Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Fria David Moyes!

David Moyes dömdes till skam på livstid för att ha raserat ett av världsfotbollens heliga monument. Idag, ett halvår efter domen, kan rättegången återupptas. Av vilken anledning? Att nya dyrköpta och motsägelsefulla bevis har framkommit.

Sedan Sir Alex Ferguson lämnade in sin avskedsansökan efter nästan tre decennier som huvudtränare för Manchester United har klubbens vinnarkultur givit vika. Den långlivade framgångseran har gått i graven och ersatts av sviktande resultat och bristande spelmässig kvalitet.

Mannen som till en början fick äran, eller bördan (välj själv), att axla Fergusons mantel var Everton-tränaren David Moyes. Det dröjde inte länge innan dess att Moyes kompetens och förmåga började ifrågasättas. X antal prestationsmässiga dikeskörningar och en mängd frontalkrockar fick fans och media att ställa sig frågande till om skotten var rätt man för jobbet.

Den inofficiella, alltjämt globala, rättegången tog sin början och slutade sent omsider med att Moyes dömdes till skam på livstid. Skotten tvingades lämna klubben och sågades milt uttryckt längs med fotknölarna.

Efter Moyes sorti övertog Ryan Giggs tillfälligt tränarposten i väntan på en permanent och mer långsiktig lösning. Den permanenta lösningen visade sig bli en meriterad herre vid namn Louis van Gaal, som innan han anlände till England passade på att vinna VM-brons med Holland. VM-deltagandet gjorde att tiden för holländarens ankomst drog ut på tiden, viket många anade skulle påverka Manchester Uniteds säsongsförberedelser negativt.

En miserabel säsongsinledning

Fem omgångar har i skrivande stund avverkats av årets Premier League-säsong. Manchester United placerar sig, med sina fem poäng, på en blygsam tolfteplats och har redan hunnit köra av vägen både en, två och tre gånger med van Gaal i förarsätet. Detta trots att klubben värvat ett antal klasspelare, och med anledning av uteblivet Europaspel nästintill fullt ut har kunnat fokusera på ligaspelet.

Jag har sagt det innan och säger det igen; Frågan är om den successiva nedmonteringen av Manchester Uniteds segermaskin är en effekt av att fel person innehar tränarposten, eller om nedgången snarare beror på att klubben genomgår en identitetskris med anledning av otryggheten som följer när en legendar efter 27 år vid rodret drar sig tillbaka.

Van Gaals mardrömsstart – Moyes upprättelse

Med hänsyn till van Gaals kaotiska säsongsinledning uppmanar jag, om inget annat, Hovrätten (läs folket) att ompröva David Moyes dom.

Skottens advokat badar i bevismaterial. 4-0-förlusten borta mot MK Dons i ligacupen, premiärförlusten mot Swansea, 5-3-förlusten mot Leicester och inte minst det faktum att van Gaal personligen vädjat om tålamod är enligt mig fakta som på sannolika skäl borde fria Moyes.

Manchester Uniteds stora problem är inte personen som innehar tränarposten, utan HAN som inte längre innehar tränarposten. Därför hoppas jag innerligt att Louis van Gaal beviljas det tålamod han efterfrågat samt att Hovrätten (läs folket) inser att det ej finns underlag för en ny rättegång (inte än i alla fall).


Lämna en kommentar

Vädergudarna har släppt macheten – svensk supporterkultur överlevde

Svenska fotbollssupportrar har under lång tid tvingats utstå mediala kastvindar. Medan tidningarna sålt lösnummer med hjälp av flashiga och hårt vinklade rubriker har supporterklubbar kämpat med att klamra sig fast vid lyktstolpar och stå pall för vissa redaktioners självutnämnda, klickbenägna och partiska vädergudar.

De inofficiella vädergudarna har nu, hör och häpna, valt att skingra molntäcket. Solen lyser i dagsläget så starkt över svensk supporterkultur att solfaktor 30 inte längre fyller någon funktion.

Anledningen är delvis den kampanj som HIF:s officiella supporterklubb, Kärnan, sjösatte för en tid sedan. Ett marknadsföringsprojekt med syfte att uppnå lapp på luckan i mötet med Brommapojkarna. Biljettförsäljningen tickar på samtidigt som nya hedersamma initiativ frekvent ploppar upp. Biljetter har skänkts till ensamkommande flyktingbarn, till regionala ungdomslag samt till inlagda barn och deras föräldrar. Detta är blott ett axplock av de initiativ som tagits.

Kampanjen har med andra ord fått enorm genomslagskraft. All heder till Kärnan som inte nöjt sig med att stå rakryggade under tiden de självutnämnda vädergudarna unisont pekat finger samt gemensamt pissat i nordvästskånsk riktning, utan som dessutom lyckats samla kraft nog att riva murar. Detta i en tid då sportsliga resultat varit minst lika påfrestande som den systematiska varumärkeskastrering vilken somliga opinionsbildare hängivet pysslat med med sedan den tragiska dödsmisshandeln i slutet av mars.

Kärnan i all ära, jag skulle vilja lyfta fram svensk supporterkultur överlag samt de supporterklubbar som vecka efter vecka utgör kryddan i en i övrigt tämligen smaklös rätt (nåja, allt är relativt) vid namn svensk fotboll. Att dessa supportrar under lång tid blivit förtryckta i ett från somliga opinionsbildare desperat, alltjämt lyckosamt, försök att tjäna pengar är vid närmare eftertanke tämligen absurt. Inte minst då det på längre sikt skadar det allmänna intresset för den liga som delvis betalar dessa vädergudars levebröd, men framförallt då pajkastningen till mångt och mycket saknar grund.

Betydelsen av att ställa rimliga krav

Att kräva att en verksamhet tar ansvar är givetvis fullt rimligt. Att svartmåla en organisation alternativt en förening med anledning av att en eller antal individer med diffusa kopplingar till verksamheten på eget bevåg lever rövare, trots tydligt uttalade värderingar samt riktlinjer, är däremot inte rimligt.

Jag ska försöka konkretisera mitt resonemang med hjälp av ett aningen udda exempel. Nåja, tycka vad man vill, här kommer det hur som helst:

Så vitt jag vet är polisens främsta syfte vid tillfångatagandet av en brottsling inte att fastställa individens politiska tillhörighet? Så vitt jag vet hör det inte heller till vanligheterna att ett politiskt parti tvingas stå till svars för ett brott endast med anledning av att gärningsmannens track record gör gällande att individen tidigare identifierat sig med partiet? Varför? Jo, med anledning av att denna information sällan (notera sällan) äger relevans i sammanhanget. Partier är dessutom tydliga med att uttala sina grundläggande värderingar, varför de i sådana fall ofta kan avsäga sig ansvaret och lättvindigt tvätta bort en eventuell svartmålning. Med all rätt, säger jag.

Inom svensk supporterkultur ser ansvarsfördelningen emellertid annorlunda ut. I samhället i stort innebär ett medlemskap sällan att den berörda organisationen blir pappa till ett gäng minderåriga individer vars ansvar helt förläggs i händerna på verksamheten. Med detta i åtanke frågar jag mig vad som gör att supporterklubbar avkrävs detta orimliga ansvarstagande. Visst, rent juridiskt skiljer sig inte ansvarsfördelningen jämfört med övriga verksamhetsområden, men utanför juridikens lagar översvämmas supporterklubbar av krav på orimligt ansvarstagande. Detta trots att flertalet av dessa, likt politiska partier, företag och ideella föreningar inom andra verksamhetsområden, har tydligt uttalade värderingar samt ramverk.

Att det ska krävas ett svenskt CL-lag eller en marknadsföringskampanj deluxe för att fotbollens SMHI ska behaga skänka ett par nödvändiga solstrålar till svensk supporterkultur är direkt skrämmande. Men låt oss istället glädjas över det faktum att den goda viljan hos den stora massan lyckats besegra vädergudarna (om än tillfälligt). Detta anser jag vara ett tydligt, nästan bisarrt tydligt, exempel på supporterkulturens många positiva värden. Ni vet, samma värden som tidigare hamnat i papperskorgen ämnad för icke tillräckligt inkomstbringande nyheter.


Lämna en kommentar

Mannen på parkbänken – med Falcao i högernäven

Väl klar efter fem kilometers intervallträning slog jag mig ner på en parkbänk. När jag återfått delar av medvetandet la jag märke till att en man i sjabbiga kläder satt till höger om mig. Hans skor var håliga och höll ihop med hjälp av någon slags hemmagjord lösning som substitut för riktiga skosnören. Även byxorna var håliga, nästintill ihåliga, och den luvtröja han bar var dels maläten, dels heltäckande brun trots att det på ett fåtal ställen framgick att den ursprungligen varit grå.

Jag konstaterade för mig själv att snubben högst troligt var hemlös och att världen som bekant är ett jävla ruckel. Efter drygt två minuter hörde jag att mannen mumlade något, men uppfattade inte vad. Jag lyfte blicken från marken och tittade på honom.

”Vad sa du?”, frågade jag instinktivt.

Mannen pekade på världens troligtvis minsta notis i den gratistidning han omsorgsfullt bläddrade igenom. Jag gled så sakteliga över mot hans sida för att se vad textsnutten handlade om. När jag glidit tillräckligt långt åt höger såg jag att artikeln berörde Manchester Uniteds värvning av stjärnanfallaren Radamel Falcao. Mannen pekade på den mening som avslöjade colombianens nya årslön. Jag mötte hans blick varpå vi unisont skakade på huvudet.

Uppgifterna gjorde gällande att 28-åringen skulle komma att tjäna cirka 200 miljoner årligen i sin nya klubb. Till att börja med trodde jag i min enfald att vårt unisona kroppsspråk vittnade om en gemensam uppfattning gällande att summan var absurd.

Ett par sekunder senare förstod jag dock att jag missuppfattat mannen. Han upphörde att skaka på huvudet och brast tvärt ut i ett skratt som fick gråsparvarna i grenarna ovanför att bege sig västerut, högst troligt på permanent basis, varpå han fnittrande klämde ur sig:

”Hur kan man skriva så fel?”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag funderade i en hundradels sekund innan jag instämmande fnittrade till. Mitt samvete tycktes ha satt lock på förmågan att rätta honom, förseglat sanningen. ”Vissa saker gör sig bättre förslutna i ovisshet”, tänkte jag innan jag tog farväl av mannen.

Denna situation har etsat sig fast i mitt minne. Likt ett gäng monstruösa utropstecken bakom min mångåriga uppfattning om att det moderna samhället till mångt och mycket påminner om ett skyltfönster.

Men onekligen har du alltjämt möjlighet att välja en annan väg. Du behöver inte traska längs gågatan om skyltfönsterna äcklar dig.
Jag önskar att jag hade den förmågan. Och jag skäms för att jag avundas mannen på parkbänken.


Lämna en kommentar

Red Bull ger dig vingar, inte sant Åge Hareide?

Malmö jagade mål. Salzburg jagade hjärnspöken. Mål blev det, tre gånger om, inför hjärnspöken som dröjde sig kvar.

MFF dammade av historieböckerna, läste några rader och somnade av tristess. När klubben vaknade upp tog spelarna sig ytterligare en titt på den magra samlingen gulbleka pappersark, lämnade historien och flög in i nuet. Med förhoppningar om att aldrig mer behöva gråta över svunna tider.

Nuet såg lovande ut. Harmoniskt proppat med möjligheter att skrälla. En kokande gryta, en hel stad i ryggen och ett gäng ängsliga motståndare tyngda av att tvingas bära på vars 200 kilo Red Bull. Härligt, tänkte Markus Rosenberg som såg sin chans att sno åt sig gästernas vingar, ockupera högre höjder, skolka från morgondagens historielektion och istället fokusera på att skriva manus åt kommande generationers urtråkiga dito. 10 minuter senare sköt han 1-0 från elva meter, och fick med detta gästerna att förvandlas från vettskrämda stjärnor till livrädda oskulder på väg mot ”second base”.

Inte långt senare dundrade Magnus Eriksson in 2-0 på halvvolley, ett avslut som rev samtliga murar mellan dröm och verklighet (de murar som alltjämt stod kvar, bör tilläggas). Kvällstidningarna gjorde sig redo för storslagna rubriker, Salzburg gjorde sig redo att kasta kallingarna.

När Rosenberg med mindre än tio minuter kvar av matchen lekte in 3-0 inför ögonen på avklädda bortaspelare och euforiska hemmafans sattes de svenska tryckerierna i arbete. Ett arbete som gör att vi idag lusläser historia på icke gulbleka pappersark utan att fälla tårar över svunna tider, för omväxlings skull.


Lämna en kommentar

Kärt återseende av världens bästa fotbollsliga

I helgen drog världens bästa fotbollsliga igång. Inte omöjligt är att jag sticker en del fanatiker i ögonen när jag så pass lättvindigt, och till synes utan vidare eftertanke, hävdar att engelsk klubblagsfotboll är bäst i världen. Det är, tro det eller ej, inte min mening, och i och med att fotboll är ett spel konstruerat på tusentals små parametrar konsumerade av individer med delade meningar och vitt skilda preferenser går det omöjligt att försvara en enskild fotbollsligas definitiva plats som världsledande. Vad jag anser vara av värde anser andra blott vara en oväsentlig biprodukt och vice versa. Jag är väl medveten om det omöjliga i att enas, det sunda i att inte kunna enas, det osunda i att tvunget enas, men det hindrar mig inte från att återigen tjuta ut att världens bästa liga inleddes i helgen.

Åtta av tio matcher i premiäromgången slutade antingen oavgjort eller med uddamålsseger. Det är i min mening fakta värt att spinna vidare på om man, som jag, önskar övertyga skeptiker om att engelsk fotboll intagit världsfotbollens position som självklar herre på täppan. Det finns nämligen en anledning till att spänningen i åtta av tio matcher bibehölls under 90 minuter. En anledning som varken slagit rot i spansk eller italiensk fotboll. En anledning som stavas I-N-T-E-N-S-I-T-E-T.

I La Liga och Serie A florerar kvalitet, teknisk briljans och stort fotbollskunnande. För mig råder det inga tvivel om att dessa ligor på ett individuellt plan mycket väl kan mäta sig med, och i viss mån överträffa, PL. Intensitetsmässigt är dessa ligor emellertid underlägsna engelsk fotboll, varför en random mittenmatch i PL många gånger är betydligt mer sevärd än ett möte mellan två spanska mittenlag. Samma parallell går att applicera på möten mellan topp- och bottenlag. Att Real Madrid, på Santiago Bernabéu, vecka ut och vecka in nosar på tvåsiffriga segersiffror medan Arsenal, på Emirates Stadium, i det närmaste tvingas förlösa tre poäng mot Crystal Palace är ingen slump. Den krampaktiga och långdragna förlossningen är ett resultat av högintensiv fotboll där även de mest skickliga spelarna tvingas retirera med anledning av små ytor, tät markering och en aldrig sinande kämpaglöd.

Skillnaden mellan ett lag som parkerar bussen i PL och ett lag som parkerar bussen i Serie A/La Liga är att det förstnämnda aldrig slår av tändningen. Detta resulterar allt som oftast i nagelbitare likt matcherna mellan Manchester United-Swansea och Liverpool-Southampton. I den senare visade gästerna prov på ett imponerande presspel vilket föranledde problem för Liverpool som under perioder hade förtvivlat svårt att hitta fungerande uppspelsvägar, förlorade andrabollar och tvingades slå ifrån sig. Den dagen Juventus-Pescara artar sig på liknande sätt, om än under en avgränsad period, är jag – som likt Marcus Birro sedan lång tid tillbaka förälskat mig i den italienska fotbollen – den förste att lyfta på hatten. Fram till dess framhåller jag den engelska fotbollen som bäst i världen och erkänner motvilligt att Bundesliga fullt rättvist förfogar över en ur italienska ögon sett stulen Europa-plats. Dels för att jag har min åsikt klar, dels i hopp om att betraktas som aningen mer objektiv än den gode Birro.


Lämna en kommentar

Dags att ta av ögonbindeln, Hansen

”Vi ska fortsätta vara rejäla i försvaret, sen nypa fast bollen i anfallet och våga hålla i den. Vi kan inte bara slänga iväg en boll på David Accam och sen lita på att han springer och gör mål. Det går inte.” 

Så lyder HIF-tränaren Roar Hansens dom efter att laget lyckats med konststycket att för femte matchen i följd spela oavgjort. Lustigt, komiskt och aningen frapperande är att dessa rader till mångt och mycket beskriver en i min värld fiktiv verklighet. Uttalandet kring att laget ska fortsätta vara rejäla i försvarsspelet är ett direkt hån mot fotbollens grundläggande idéer och i viss mån en smädelse av sitt sätt att se på sporten. Själv kan jag inte tolka yttrandet på annat vis än att det sagts med hänsyn till att laget höll nollan, vilket för övrigt var rena miljonvinsten på Lotto med tanke på de lägen som ett stundtals dement och ihåligt hemmaförsvar bjöd på. 

Vad gäller HIF-tränarens yttrande kring att ghananen David Accam bör sluta utnyttjas likt en springpojke är jag till viss del enig. Givetvis ska HIF:s supertalang ges alla möjligheter att även fortsättningsvis utnyttja sin enorma snabbhet, men inte på bekostnad av ett våldtaget spelsystem med anledning av lättja samt övertro från övriga truppmedlemmar. Nu tror jag emellertid inte att alla hundratals omöjliga långbollar på den kvicke 23-åringen beror på varken lättja eller övertro, utan snarare på en anfallsidé utan tydliga riktlinjer, ett spelsystem i vilket de enskilda individerna i cirkus 70 minuter per match står och trampar vatten med anledning av icke fungerande uppspelspunkter. 

Med detta i åtanke dimper vi intuitivt ner på tränarens bord. Frågor gällande spelsystem, uppspelspunkter och lagmedlemmar ovetande om sina uppgifter är nämligen ansvarsområden som till stora delar finns att läsa i en tränares inofficiella uppdragsbeskrivning. Jag är inte, har heller aldrig varit, personen som föredrar att såga enbart för sågandets skull, men när det är uppenbart att minsta vindpust riskerar fälla den sju meter höga björken utanför mitt hem är jag den första att inse allvaret, att plocka fram motorsågen, att skydda mig själv och mina anhöriga. Att, med ögonbindel, linda in problem i bortförklaringar och klyschor, likt ”vinden kommer att vända”, är detsamma som att bjuda upp till dans med ödet, vilket jag helst undviker så länge valmöjligheter finns att tillgå. 

Ibland är det nödvändigt att se sig själv i spegeln, att ställa sig de jobbiga frågorna. Det gäller även tränare på elitnivå.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare