Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Tänk om, Sepp Blatter

Om Sepp Blatters idéer blir verklighet överlåts fotbollen i händerna på idioterna.

Fifas president Sepp Blatter gick i förmiddags ut och förkunnade att han eftersträvar ett strängare regelverk för att få bukt med rasismen.

Tanken är fin, förslagen på tillvägagångssätt är hemska.

Blatter anser inte att det görs tillräckligt mycket för att mota de rasistiska glåpord och hatramsor som florerar på fotbollsarenor. Han har helt rätt. Beslut om spel inför tomma läktare samt böter adresserade till maktlösa klubbledningar kommer givetvis inte att avskräcka rasisterna. Men problemet är att inte heller poängavdrag, tvångsnedflyttning eller avstängning, som Blatter yrkar på, är fullgoda åtgärder. Varför? Jo, av samma anledning som att existerande straff inte fungerar, det vill säga att de är adresserade till en maktlös klubbledning och inte till rasisterna.

Om Blatters föreslagna straffskala skulle effektueras, vilket jag för övrigt har svårt att tro då det bör finnas makthavare kloka nog att avråda Blatter från att göra slag i sak, överlåter FIFA klubbarnas öden i händerna på dräggen. Personligen vågar jag inte ens föreställa mig vilka förödande konsekvenser ett sådant beslut potentiellt skulle kunna få.

För det första skulle det bli möjligt för rivaliserande fanskaror att ödelägga sitt ”hatlag” genom att regelbundet besöka den berörda klubbens hemmaarena och väl där agera kontroversiellt och främlingsfientligt. Ni må kalla mig konspiratorisk, men med tanke på det osunda hat som gryr i vissa ligor och mellan rivaliserande klubbar bedömer jag det inte vara omöjligt att ”idioter av det mer fanatiska slaget” potentiellt sett skulle kunna se och utnyttja möjligheterna i ett sådant regelverk.

Risken må vara liten, men det faktum att den överhuvudtaget existerar borde utgöra skäl nog att kasta idéerna i avfallskärlet.

Dessutom är ansvarsfördelningen extremt skev. Jag lider redan nu med de klubbar som tvingas spela inför tomma läktare och betala bötesbelopp på grund av att en klick rötägg missköter sig. Merparten (lägg märke till att jag skriver merparten) av dessa klubbar har hemsidor, broschyrer och andra marknadsföringskanaler där de tydligt förmedlar sina rumsrena värdegrunder, arrangerar ceremonier inför matcher där avstånd tas från rasism och andra extrema åsikter, men avståndstagandena till trots faller de offer för de falanger som under föreningens täckmantel lever rövare.

Jag förstår syftet: Markera, tvinga klubbarna att ta i med hårdhandskarna.

Men är det rätt väg att gå? Har nya lagar gjort att kriminaliteten i samhället upphört? Nej, i bästa fall minskat.

Har någon någonsin yrkat på att riksdagen ska avsättas endast på grund av att nya lagar och regler inte förmått få mord, våldtäkter, rån och diskriminering att till fullo upphöra? Jag har då aldrig hört det, och jag är tämligen övertygad om att ett sådant förslag, ifall det har kommit på tal, viftats bort tämligen omgående med anledning av sin uppenbara orimlighet.

Skon klämmer på en mängd ställen, men i grund och botten har problemet uppstått med anledning av svårigheterna att legitimt straffa de som straffas bör. Visst, ett alternativ är att fortsätta skjuta på budbäraren tills denne kollapsar. Dör hatet med budbäraren? Självklart inte. Ett forum försvinner, ett nytt tar vid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Övergripande lagar och regler som gör det möjligt att legitimt straffa rasisterna är den enda lösningen (om det finns någon, vill säga).


1 kommentar

Kära läsare,

I förra veckan berättade jag att min pressade arbetssituation gjort det svårt för mig att uppdatera bloggen på regelbunden basis. Jag lovade att vara tillbaka denna vecka, men då jag ålagts fler uppdrag blir jag dessvärre tvungen att bryta det löftet. Hoppas att ni har överseende med detta. Det vore dumt av mig att avlägga fler löften angående när jag eventuellt är back on track, och jag väljer därför att låta tiden utvisa hur det blir.

Hoppas att ni är med mig när inläggen åter börjar trilla in.

Vi hörs!


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Som ni säkert har märkt publicerades inget inlägg under veckan som gick. Detta beror på att jag för närvarande går och bär på ett ton uppdrag med snäv deadline och därför inte har lika mycket tid över. Även denna vecka är otroligt intensiv, och jag vågar därför inte garantera någon publicering.

Jag stänger dock inga dörrar, och hoppas innerligt att jag kan frigöra tillräckligt med tid för att knorra in ett inlägg. Om inget annat är jag med all säkerhet tillbaka nästa vecka. Hoppas att ni är med mig då.

Trevlig vecka!


Lämna en kommentar

John Guidetti – stjärnorna eller trädtopparna?

John Guidettis rivstart i Celticdressen bådade gott, men efter hand har formkurvan dalat vilket föranlett spekulationer angående 22-åringens framtid. En undersökning visar att 80 procent av Feyenoords supportrar vill att spelaren återvänder till klubben, men frågan är om det är rimligt att förvänta sig en favorit i repris av en spelare som i skrivande stund gått mållös ur nio raka matcher?

Majoriteten av er har förmodligen Guidettis senaste sejour i Feyenoord färskt i minnet. Succén var omedelbar och imponerande, tveklöst. Men är det skäl nog att vurma för en återförening?

Formsvag och petad

Celtic må vara Skottlands i särklass bästa fotbollslag för tillfället, men ligan som helhet håller förhållandevis låg kvalitet. Att lyckas inom skotsk fotboll kräver således inga magiska individuella kvaliteter, varför det faktum att svensken på senare tid tvingats agera bänknötare vid upprepade tillfällen enligt mig bör klassas som ett grovt underbetyg. Att anfallare i perioder har förtvivlat svårt att hitta nätmaskorna är sin sak, men att hävda att Guidettis måltorka är den enda anledningen till att spelaren förpassats till avbytarbänken är naivt. Jag skulle vilja påstå att den främsta orsaken bakom beslutet att peta talangen är dennes oförmåga att delta i spelet. Han bidrar helt enkelt inte tillräckligt mycket för att prenumerera på en plats i startelvan.

Och då ska det återigen understrykas att svensken kamperar i en liga som sett sina bästa dagar och som stadigt gått ner sig med anledning av svårigheterna att ekonomiskt konkurrera med övriga ligor. Celtic må ha helt andra resurser än övriga lag i ligan, men trots det har klubben förtvivlat svårt att locka till sig de riktigt stora namnen. Det är därför uppseendeväckande att Guidetti, som jag innan kycklingincidenten såg som svensk fotbolls största framtidshopp, inte har lyckats göra större avtryck. Och då spårar vi instinktivt in på nästa stora fråga; Var succétiden i Feyenoord det kvitto på en storslagen framtida karriär som många förutspådde? Eller är det snarare som så att den holländska ligans erkända defensiva brister är alltför stora för att kunna ge en objektiv bild av en offensiv spelares faktiska potential?

Övergången som alla hade väntat på

När Guidetti långt om länge flyttade på fiskpinnarna och kravlade upp ur frysboxen drog jag på smilbanden. ”Äntligen”, tänkte jag. Jag brydde mig inte om att svensken när det kom till klubbadress och ligatillhörighet tog 67 steg tillbaka när han bestämde sig för att signa ett låneavtal med allsvenska Brommapojkarna. Jag hade under lång tid förespråkat ett klubbyte då jag var övertygad om att möjligheten att få spela A-lagsfotboll var nödvändig för Guidettis utveckling.

I dag, nästan fem år senare, räds jag att en del av utvecklingspotentialen dog av köldskador i Manchester Citys välfyllda frysbox. Möjligen tog det för lång tid att hitta ut? Eller inte? Kanske är det rentav spökkycklingen som är den riktiga boven i dramat?

Vad kan vi förvänta oss?

Under åren har vi fått förmånen att, om än alltför sällan, bekanta oss med de spetsegenskaper som gjort att Guidetti getts förmånen att tillhöra en klubb av Manchester Citys dignitet (gudarna ska veta att Citys frysbox inte innehåller vare sig färdigrätter eller bacon = utfyllnadsspelarna i City är inga dussinlirare). Potentialen går inte att ta miste på, men som känt är det flera faktorer som spelar in när en fotbollsspelare ska ta det, inte sällan gigantiska, steget från valpigt talangfull till etablerad storstjärna.

Det är möjligt att en återförening med Feyenoord skulle få fart på 22-åringen. I så fall hoppas jag innerligt att en sådan övergång blir av. Men frågan kvarstår; Skulle det peka på att spelaren som innan VM-uttagningen 2012 beskrevs som Zlatan Ibrahimovics potentiella arvinge faktiskt är den världsanfallare som landslaget inom kort kommer att vara i skriande behov av? Eller skulle det blott styrka bilden av Eredvise som ett stort defensivt svart hål?


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Förra veckan publicerades inget inlägg, detta på grund av att jag var sängliggande i influensa.

Jag har nu repat mig en aning, men är ännu inte helt återställd och vågar därför inte lova någon publicering heller denna vecka.

Vad jag däremot kan garantera är att jag är tillbaka senast nästa vecka (under förutsättning att jag inte kvävs i mitt eget slem). Hoppas att du är med mig då.

Ciao.


Lämna en kommentar

Southampton – Direktflyg, mellanlandning eller kraschlandning?

Southamptons dröm lever vidare. I söndags besegrade laget självaste Manchester United på Old Trafford och avancerade således till tredje plats i tabellen.

Southamptons makalösa framgångssaga har föranlett en diskussion angående lagets chanser att löpa linan ut. Medan somliga menar att klubben av allt att döma kommer att mattas och falla ihop innan säsongen är till ända menar andra att laget har goda möjligheter att ge Arsenal, Manchester United och övriga lag en match in på målsnöret.

Det råder inga tvivel om att Ronald Koeman förfogar över ett slagkraftigt lag som i sina bästa stunder spelar bländande fotboll. Men otvetydigt är också att klubben för närvarande inte har en lika bred spelartrupp som toppkonkurrenterna. Detta gör prestationen än mer imponerande, men frågan är om laget klarar av att överprestera i 17 omgångar till? Tveksamt, inte minst då bredden på spelartruppen traditionellt sett brukar utgöra tungan på vågen när de stora fotbollsligorna går in på upploppet.

Det går till viss mån att jämföra Premier League med en långdistansstafett i kuperad och svårframkomlig terräng. Risken att falla pladask i någon av alla leriga gropar är påtaglig, varför utmattningssymptom, skador samt sjukdomar är vanligt förekommande. Av den anledningen är det otroligt viktigt att ha ersättare som håller måttet, ersättare som omgående kan träda in och axla bärande roller.

Att döma av Southamptons bänk är det rimligt att anta att klubben inte är lika väl rustad för oförutsedda händelser som exempelvis Arsenal och Manchester United. Inte undra på, det tar tid att bygga ett topplag. Än mer tid tar det att anskaffa den bredd som är direkt nödvändig för att etablera sig i toppregionen av världens i särklass mest konkurrensutsatta liga.

Intuitionen säger mig att Southampton denna säsong får nöja sig med att titta, lukta och känna på drömmen.

Att med alla sinnen insupa upplevelsen av att befinna sig på toppen av pyramiden är en värdefull erfarenhet som, om gudarna, oljepamparna och konkurrenterna tillåter, kan göra Southampton till en toppkandidat under lång tid framöver.

Tiden må inte vara kommen, men Southampton har redan i dag ett starkt och talangfullt lag. Spelaromsättningen under senare år har varit enorm men lyckad, vilket inte alltid är fallet när en klubb som hastigast pumpar upp ekonomiska muskler i syfte att förverkliga storslagna drömmar.

Jag tror på Southampton. Men alldeles oavsett hur mycket protein man stoppar i sig och oberoende av hur snabb muskeltillväxt man lyckas åstadkomma, krävs det i 99 fall av 100 erfarenhet och råstyrka för att utmana de rutinerade tyngdlyftarna.


Lämna en kommentar

Liverpool går en oviss framtid till mötes

Steven Gerrard lämnar Liverpool. Klubben har givits en lägesrapport, nu gäller det att agera innan fukten tränger in i väggarna. Om inte riskerar mögelskadorna bli bestående.

Steven Gerrard annonserade i dag att han efter pågående säsong kommer att lämna Liverpool. Anledningen sägs vara att den 34-åriga innermittfältaren är sugen på att ta sig an en ny utmaning innan de berömda skorna förpassas till hyllan. Inte undra på, Gerrard har varit Liverpool trogen under hela sin karriär.

34-åringen tillhör ett utrotningshotat släkte inom den moderna fotbollen, ett släkte som kännetecknas av genuina kärleksband till en klubb. Istället för att prioritera ett välfyllt prisskåp har han låtit hjärtslagen styra karriärskutan. Gerrard förtjänar att överösas med lovord, men istället tänkte jag ta tillfället i akt och reflektera kring hur Liverpool ska klara sig utan sin ryggrad.

När en spelare som Gerrard tar farväl kommer identitetskrisen som ett brev på posten (läs mail, inte snigelpost). Att hindra uppkomsten av en identitetskris är svårt, för att inte säga omöjligt, men att påverka krisens varaktighet är fullt möjligt. Gerrards fantastiska framförhållning har givit klubben goda förutsättningar att i ett tidigt skede agera i syfte att så snabbt som möjligt komma på fötter igen. Nu gäller det för Liverpool att utnyttja tidsfristen på bästa sätt.

Men vad behöver konkret göras?  Att scanna av transfermarknaden i hopp om att finna en spelare med potential att ersätta Gerrard är i enlighet med all logik dödsdömt. Det går helt enkelt inte. Utöver extraordinära spelmässiga kvaliteter har Gerrard en hjärtfrekvens i symbios med klubbens, något som inte går att köpa oavsett hur grav fetma plånboken lider av.

Det tomrum som Gerrard efterlämnar går inte att fylla med shoppingkassar. Med det inte sagt att Liverpool inte bör komplettera existerande trupp med en innermittfältare av rang.

Dock tror jag att det mest väsentliga är att övertyga spelarna, ledarstaben, fansen och sponsorerna om att Gerrard inte packade med sig den sista soluppgången. Skulle klubben klara det är jag tämligen övertygad om att saneringen är möjlig och att mögelskadorna inte blir bestående.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare