksida. Med detta är censuren borttagen, skiljelinjen mellan meningslösheten och döden raderad. Är det nog nu?

Ikväll beger jag mig till Stortorget i Helsingborg för att delta i en manifestation mot supportervåldet. Jag gör det iklädd matchtröja. Detta i ett enda syfte; att fetmarkera, understryka och cementera skiljelinjen mellan tillhörighet och hat, att gräva den djupaste och bredaste av vallgravar i direkt anslutning till gränsen mellan fotboll och våld.

Jag vill ta tillfället i akt att skänka mina djupaste kondoleanser till vår allas medmänniska, dennes anhöriga och Djurgårdens IF.

Vila i frid.  


Lämna en kommentar

David Moyes – en fanbärare utan fana?

”Vinnarkultur” – ett komplext, inte helt lättolkat begrepp. Svårförklarligt? Ja, möjligen, men ingenting Storbritanniens fotbollselit de senaste 20 åren behövt lägga energi på att tyda. Istället har man lugnt och stilla kunna ta fram kompassen, granska sin position och peka i riktning mot The Theatre of Dreams, Manchester Uniteds mångåriga hemmaborg. Väl där har man sluppit trolla med ord och istället givits bilden av okomplicerad komplexitet, enkelspårigt svårtolkat och okonstlad vinnarkultur. Efter att legendaren Sir Alex Ferguson efter närmare tre decennier som tränare i klubben lämnat sin post har också den overkligt raka stigen mot naturlig insikt i begreppet ”vinnarkultur” blivit alltmer snårig och svårframkomlig. Stormen som slog till när ryggraden bröts, när David Moyes fick som första uppdrag att agera protes, vägrar ge sig och har nu plöjt så många träd, rivit upp så många frön och plundrat så stor del av klubbens signifikativa tillförsikt att stigen ödelagts.

Igår åkte klubben på ännu en käftsmäll när man i derbyt mot lokalrivalen Manchester City gick på pumpen. Mest alarmerande var dock inte att laget förlorade med 0-3, utan hur laget förlorade. För första gången under mina år som osunt engagerad fotbollsfanatiker skådade jag ett Manchester United som antagit, intagit och med roller strukit under sin underordnade roll. De många nederlagen och misslyckandena till trots, laget har tidigare under säsongen under alla omständigheter desperat försökt röra sig framåt, om än under kraftig motvind. Ibland har man lyckats, allt som oftast har man det inte – men man har aldrig någonsin tidigare, och detta är extremt, exceptionellt och otroligt essentiellt, utan motstånd låtit sig styras av vindarna.

En sak kan vi trots komplexiteten kring uttrycket ”vinnarkultur” konstatera; Den upprätthålls inte genom att acceptera ett öde som inte finns, utan bygger precis som mänskligt välmående på tron om att kunna påverka sin egen framtid. 

Som jag skrev i mitt föregående inlägg: ”Manchester Uniteds värden är eviga och så länge klubben väljer att hålla hårt i dessa förblir också klubben odödlig.”

Det är dags att välja David Moyes, om ditt ansikte även nästa säsong ska komma att pryda banderollen med skriften ”The chosen one”.


Lämna en kommentar

Manchester United – liket lever

Strax efter klockan 22.00 igår kväll rushade han fram och tillbaka längs sidlinjen, viftade fram sina trupper och torterades av en alltmer rotad ångest, ett bestående vemod, en känsla av hopplöshet som sedan länge avspeglats i hans plågade blick. Strax efter klockan 22.30 igår kväll imiterade han Bombo Bumbi i den animerade tv-serien Bumbibjörnarna då han med lätta steg, drygt tio år yngre än två timmar tidigare och till fansens öronbedövande ovationer studsade av Old Trafford med ett leende så brett att ”kindben” för stunden upplevdes som en meningslös och uppdiktad attiralj blott förunnad oss mänskliga.

Manchester Uniteds manager David Moyes hade all anledning att fnittra sin väg mot småtimmarna efter att hans lag avancerat till kvartsfinal i Champions League. 2-0-förlusten i Grekland för knappt två veckor sedan befarades sätta djupa spår i Unitedfansens avlägsna, alltjämt förtröstansfulla, titeldrömmar. Tre skott och ett holländskt hattrick senare hade Robin van Persie inte enbart skjutit liv i The Theatre of Dreams utan dessutom skjutit upp alla eventuella krismöten, samtliga hypotetiska avgångsvederlag och den begravning som engelsk media sedan länge planerat planka in på.

David Moyes och Manchester United balanserar trots gårdagens essentiella avancemang blott på en späd sköldpaddsrygg långt ute på de sju haven. Vid oflyt med lottningen finner vi inom en snar framtid inte omöjligt laget förankrat på havets botten utan varken teoretiska eller verkliga möjligheter att rädda kadavret vid namn ”säsongen 2013/2014”. Men även om så blir fallet har Manchester United, i och med gårdagens 3-0-vinst mot Olympiakos, i och med David Moyes korta sejour som Bombo Bumbi och i och med truppens exponerade hängivenhet till klubbens latenta värden kring defensiv uppoffring, bevisat att liket ännu är vid liv.

Manchester Uniteds värden är eviga och så länge klubben väljer att hålla hårt i dessa förblir också klubben odödlig.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare