Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

HIF-anfallaren med det rostfria stålpsyket

En ettårig resa från måltavla för pajkastning till en bärande balk i en blytung roll.

Robin Simovics psyke har fått en produktbeskrivning av vilken det framgår att moralen är tillverkad av rostfritt stål och att den är fri från ömtåliga komponenter.

För mindre än ett halvår sedan var Robin Simovic stämplad som något av en kronisk syndabock i ett bygge som aldrig lyfte. Ofta tvingades han ducka för högersvingar från personer med förbundna ögon och en osund benägenhet att förenkla spelmässiga bryderier genom att skuldbelägga den mest utsatte.

Att han hämmades av skadebekymmer utgjorde sällan en förmildrande omständlighet i dessa bedömningar (läs toksågningar). I stället blev han stående i skottlinjen, utan skyddsväst, utan hjälm, omringad av fördömanden och fick psyket pepprat av såväl supportrar som media.

När 2014 var till ända hade Simovic blivit till en parentes i många förståsigpåares anteckningsblock, en parentes som snart skulle förpassas till historieböckerna och som antagligen stått i rampljuset för sista gången (om man bortser från sportsajternas frekventa topp flopp-listor, där han av allt att döma skulle få sin beskärda del av uppmärksamheten under lång tid framöver).

”Haha”, tänkte Simovic, reste sig upp och uppvisade kulorna som uppenbarligen studsat bort från det rostfria stålpsyket.

23-åringen är i dag en av HIF:s viktigaste pjäser, såväl offensivt som defensivt.

De fem målen i all ära. Näsan för mål, huvudspelet och den funktionella avslutstekniken är inte det enda som återfinns i Simovics repertoar.

Malmöpågens förmåga att falla ner i banan, göra sig spelbar och på så vis understödja mittfältarna/ytterbackarna i uppspelsfasen är extremt nyttig. Inte bara då det ger laget möjlighet att flytta fram, utan även då detta uppspelsalternativ ibland är det enda som finns att tillgå (frånsett eventuella djupledslöpningar som ofta kräver närapå omöjliga framspelningar om motståndarna pressar högt och laget är tillbakatryckt). Simovic erbjuder således ett alternativ till rensningar, vilka som bekant brukar rendera i bolltapp och en efterföljande motståndarattack.

Simovics fysiska förmåga är en av få egenskaper som sällan ifrågasatts (sannolikt på grund av hans storlek och räckvidd).

Men efter åtta omgångar är jag beredd att hävda att killens fysik är direkt undermålig om man sätter den i relation till hans rostfria stålpsyke.

Imponerande. Otroligt jävla imponerande!


Lämna en kommentar

Den Gamla Damen 2.0

För nio år sedan insjuknade hon och blev sängliggande med vetskapen om att utomstående betraktade henne som genomrutten på grund av hennes etiska snedsteg och illegala förehavanden.

Ur ett utifrånperspektiv var det vid denna tidpunkt svårt att ana att hon skulle resa sig ur dödsbädden. Men vad många trodde var Pärleporten visade sig vara en avgiftningscentral och i dag, nio år efter insjuknandet, sprudlar Den Gamla Damen av liv.

På botten stakades en ny era i all hemlighet ut parallellt med att omgivningen väntade på att den stora stygga vargen skulle dödförklaras.

Skeptikerna väntade förgäves medan de förlåtande, de passionerade fick upprättelse.

Alla förtjänar en andra chans. Så även Juventus.

I går visade den pånyttfödda klubben med all önskvärd tydlighet att mästartakter inte går av för hackor, att tradition, historia, vinnarkultur och stolthet kan överleva nio år i skamvrån och att kärlek, självrannsakan och framåtanda övervinner hat, fördömande och cynism.

Vägen tillbaka till den yttersta världseliten har varit lång, snårig och extremt kännbar men inte oframkomlig att döma av gårdagens uppvisning.

Den bespottade klubben höll jämna steg med en av fotbollsvärldens mäktigaste titaner, Real Madrid, och stod slutligen som segrare i den första av två CL-semifinalmöten lagen emellan.

Irriterande för vissa, glädjande för andra.

Jag sällar mig till den sistnämnda skaran då framgången påvisar att det förflutna inte nödvändigtvis behöver forma samtiden och framtiden.

Alldeles oavsett om Juventus avancerar till final eller inte är klubbens nioåriga resa från avgrunden till världseliten värd ett erkännande även från dem som ägnat tiden sedan tvångsdegraderingen åt att spotta på vad många initialt trodde var en döende stor stygg varg.

Jag lyfter på hatten för en svartvit bragd som andas fornstora dagar.


Lämna en kommentar

Tänk om, Sepp Blatter

Om Sepp Blatters idéer blir verklighet överlåts fotbollen i händerna på idioterna.

Fifas president Sepp Blatter gick i förmiddags ut och förkunnade att han eftersträvar ett strängare regelverk för att få bukt med rasismen.

Tanken är fin, förslagen på tillvägagångssätt är hemska.

Blatter anser inte att det görs tillräckligt mycket för att mota de rasistiska glåpord och hatramsor som florerar på fotbollsarenor. Han har helt rätt. Beslut om spel inför tomma läktare samt böter adresserade till maktlösa klubbledningar kommer givetvis inte att avskräcka rasisterna. Men problemet är att inte heller poängavdrag, tvångsnedflyttning eller avstängning, som Blatter yrkar på, är fullgoda åtgärder. Varför? Jo, av samma anledning som att existerande straff inte fungerar, det vill säga att de är adresserade till en maktlös klubbledning och inte till rasisterna.

Om Blatters föreslagna straffskala skulle effektueras, vilket jag för övrigt har svårt att tro då det bör finnas makthavare kloka nog att avråda Blatter från att göra slag i sak, överlåter FIFA klubbarnas öden i händerna på dräggen. Personligen vågar jag inte ens föreställa mig vilka förödande konsekvenser ett sådant beslut potentiellt skulle kunna få.

För det första skulle det bli möjligt för rivaliserande fanskaror att ödelägga sitt ”hatlag” genom att regelbundet besöka den berörda klubbens hemmaarena och väl där agera kontroversiellt och främlingsfientligt. Ni må kalla mig konspiratorisk, men med tanke på det osunda hat som gryr i vissa ligor och mellan rivaliserande klubbar bedömer jag det inte vara omöjligt att ”idioter av det mer fanatiska slaget” potentiellt sett skulle kunna se och utnyttja möjligheterna i ett sådant regelverk.

Risken må vara liten, men det faktum att den överhuvudtaget existerar borde utgöra skäl nog att kasta idéerna i avfallskärlet.

Dessutom är ansvarsfördelningen extremt skev. Jag lider redan nu med de klubbar som tvingas spela inför tomma läktare och betala bötesbelopp på grund av att en klick rötägg missköter sig. Merparten (lägg märke till att jag skriver merparten) av dessa klubbar har hemsidor, broschyrer och andra marknadsföringskanaler där de tydligt förmedlar sina rumsrena värdegrunder, arrangerar ceremonier inför matcher där avstånd tas från rasism och andra extrema åsikter, men avståndstagandena till trots faller de offer för de falanger som under föreningens täckmantel lever rövare.

Jag förstår syftet: Markera, tvinga klubbarna att ta i med hårdhandskarna.

Men är det rätt väg att gå? Har nya lagar gjort att kriminaliteten i samhället upphört? Nej, i bästa fall minskat.

Har någon någonsin yrkat på att riksdagen ska avsättas endast på grund av att nya lagar och regler inte förmått få mord, våldtäkter, rån och diskriminering att till fullo upphöra? Jag har då aldrig hört det, och jag är tämligen övertygad om att ett sådant förslag, ifall det har kommit på tal, viftats bort tämligen omgående med anledning av sin uppenbara orimlighet.

Skon klämmer på en mängd ställen, men i grund och botten har problemet uppstått med anledning av svårigheterna att legitimt straffa de som straffas bör. Visst, ett alternativ är att fortsätta skjuta på budbäraren tills denne kollapsar. Dör hatet med budbäraren? Självklart inte. Ett forum försvinner, ett nytt tar vid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Övergripande lagar och regler som gör det möjligt att legitimt straffa rasisterna är den enda lösningen (om det finns någon, vill säga).


1 kommentar

Kära läsare,

I förra veckan berättade jag att min pressade arbetssituation gjort det svårt för mig att uppdatera bloggen på regelbunden basis. Jag lovade att vara tillbaka denna vecka, men då jag ålagts fler uppdrag blir jag dessvärre tvungen att bryta det löftet. Hoppas att ni har överseende med detta. Det vore dumt av mig att avlägga fler löften angående när jag eventuellt är back on track, och jag väljer därför att låta tiden utvisa hur det blir.

Hoppas att ni är med mig när inläggen åter börjar trilla in.

Vi hörs!


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Som ni säkert har märkt publicerades inget inlägg under veckan som gick. Detta beror på att jag för närvarande går och bär på ett ton uppdrag med snäv deadline och därför inte har lika mycket tid över. Även denna vecka är otroligt intensiv, och jag vågar därför inte garantera någon publicering.

Jag stänger dock inga dörrar, och hoppas innerligt att jag kan frigöra tillräckligt med tid för att knorra in ett inlägg. Om inget annat är jag med all säkerhet tillbaka nästa vecka. Hoppas att ni är med mig då.

Trevlig vecka!


Lämna en kommentar

John Guidetti – stjärnorna eller trädtopparna?

John Guidettis rivstart i Celticdressen bådade gott, men efter hand har formkurvan dalat vilket föranlett spekulationer angående 22-åringens framtid. En undersökning visar att 80 procent av Feyenoords supportrar vill att spelaren återvänder till klubben, men frågan är om det är rimligt att förvänta sig en favorit i repris av en spelare som i skrivande stund gått mållös ur nio raka matcher?

Majoriteten av er har förmodligen Guidettis senaste sejour i Feyenoord färskt i minnet. Succén var omedelbar och imponerande, tveklöst. Men är det skäl nog att vurma för en återförening?

Formsvag och petad

Celtic må vara Skottlands i särklass bästa fotbollslag för tillfället, men ligan som helhet håller förhållandevis låg kvalitet. Att lyckas inom skotsk fotboll kräver således inga magiska individuella kvaliteter, varför det faktum att svensken på senare tid tvingats agera bänknötare vid upprepade tillfällen enligt mig bör klassas som ett grovt underbetyg. Att anfallare i perioder har förtvivlat svårt att hitta nätmaskorna är sin sak, men att hävda att Guidettis måltorka är den enda anledningen till att spelaren förpassats till avbytarbänken är naivt. Jag skulle vilja påstå att den främsta orsaken bakom beslutet att peta talangen är dennes oförmåga att delta i spelet. Han bidrar helt enkelt inte tillräckligt mycket för att prenumerera på en plats i startelvan.

Och då ska det återigen understrykas att svensken kamperar i en liga som sett sina bästa dagar och som stadigt gått ner sig med anledning av svårigheterna att ekonomiskt konkurrera med övriga ligor. Celtic må ha helt andra resurser än övriga lag i ligan, men trots det har klubben förtvivlat svårt att locka till sig de riktigt stora namnen. Det är därför uppseendeväckande att Guidetti, som jag innan kycklingincidenten såg som svensk fotbolls största framtidshopp, inte har lyckats göra större avtryck. Och då spårar vi instinktivt in på nästa stora fråga; Var succétiden i Feyenoord det kvitto på en storslagen framtida karriär som många förutspådde? Eller är det snarare som så att den holländska ligans erkända defensiva brister är alltför stora för att kunna ge en objektiv bild av en offensiv spelares faktiska potential?

Övergången som alla hade väntat på

När Guidetti långt om länge flyttade på fiskpinnarna och kravlade upp ur frysboxen drog jag på smilbanden. ”Äntligen”, tänkte jag. Jag brydde mig inte om att svensken när det kom till klubbadress och ligatillhörighet tog 67 steg tillbaka när han bestämde sig för att signa ett låneavtal med allsvenska Brommapojkarna. Jag hade under lång tid förespråkat ett klubbyte då jag var övertygad om att möjligheten att få spela A-lagsfotboll var nödvändig för Guidettis utveckling.

I dag, nästan fem år senare, räds jag att en del av utvecklingspotentialen dog av köldskador i Manchester Citys välfyllda frysbox. Möjligen tog det för lång tid att hitta ut? Eller inte? Kanske är det rentav spökkycklingen som är den riktiga boven i dramat?

Vad kan vi förvänta oss?

Under åren har vi fått förmånen att, om än alltför sällan, bekanta oss med de spetsegenskaper som gjort att Guidetti getts förmånen att tillhöra en klubb av Manchester Citys dignitet (gudarna ska veta att Citys frysbox inte innehåller vare sig färdigrätter eller bacon = utfyllnadsspelarna i City är inga dussinlirare). Potentialen går inte att ta miste på, men som känt är det flera faktorer som spelar in när en fotbollsspelare ska ta det, inte sällan gigantiska, steget från valpigt talangfull till etablerad storstjärna.

Det är möjligt att en återförening med Feyenoord skulle få fart på 22-åringen. I så fall hoppas jag innerligt att en sådan övergång blir av. Men frågan kvarstår; Skulle det peka på att spelaren som innan VM-uttagningen 2012 beskrevs som Zlatan Ibrahimovics potentiella arvinge faktiskt är den världsanfallare som landslaget inom kort kommer att vara i skriande behov av? Eller skulle det blott styrka bilden av Eredvise som ett stort defensivt svart hål?


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Förra veckan publicerades inget inlägg, detta på grund av att jag var sängliggande i influensa.

Jag har nu repat mig en aning, men är ännu inte helt återställd och vågar därför inte lova någon publicering heller denna vecka.

Vad jag däremot kan garantera är att jag är tillbaka senast nästa vecka (under förutsättning att jag inte kvävs i mitt eget slem). Hoppas att du är med mig då.

Ciao.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 288 andra följare