Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Red Bull ger dig vingar, inte sant Åge Hareide?

Malmö jagade mål. Salzburg jagade hjärnspöken. Mål blev det, tre gånger om, inför hjärnspöken som dröjde sig kvar.

MFF dammade av historieböckerna, läste några rader och somnade av tristess. När klubben vaknade upp tog spelarna sig ytterligare en titt på den magra samlingen gulbleka pappersark, lämnade historien och flög in i nuet. Med förhoppningar om att aldrig mer behöva gråta över svunna tider.

Nuet såg lovande ut. Harmoniskt proppat med möjligheter att skrälla. En kokande gryta, en hel stad i ryggen och ett gäng ängsliga motståndare tyngda av att tvingas bära på vars 200 kilo Red Bull. Härligt, tänkte Markus Rosenberg som såg sin chans att sno åt sig gästernas vingar, ockupera högre höjder, skolka från morgondagens historielektion och istället fokusera på att skriva manus åt kommande generationers urtråkiga dito. 10 minuter senare sköt han 1-0 från elva meter, och fick med detta gästerna att förvandlas från vettskrämda stjärnor till livrädda oskulder på väg mot ”second base”.

Inte långt senare dundrade Magnus Eriksson in 2-0 på halvvolley, ett avslut som rev samtliga murar mellan dröm och verklighet (de murar som alltjämt stod kvar, bör tilläggas). Kvällstidningarna gjorde sig redo för storslagna rubriker, Salzburg gjorde sig redo att kasta kallingarna.

När Rosenberg med mindre än tio minuter kvar av matchen lekte in 3-0 inför ögonen på avklädda bortaspelare och euforiska hemmafans sattes de svenska tryckerierna i arbete. Ett arbete som gör att vi idag lusläser historia på icke gulbleka pappersark utan att fälla tårar över svunna tider, för omväxlings skull.


Lämna en kommentar

Kärt återseende av världens bästa fotbollsliga

I helgen drog världens bästa fotbollsliga igång. Inte omöjligt är att jag sticker en del fanatiker i ögonen när jag så pass lättvindigt, och till synes utan vidare eftertanke, hävdar att engelsk klubblagsfotboll är bäst i världen. Det är, tro det eller ej, inte min mening, och i och med att fotboll är ett spel konstruerat på tusentals små parametrar konsumerade av individer med delade meningar och vitt skilda preferenser går det omöjligt att försvara en enskild fotbollsligas definitiva plats som världsledande. Vad jag anser vara av värde anser andra blott vara en oväsentlig biprodukt och vice versa. Jag är väl medveten om det omöjliga i att enas, det sunda i att inte kunna enas, det osunda i att tvunget enas, men det hindrar mig inte från att återigen tjuta ut att världens bästa liga inleddes i helgen.

Åtta av tio matcher i premiäromgången slutade antingen oavgjort eller med uddamålsseger. Det är i min mening fakta värt att spinna vidare på om man, som jag, önskar övertyga skeptiker om att engelsk fotboll intagit världsfotbollens position som självklar herre på täppan. Det finns nämligen en anledning till att spänningen i åtta av tio matcher bibehölls under 90 minuter. En anledning som varken slagit rot i spansk eller italiensk fotboll. En anledning som stavas I-N-T-E-N-S-I-T-E-T.

I La Liga och Serie A florerar kvalitet, teknisk briljans och stort fotbollskunnande. För mig råder det inga tvivel om att dessa ligor på ett individuellt plan mycket väl kan mäta sig med, och i viss mån överträffa, PL. Intensitetsmässigt är dessa ligor emellertid underlägsna engelsk fotboll, varför en random mittenmatch i PL många gånger är betydligt mer sevärd än ett möte mellan två spanska mittenlag. Samma parallell går att applicera på möten mellan topp- och bottenlag. Att Real Madrid, på Santiago Bernabéu, vecka ut och vecka in nosar på tvåsiffriga segersiffror medan Arsenal, på Emirates Stadium, i det närmaste tvingas förlösa tre poäng mot Crystal Palace är ingen slump. Den krampaktiga och långdragna förlossningen är ett resultat av högintensiv fotboll där även de mest skickliga spelarna tvingas retirera med anledning av små ytor, tät markering och en aldrig sinande kämpaglöd.

Skillnaden mellan ett lag som parkerar bussen i PL och ett lag som parkerar bussen i Serie A/La Liga är att det förstnämnda aldrig slår av tändningen. Detta resulterar allt som oftast i nagelbitare likt matcherna mellan Manchester United-Swansea och Liverpool-Southampton. I den senare visade gästerna prov på ett imponerande presspel vilket föranledde problem för Liverpool som under perioder hade förtvivlat svårt att hitta fungerande uppspelsvägar, förlorade andrabollar och tvingades slå ifrån sig. Den dagen Juventus-Pescara artar sig på liknande sätt, om än under en avgränsad period, är jag – som likt Marcus Birro sedan lång tid tillbaka förälskat mig i den italienska fotbollen – den förste att lyfta på hatten. Fram till dess framhåller jag den engelska fotbollen som bäst i världen och erkänner motvilligt att Bundesliga fullt rättvist förfogar över en ur italienska ögon sett stulen Europa-plats. Dels för att jag har min åsikt klar, dels i hopp om att betraktas som aningen mer objektiv än den gode Birro.


Lämna en kommentar

Dags att ta av ögonbindeln, Hansen

”Vi ska fortsätta vara rejäla i försvaret, sen nypa fast bollen i anfallet och våga hålla i den. Vi kan inte bara slänga iväg en boll på David Accam och sen lita på att han springer och gör mål. Det går inte.” 

Så lyder HIF-tränaren Roar Hansens dom efter att laget lyckats med konststycket att för femte matchen i följd spela oavgjort. Lustigt, komiskt och aningen frapperande är att dessa rader till mångt och mycket beskriver en i min värld fiktiv verklighet. Uttalandet kring att laget ska fortsätta vara rejäla i försvarsspelet är ett direkt hån mot fotbollens grundläggande idéer och i viss mån en smädelse av sitt sätt att se på sporten. Själv kan jag inte tolka yttrandet på annat vis än att det sagts med hänsyn till att laget höll nollan, vilket för övrigt var rena miljonvinsten på Lotto med tanke på de lägen som ett stundtals dement och ihåligt hemmaförsvar bjöd på. 

Vad gäller HIF-tränarens yttrande kring att ghananen David Accam bör sluta utnyttjas likt en springpojke är jag till viss del enig. Givetvis ska HIF:s supertalang ges alla möjligheter att även fortsättningsvis utnyttja sin enorma snabbhet, men inte på bekostnad av ett våldtaget spelsystem med anledning av lättja samt övertro från övriga truppmedlemmar. Nu tror jag emellertid inte att alla hundratals omöjliga långbollar på den kvicke 23-åringen beror på varken lättja eller övertro, utan snarare på en anfallsidé utan tydliga riktlinjer, ett spelsystem i vilket de enskilda individerna i cirkus 70 minuter per match står och trampar vatten med anledning av icke fungerande uppspelspunkter. 

Med detta i åtanke dimper vi intuitivt ner på tränarens bord. Frågor gällande spelsystem, uppspelspunkter och lagmedlemmar ovetande om sina uppgifter är nämligen ansvarsområden som till stora delar finns att läsa i en tränares inofficiella uppdragsbeskrivning. Jag är inte, har heller aldrig varit, personen som föredrar att såga enbart för sågandets skull, men när det är uppenbart att minsta vindpust riskerar fälla den sju meter höga björken utanför mitt hem är jag den första att inse allvaret, att plocka fram motorsågen, att skydda mig själv och mina anhöriga. Att, med ögonbindel, linda in problem i bortförklaringar och klyschor, likt ”vinden kommer att vända”, är detsamma som att bjuda upp till dans med ödet, vilket jag helst undviker så länge valmöjligheter finns att tillgå. 

Ibland är det nödvändigt att se sig själv i spegeln, att ställa sig de jobbiga frågorna. Det gäller även tränare på elitnivå.


Lämna en kommentar

Christian Wilhelmsson – äkta vara

Att kasta kärlek där den vackert tas emot betraktas inom fotbollen som något vackert. Detta trots uppenbara egenintressen som grund för handlingen, trots en självlysande gloria snickrad på kvistar av ren falskhet vilande i direkt anslutning till syftet med handlingen. Anledningen till att aktionen, trots alla uppenbara tecken, anses vacker är att den bevittnas av ögon försedda med ett filter tillverkat av 99 % godtrohet samt 1 % polyester.

Att som spelare kyssa klubbemblemet kan likväl tyda på en längtan efter att känna sig älskad som en handling genuint sprungen ur hjärteroten. Med det sagt; det är enkelt att med fötterna i det blå kasta kärlek där den vackert tas emot. Svårare är det att kasta kärlek där den nätt och jämt gör avtryck. Exempelvis i Sölvesborg, i fotbollsklubben Mjällby, på Strandvallen, inför knappt 3000 åskådare. Christian ”Chippen” Wilhelmssons återkomst till Listerlandet är både storslagen och äkta. Den är ett bevis på att genuinitet ännu har en plats (om än ingen värdig sådan) inom sporten, att respekt är mer än en klyscha och inte enbart ett dåligt PR-trick.

Glöm aldrig bort ditt ursprung. Om du tappar fotfästet; stanna upp och tänk efter. Kastar du fortfarande kärlek lika naivt som under dina lulliga tonår, eller kastar du kärlek där den vackert tas emot iklädd en av alla äckligt vuxna salongsberusade fasader? Jag kommer aldrig växa upp, jag kommer aldrig låta vettet styra min passion . Det är med anledning därav som jag för evigt kommer att kunna älska. I sann anda. Det är med anledning därav som jag sedan en vecka tillbaka högaktar Christian ”Chippen” Wilhelmsson. I sann anda.

Tack till Lars Winnerbäck som, så vitt jag vet, myntade uttrycket ”kasta kärlek där den vackert tas emot”. Olyckligtvis högst användbart i 2014 års äckliga statussamhälle.


Lämna en kommentar

Ett lag – ett samhälle i miniatyr

Ett omklädningsrum består likt samhället i stort av individer med olika egenskaper, skilda preferenser och delade meningar. Dessa olikheter är till mångt och mycket grunden för ett fungerande samhälle, och därmed också grunden för ett fungerande lag.

Hur skulle det se ut om samtliga lagmedlemmar slogs om rollen som ledargestalt? Troligtvis skulle interna stridigheter uppstå, om inte skulle tumult med all säkerhet uppstå till följd av tjugotalet individer vars ledarstilar skiljer sig åt och vars åsikter går isär. En sund rollfördelning är i arbetslivet såväl som i privatlivet en essentiell faktor vad gäller att uppringa samt upprätthålla bärkraftiga relationer.

Med detta i åtanke ställer jag mig frågande till Linda Skugges nygamla debattartikel i vilken huvudpersonen framhåller att jobbristen skulle vara en bluff. Argument som att ”svenska ungdomar måste lära sig att SKAPA jobb” samt att ”svenska ungdomar är lata och kräsna” avlöser varandra. Utöver att påståendet kring att svenska ungdomar är lata och kräsna fått mothugg av en anställd på Arbetsförmedlingen (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12457716.ab) är argumentet vad gäller att svenska ungdomar måste lära sig att SKAPA jobb sagt utan respeket för människors olikheter/brister.

Linda Skugge är teaterproducent, grundare av en eventbyrå, bloggare, författare och krönikör. Med all respekt för hennes fantastiska resa, hennes slingriga stig bort från slummen in i rampljuset; alla är inte entreprenörer, alla är inte Linda Skugge.

Inom fotbollen har agenter en betydande roll. Deras jobb är att skapa möjligheter åt sina klienter (via provträningar, löneförhandlingar etc.). Motsvarigheten i samhället i övrigt får anses vara AF, fackförbund samt diverse jobbcoacher. Ska vi lägga ner dessa verksamheter, Linda Skugge? Ty i ditt Sverige, ett Sverige uteslutande bestående av entreprenörer pigga på att skapa sina egna möjligheter, fyller dessa organisationer inte längre någon funktion. Kruxet är emellertid att alla inte är så förbaskat pigga på, eller ens kapabla, att SKAPA sina egna möjligheter, vilket inte är synonymt med att majoriteten önskar rulla tummarna.

Öppna ögonen & ta tillvara på sparkapitalet

Istället för att avkräva entreprenörskap av den enskilde individen bör vi kanske yrka på en förbättring av vår kära agentbyrå vid namn AF? Kanske kan de inspireras av fotbollsagenter? Dessa yrkesmän verkar ju onekligen ha en väl utvecklad förmåga att bistå sina klienter med förmånliga kontrakt oavsett hur undermåliga de är. Eller så skuldbelägger vi vare sig individen eller AF och tar sikte på det riktiga problemet, dvs. att jobben är för få, samma problem som Linda Skugge effektivt försöker kamouflera genom att utnyttja problematiken till sin egen fördel när hon bredbent och med höjda axlar gör reklam för sin förmåga att ta för sig. Detta är, i mina ögon, ett på tok för stort problem för att, med hedern i behåll, utnyttja i syfte att vinna billiga PR-poäng hos sådana som har jobb och som älskar att slå sig själva på bröstet.

Åter till omklädningsrummet. Hen som sitter tyst i ett hörn, hen som biter ihop och tiger när lagkamraterna hånskrattande daskar honom/henne med handduken på vägen ut ur duschen, hen som ständigt går runt och fruktar hånfulla kommentarer – ska vi utesluta hen enbart för att hen inte är personen som vågar ta för sig, Linda Skugge? Ojojoj, vad många världsstjärnor vi aldrig hade fått förmånen att avnjuta. Ett sådant samhälle är inget för mig.


Lämna en kommentar

Hur ser planen ut, HIF?

HIF presenterade under gårdagen två nyförvärv. Detta i form av 29-årige, tidigare klubblöse, Mikael Dahlberg samt 19-årige, tillika köldskadade, Darijan Bojanic som under en period agerat portvakt vid dörren till IFK Göteborgs frysbox. Värvningen av den förstnämnde är enkel att associera med en alltmer cementerad spelfilosofi vid namn 4-2-3-1 medan den sistnämnde rimligen torde kategoriseras i facket för tvättäkta jokrar ägande lika många intressanta egenskaper som överhängande frågetecken.

Anfallsspelet har under säsongen varit skåningarnas främsta akilleshäl. Hittilldags har endast Mjällby, Åtvidaberg och Falkenberg producerat färre mål än Roar Hansens extremt trubbiga lagbygge. Med anledning där av är det varken uppseendeväckande eller otippat att klubben främst shoppat loss på ovanvåningen, men frågan är om x antal realisationsvaror på egen hand har förmåga att lösa knutarna. Själv har jag förbaskat svårt att tro det.

HIF:s offensiva dvala är föranledd av långt mycket mer än bristen på individuell skicklighet. Inte minst av ett spelsystem icke kompatibelt med truppens egenskaper, varför värvningen av store, tunge och nickstarke Mikael Dahlberg förvillar mig. Det må vara sin sak att Robin Simovic går att jämföra med en oladdad revolver vars magasin sedan länge förtöjts på botten av Öresund samt att Alvaro Santos i det närmaste bör klassas som ett antikt föremål, men varför införskaffa ännu en targetspelare när djupledsspelet lyser med sin frånvaro?

Förnya eller förbättra
Ska Mjölkkossan få rätsida på sitt kantiga dilemma krävs antingen en förändring i sifferkombinationen eller en förädling av det nuvarande spelsystemet. Som det ser ut i dagsläget förpassas lagets toppforward under långa stunder till något som närmast går att likna vid en öde ö på offensiv planhalva. Dessutom är denne 99 gånger av 100 inkapabel att utmana försvarslinjen i djupled vilket föranleder ett lättläst spel samt situationer där motståndarna, när bollen når ögruppen, i alltför hög utsträckning kan fokusera på presspelet.

För att HIF:s i nuläget aningen naiva 4-2-3-1-uppställning skall fungera krävs mer rörlighet i direkt anslutning till toppforwarden. Inte fler löpningar, utan fler löpningar förenliga med spelsystemet. Om detta inte går att uppnå, exempelvis med anledning av bristfällig kompetens eller individuell oförmåga, är min tro att klubben har allt att vinna på att övergå till en traditionell 4-4-2-uppställning i vilken anfallet utgörs av en targetspelare samt en djupledslöpande forward. I och med djupledshotet kommer spelaren som innehar mottagarrollen, i ytan mellan mittfält och backlinje, automatiskt ges större ytor att operera på och därmed bättre förutsättningar att finna kreativa lösningar.

Det återstår att se hur Roar Hansen framöver tänkt formera sitt lag. Men en sak går redan nu att konstatera; Mikael Dahlberg är ingen Lionel Messi, varför inte heller han kommer att kunna uträtta underverk så länge tränarstaben inte frambringar en ögrupp av den i nuläget ensliga ön. Kanske kan en kreativ spelare likt Darijan Bojanic agera sammanflätande, men innan jag lovordar värvningen önskar jag se hur pass djupfryst han är samt vad som krävs för att han ska tina upp.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare