Är HIF för bra för att vinna Allsvenskan?

Gårdagens match mellan HIF och Elfsborg uppreklamerades på förhand som skåningarnas första sanna värdemätare. Matchen visade sig, relativt snabbt, snarare bli ett moraliskt test där HIF i långa stunder utmanades dels av boråsarna, dels av domarteamet som i och med en rad bedrövliga felbeslut ställde Roar Hansens lag mot väggen. Trots, periodvis, dubbla uppsättningar av opponenter vann HIF matchen på ett övertygande sätt. Elfsborg spelade på intet vis dåligt men fick slutligen retirera mot vad som högst sannolikt är det mest imponerande lagbygget i Allsvenskan sedan Djurgårdens storhetstid i början av 2000-talet.

Efter gårdagens uppvisning antar jag att det ånyo är dags för HIF att anlita första bästa fönsterputs. Att fotbollseuropa nyfiket står tryckt mot rutan har återigen lett till ett igenimmat skyltfönster.

Svensk fotbolls underordnade plats i näringskedjan i kombination med HIF:s motståndardemolerande vinnarmaskin torde skrämma slag på sportchefen Jesper Jansson. Samtidigt som skåningarnas segertåg tuffar på pryder HIF sitt sönderputsade skyltfönster med produkter som får utlandsscouter att sagla ner Olympias VIP-läktare.

Blir HIF:s ständigt reinkarnerade mästarprestationer grunden till utebliven fest vid Terrasstrapporna i höst? Så bra som HIF är i dagsläget och så mycket som lagets framgångar bidrar till att pryda klubbens fixstjärnor är det inte orealistiskt att misstänka att skåningarnas magnifika dagsform kan komma att bli roten till tårar i november. Första ledtråden återfinns i sommarens transferfönster. Om du är HIF-supporter: njut av vyn på toppen och håll tummarna för att det finns rum kvar i överlägsenhetens välde efter att de fetaste av plånböcker varit på sommarturné.

Gemenskap, stolthet, passion

Många är dem som hånfullt flinar åt personer med sympatier för mindre föreningar och som själva påstår sig älska någon av alla mainstream-storklubbar. Somliga är så trångsynta att de själva inte inser att de förväxlar sitt behov av frestande associationsvärden med kärlek. Andra vill enbart jävlas och begriper inte att dessa uttryck enbart skänker part två högst rimliga skäl att placera dem i ”golddigger-facket”.

Att förlöjliga grannens klubbkänsla med anledning av föreningens omfattning, kvalitet eller historia är detsamma som att offentligt tillkännage sin personliga avsaknad av äkta känslor. Du kan håna en klubb, dess kvalitet och dess historia utan skäl till rannsakan, men du kan inte spotta på en eldsjäls åtrå utan att dregla ner din egen trovärdighet.  

Äkta klubbkänsla väcker emotioner av gemenskap, stolthet och passion. Detta oavsett storleken på prisskåpet, klassen på spelartruppen, omsättningen eller omfattningen av det generella intresset.

Zlatan som knegare i ett idoldyrkande samhälle

Framgångsrik för sin trollkarlsliknande teknik, sin muskelinlindade kroppshydda, sin utomordentliga splitvision samt sin välutvecklade näsa för mål. Respekterad för sina åtskilliga fotbollskunskaper och för sin Jantelagsförkastande attityd.

Min syn på Zlatan som ett självklart föredöme dels inom fotbollen, dels inom samhället är mer eller mindre skriven i sten. Olyckligtvis har dennes sensationella framgångar inom europeisk toppfotboll samtidigt reducerat mitt förtroende för mänskligheten i allmänhet och Sverige i synnerhet. Zlatan Ibrahimovic är svensk idrotts mest påtagliga exempel på idealets förkastliga påverkan av ett trångsynt samhälle.

I sin självbiografi skildrar Zlatan tydligt vilka problem han hade att, i yngre år, bli accepterad och bekräftad. Föga förvånande för en då icke-offentlig person med attityd i lilla landet lagom. Varför ens bemöda sig att gräva under en tuff fasad, högfärdig med svenska mått mätt, när personen i fråga enbart är en i mängden av drygt nio miljoner svenska medborgare? Zlatan har även tydliggjort att han sannolikt fastnat i kriminaliteten om det inte vore för fotbollen. Även detta uttalande är föga frapperande och högst antagbart då i princip samtliga yrkeskategorier, utöver de offentliga, i Zlatans fall nästintill hade fordrat en komplett personlighetsförändring.

Utan kändisskap eller offentligt värde har det moderna samhället tydliggjort att vissa individualiteter är oacceptabla. Dessutom är en tuff attityd, utan något som helst underlag, likställt med kaxighet. Med andra ord gäller det att, som icke-offentlig person, noggrant värdera vilka värden man kommunicerar med sin utstyrsel, sitt sätt att interagera, sitt tonfall mm. Det sociala spelet styr gemene mans vardag och skapar ett, eller vad som anses vara, ett acceptabelt samhälle.

Personligen har jag svårt att se vår svenska superstjärna anpassa sig efter det oändliga antalet obegripliga normer som påyrkas för att passa in i en av alla mindre glamourösa yrkeskategorier. Kunnat hade han säkerligen. Om viljan hade infunnit sig är mer tveksamt. Kanske hade han, som tidigare nämnts, valt den kriminella banan? Om så varit fallet hade jag inte försvarat dennes beslut även om jag sett de bakomliggande motiven som högst begripliga. Att begrava sitt sätt att vara enbart pga. uteblivet kändisskap är bisarrt och torde vara påfrestande för samtliga människor med ryggrad. Att ha självförtroende och självrespekt är sunt, högst mänskligt och oerhört positivt vem du än är och vad du än sysslar med. Att tillåtas uttrycka dessa känslor borde ses som en självklarhet och inte någon inbjudan till förakt och förutfattade meningar. Att försöka stå med ryggen rak eller att försöka stå över andra är, enligt mig, två vitt skilda fenomen utan grund för ens Jantelagen att sammanfoga.

Alla borde ges möjlighet att vara sig själva. Att ha en tuff attityd är inte detsamma som att vara högfärdig. Om vi öppnar ögonen och fokuserar mindre på numreringen i den outtalade, ack mastodontliknande hierarkin kanske vi observerar det.

Kommer svensk mästarklass spelas i arpeggio?

Allmänt känt är att Allsvenskan är en jämn och oförutsägbar liga. Att klubbar sprintar förbi förhandstipsen och i början av november knäpper experterna på näsan är synnerligen inte ovanligt. Vad som dock är mer exceptionellt är att laget som spelar den mest attraktiva och publikfrämjande fotbollen kniper tillräckligt med poäng för att i slutändan ges möjlighet att lyfta Lennart till skyarna.

Det lag som efter 30 omgångar toppar tabellen har onekligen kokat ihop seriens mest vägvinnande framgångsrecept och bör därför betraktas som värdiga mästare. Otvivelaktigt och tydliggjort. I Allsvenskan brukar guldreceptet dock inte innehålla säsongens mest välstämda och skönspelande arpeggio. Svensk fotboll handlar till syvende och sist ofta om att ha ett genuint grundspel utan större avvikelser. Istället för magiska solon byggt på fingerspel och enskilda noter (exempelvis Häcken à la 2012) gagnas de klubbar med fokus på elementärt ackordspel och välstämda instrument.

Inledningen på Allsvenskan 2013 har däremot fått mig att ifrågasätta om det möjligen är ett trendbrott som skymtas vid horisonten. Skånska HIF har seglat upp i topp efter att på senare tid dels ackompanjerat bländande fotboll, dels demolerat resultattavlor lite varstans.

Roar Hansen, klubbens inför säsongen nyanlände tränare, har från start varit tydlig med sin vision om ett offensivt, bollskickligt och än mer passningsorienterat HIF. Att fansen skulle få räkna med en relativt tålamodspåfrestande inkörsperiod rådde det, enligt majoriteten av förhandstipsen, inga tvivel om. Och visst, det lät ju vettigt då Perstorpssonen planerade att kakla om stora delar av grundkonstruktionen.

Nu, åtta omgångar senare, har Allsvenskan återigen gjort det som serien är i särklass bäst på att göra, nämligen att ge svenska fotbollssupportrar möjlighet att dumförklara experterna. Roar Hansen och HIF har inte enbart memorerat ackorden, man har dessutom börjat plocka enskilda noter och på så vis skapat mästerverk både på planen och i grafiken.

Om svensk mästarklass numera spelas i arpeggio återstår att se då vi trots allt bara avverkat knappt en tredjedel av säsongen. En sak som däremot redan nu går att konstatera är att HIF för tillfället behärskar en vägvinnande OCH fruktansvärt underhållande fotboll.

MFF sänkte garden och gav DIF fritt slagfält

Efter knappt en minuts spel på Stockholm Stadion var DIF:s mardrömsfyllda säsongsinledning förlängd med ännu ett slag under bältet. Resultattavlan visade 0-1 och Tokelo Ranties ledningsmål hade gett de mest irreligiösa Djurgårdsfansen skäl att knäppa händerna. Trots Andreas Johanssons kvitteringsmål i den 10:e minuten gick DIF till pausvila med underläge 1-2. Ett relativt sent och mentalt påfrestande baklängesmål hade på läktarplats omvandlat strimmorna av förtröstan till en kollektiv hopplöshet.

När andra halvlek blåsts igång och DIF:s nagelbitande supportrar getts en kvart att tugga sönder resterna efter en pinne på sju omgångar var utsikten påtagligt förorenad av beckmörka orosmoln. Inte blev det ljusare i den 72:a minuten då Daniel Amartey gavs rött kort för att vårdslöst ha svingat armen i ansiktet på bortalagets Simon Thern.

Vad varken Djurgårdsspelarna eller publiken då visste var att denna utvisning skulle fungera som en perfekt förklädnad. MFF-spelarna granskade resultattavlan och analyserade opponenterna. Bedömningen blev, medvetet eller omedvetet, snabbt att Djurgårdens IF var ett golvat sällskap. Men ack så fel man kan ha. Istället för att kriga vidare vaggades bortalaget in i en falsk trygghet och placerade pistolen i byxlinningen. Efter 90 minuters spel hade MFF fått motta både en och två förödande högerkrokar.

3-2 slutade matchen och samtidigt som Norlings lag flyger söderut med svansen mellan benen skingras molnen på Stockholms Stadion. Kanske får Järnkaminerna skymta solen även i år? 

Sir Alex Ferguson – Älskad av vissa, avskydd av andra, saknad av alla

I dagarna blev det officiellt att Manchester Uniteds manager förpassar tuggandet från avbytarbänken till styrelserummet efter 27 år som trogen marknadsföringskanal för tuggummibranschen.

Mannen med den enorma vinnarskallen, det extraordinära fotbollskunnandet, förmågan att utnyttja potentialen hos den enskilda individen och skickligheten att nyttja ingredienserna för att maximera den totala smakupplevelsen.  Avlad, avgudad och omänskligt välmeriterad. Efter närmare tre årtionden (!) som tränare för ”The Red Devils” och totalt 38 titlar väljer Sir Alex Ferguson nu att lämna tränarposten (och fjärdedomarna i fred).

Kanske är hans axlar slutkörda efter alla pokaler han behövt lyfta genom åren. Kanske känner han sig mätt, vilket är föga troligt för mannen som förtärt framgångar i en evighet utan så lite som att klökas. Kanske är han nöjd, vilket i så fall bör ses som ett sundhetstecken om än utopiskt med tanke på att hans storverk gett honom möjlighet att känna så i approximativt 14 år.

En mästare med ett liknande facit hade antagligen avslutat på topp sedan lång tid tillbaka. Sir Alex Ferguson, däremot, är något mycket mer, ofantligt mycket större, än bara en mästare.

Unitedtränaren är THE CHAMPION (utan citationstecken) med en supporters hängivenhet och en eldsjäls passion.  Denna entusiasm tror jag är en av anledningarna till att ikonen nu väljer att lämna över sin post som huvudansvarig.  Visst, Ferguson är odödlig på många vis. Inte minst i historieböckerna, i klubben, i minnena och i hjärtat hos de som vill och tillåter sig förstå hans storhet. Rent existentiellt, däremot, varar inte heller dennes liv för evigt. Genom att lämna över sitt ansvar vid denna tidpunkt ger han sitt hjärtebarn chans att skola in en ny manager medan han själv ännu har möjlighet att påverka och vägleda.

Trots att Sir Alex Ferguson förblir en del av Manchester Uniteds organisation känns detta avhopp, till stor del, som ett kirurgiskt ingrepp med syfte att avlägsna siamesiska tvillingar. All respekt till den, i min mening, otvivelaktigt störste tränaren i modern tid!

HIF gick i sömnen, snoozade och vaknade

”Di röe” seglar upp i ensamt majestät efter en uppvisning i effektivitet och ett blåvitt poängtapp i Solna. Efter sju spelade omgångar är Helsingborgs IF nya serieledare, en poäng före MFF och två pinnar före IFK Göteborg.

Inför säsongen agerade HIF ett till synes enormt frågetecken enligt förhandstipsen. En ny tränare hade anslutit, en ny spelidé hade introducerats och framförallt hade ett färskt spelsystem tagit form. Utöver detta hade ännu en stor målkung emigrerat från klubben i sann och modern HIF-anda. Ersattes gjorde denne av en oprövad allsvensk forward med ett meriterande målsnitt från Superettan i sitt CV samt ett personligt brev innehållandes ett tydligt revanschagg mot värsta rivalen, något som inte direkt missgynnat spelarens välkomnande i Helsingborg.

Efter en relativt intetsägande försäsong där skadorna avlöste varandra var det slutligen dags för årets första Allsvenska kraftmätning. Djurgården välkomnades till Olympia i en på förhand oviss tillställning. 3-0 slutade matchen, blixtsnabbe David Accam gjorde två mål och nytillskottet Robin Simovic utnyttjades väl i sin roll som spets/target med intelligenta lösningar, sugproppsliknande egenskaper och känsliga skarvningar till offensivt löpande yttrar. Frågetecknen hade plötsligen förvandlats till ett ensamt och okomplicerat utropstecken. Trodde många. Med facit i hand var HIF under denna period halvt sömngående men mötte ett Djurgården som än idag inte klivit ur dvalan. Personligen börjar jag ifrågasätta om laget överlevt vintern.

Efter att tre poäng förvandlats till en pinne på ”Myran” blev det förlust hemma mot Mjällby. Tydligt blev då att HIF snoozat sig igenom inledningskapitlet. Väckarklockan ringde återigen, denna gång mer öronbedövande än ett brandlarm på bakfyllan och HIF vaknade i ett ecstasy-liknande tillstånd. 4-1 mot Norrköping följdes upp med 2-0 mot Brommapojkarna. Med 5-1 mot Gefle i ryggen kröntes uppvaknandet med en ockupering av serieledningen efter full pott på Södertälje Fotbollsarena.

Utöver en tidigare avdankad dussinlirare och nu pånyttfödd målkung förfogar HIF över en amerikansk arbetsmyra, en ghanansk gepard, en giraff till klassavslutare, en sydafrikansk maratonlöpare samt Allsvenskans bästa målvakt. Utöver dessa konkurrensfördelar har skåningarna ett mittlås av hög klass, en imponerande bredd samt en klipsk ledare från Perstorp.

Frågan är inte längre var HIF står utan var klubben kommer att stå efter att sommarens shoppingcentra stängt butikerna. Som det ser ut i dagsläget är Helsingborgs IF en given kandidat till att lyfta Lennart Johanssons pokal i höst.