Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

PR-kungen is back!

Jag talar givetvis om legendaren David Beckham som i och återkomsten till europeisk fotboll blir modeikonernas konung i glamourens mecka Paris. Passande? Jotack, det råder inga tvivel om att familjen Beckham kommer att passa in som is i whiskeyn. Den stora frågan är väl snarare vad fenomenet från England kan tillföra klubben PSG rent sportsligt.

Personligen är jag hopplöst förlorad i valet och kvalet. Visst, spelaren har alltid haft och kommer alltid att ha en gudabenådad högerfot som, i kombination med en enastående blick för spelet, aldrig gjort en fanatisk fotbollstok besviken. Denna egenskap samt den rutin som David Beckham besitter efter sina många år inom elitfotbollen är utan tvekan nyckeln till om spelaren kommer att bli en betydande del i den franska huvudstadens stjärnbygge. Kan Paris Saint-Germain trycka ut det sista ur den gamla tuben? Eller kommer fixstjärnan Beckham ens få en ärlig chans att slå sig in i laget? För vad man än tycker om denna något överraskande värvning så är den troligtvis gjord på mer än sportsliga grunder. Det finns enorma kommersiella möjligheter med Beckham i laget. Möjligheterna denna man erbjuder rent PR-mässigt är overkliga. Det skulle förvåna mig oerhört om inte klubben, i och med detta pengakåta genidrag, lockar till sig fler fans världen över och tydligt ökar sina intäkter på merchandiseförsäljning.

Meningarna må vara splittrade. En sak är i alla fall säker. PSG har två vinstmöjligheter i och med denna affär varav den ena, nämligen PR-biten, är en sådan lågoddsare att klubben redan nu kan korka upp champagneflaskorna. Vad beträffar den sportsliga delen är chansningen desto större. Min tro är ändå att klubben med Ancelotti vid rodret har goda möjligheter att dubbla vinsten av denna affär om spelaren ges utrymme att utnyttja sina många kvalitéer på rätt sätt. Sen går det förstås också att diskutera vilka eventuella konsekvenser ett sportsligt misslyckande skulle innebära, men jag väljer att avstå från det i denna lilla textsnutt. Vet ni varför? Jo, för att jag är genuint glad att min och många andras ungdomsidol faktiskt är tillbaka i min tv-ruta. Sluta reta mig bara för att jag inte har C More och därför inte kan se MLS.

Välkommen tillbaka David Beckham & Co!


Lämna en kommentar

Jag älskar dig Mario Balotelli!

Mario Balotelli föddes år 1990 i Palermo, Sicilien. Som liten led han av livshotande tarmbesvär vilket ledde till ett flertal operationer. Efter en tids tillfrisknande tog Marios ghananska föräldrar, Thomas och Rose Barwuah, med anledning av familjens till synes svåra levnadsförhållanden och sonens hälsoproblem kontakt med socialen som rekommenderade att Mario skulle placeras på fosterhem.
En tid därefter, närmare bestämt 1993, enades familjen Barwuah om att överlåta vårdnaden av den då tre år gamla pojken till familjen Balotelli.

Mario inledde sin fotbollskarriär i den lilla italienska klubben Lumezzane där han redan som 15-åring flyttades upp i A-laget. Under denna period fick han också möjlighet att provspela för den spanska storklubben FC Barcelona, ett provspel som dessvärre inte blev särskilt lyckat. Framgångssagan började istället skrivas året därpå då Mario Balotelli värvades till den italienska storklubben Inter.

Fortsättningen på detta dramatiska äventyr har ingen av oss kunnat undgå. Efter att Inters dåvarande tränare Roberto Mancini lämnat klubben och ersatts av José Mourinho började de disciplinära problemen hopa sig. Balotelli anklagades för att agera omotiverat på träningar, uteslöts ur A-laget och blev föremål för ordväxlingar med såväl tränare och medspelare som med motspelare. Efter att Balotelli under en period huttrat i frysboxen var det återigen dags för ”comeback”. Återkomsten blev synnerligen inte långvarig. Efter ett möte med Barcelona i Champions Leagues slutspel kastade Balotelli sin matchtröja mot marken i en markering till fansen som buat ut honom för hans, enligt dem, mindre goda prestation.

Detta drama föranledde flyttlasset som i augusti 2010 gick till de brittiska öarna. Här återförenades Balotelli, i Manchester City, med sin gamla tränare Roberto Mancini. Tiden i England skulle visa sig bli en hårresande bergochdalbana för den italienske landslagsmannen. Balotelli blandade klockrena insatser och målfyrverkerier med skandalrubriker. Ryktena kring supertalangen florerade likt gräspollen under svensk högsommar. Det skrevs att Balotelli spelat ungdomsspelarna ett ”spratt” genom att ”kasta pil” på dessa under träning. Enligt diverse medier ska spelaren även ha avfyrat fyrverkipjäser i sitt hem dagen innan rivalmötet med Manchester United. Utöver dessa originella rykten har italienaren bjudit oss fotbollssupportrar på ett och annat gott skratt genom åren. Bilderna som visar när Balotelli, innan en Europa League-match med Dinamo Kiev, ett flertal gånger misslyckas med att sätta på sig en träningsväst och därefter blir förbannad är tokiga och underbara. Just denna sekvens speglar min bild av Balotelli ganska bra. En tokigt underbar lirare helt enkelt!

Efter mycket om och men samt ett mindre handgemäng med tränaren Roberto Mancini lämnar Mario Balotelli nu England för att åter bosätta sig i Milano. Denna gång representerar han AC Milan, klubben han sedan länge drömt om att få spela för. Hur ska detta nu gå, tänker många. Visst, klubben AC Milan har historiskt sett en stark grundpolicy där klubbens representanter helst ska agera inom vissa moraliska ramar. Och i ärligheten namn, Mario Balotelli är inte direkt spelaren som agerar inom några ramar. Däremot är han en behjärtansvärd person, en klassanfallare och en rolig jävel.

Det finns människor som lärt sig att tämja lejon, det finns ingen som lärt sig att tämja Balotelli. Det går förmodligen inte. Det är just det som gör honom till den han är. I detta fall räcker det för Rossoneri att slipa till de något vassa kanterna. Om man lyckas med detta sitter klubben på en av världsfotbollens mest spektakulära och kreativa anfallare. Mario Balotelli är hemma nu. Omfamna honom San Siro! Besvara hans kärlek!

Jag älskar dig Mario Balotelli!


Lämna en kommentar

JA till pyroteknik under ordnade former!

Bengaliska eldar, blinkbengaler, rökbomber och bangers. För de av oss som slaviskt följer italiensk fotboll är dessa fenomen långt ifrån främmande. Under ett Romderby är det oundvikligt att notera de öronbedövande smällar som med jämna mellanrum får mig att först springa på toa för att väl där grubbla över om Olimpico blivit utsatt för en terrorattack. Inför ett Milanoderby är jag personligen nästan alltid lika förväntansfull inför läktararrangemangen som inför matchen. Bengalhav som inte sällan lyser upp dessa tillställningar, som skänker liv till ett annars ganska dystert San Siro, skiner upp vardagsrum och lokala pubar hos miljontals fotbollsfans världen över.

Pyroteknikens charm i all ära, allt har en baksida. Debatten angående den potentiella risken för bränder och olyckor i samband med pyrotifon lever vidare. I Sverige har pyroteknikens vara eller icke vara varit en följetång under lång tid. Vissa menar att denna företeelse borde vara totalt förbjuden medan somliga yrkar på en lagändring. Under gårdagen publicerades uppgifter angående att Björn Eriksson, nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld, lagt fram ett förslag där pyroteknik under ordnade former bör tillåtas. Oavsett om man är personen som helst av allt skulle vilja behålla ett totalförbud eller om man är personen som är öppen för en förändring tror jag personligen att denna lösning till en början är den bästa. Förbud eller ej, det kommer alltid finnas människor som struntar i lagar och regler.

En lösning där pyroteknik under ordnade former tillåts skulle troligtvis inte leda till att det illegala användandet helt upphör. Däremot tror jag att detta alternativ skulle innebära en minskning av antalet olagliga ”bränningar”, vilket hade varit oerhört positivt. Tänk efter. När är riskerna med pyroteknik som störst? Jo, då personer, medvetna om att de handlar illegalt, släpper eller kastar iväg dessa föremål i desperation för att undvika att bli sedda av ordningsvakter eller övervakningskameror.

Etikens baksida kommer för evigt följa oss. Låt oss tillsammans minska riskerna.


Lämna en kommentar

Dreams do come true!

Jepp, fråga själv invånarna i Bradford. Stadens lag är klart för final i engelska ligacupen efter att osannolikt nog golvat storheter som Arsenal, Wigan och Aston Villa. Klubben kamperar i dagsläget i Ligue Two, engelska fjärdedivisionen, och ligger i skrivande stund på en intetsägande niondeplats.

Om knappt en månad erövrar mirakelklubben London för att ytterligare befästa sin position i historieböckerna. Motståndare i finalen blir Premier League-gänget Swansea som något otipptat slog ut Chelsea i semifinalen.

Personligen älskar jag när underdogs, likt undernärda lejon, fullkomligt käkar upp bookmakers världen över. Det tydliggör nämligen det faktum att bollen år 2013 fortfarande är rund och att allting kan hända oavsett om du har en utarmad plånbok eller en plånbok så fet att kanterna spricker.

För fem år sedan opererades lagets 35-årige målvakt för cancer. Den 24:e februari intar han och Bradford City ett kokande Wembley för att visa världen vad tro, hopp och kärlek egentligen handlar om.

”Dreams are good, to make them come true is better.”


Lämna en kommentar

Danmark längtar efter en egen Zlatan

Nicklas Bendtner var säker på sin sak. År 2009 uttalade sig den danske landslagsanfallaren och dåvarande Arsenalspelaren om att han inom cirka tre år skulle kunna klassas som en bättre fotbollsspelare än Zlatan Ibrahimovic. Visst, det är upp till den enskilde individen att bedöma huruvida detta ”löfte” infriats eller ej. Dock har jag svårt att tro att ens någon skulle kunna tänka sig att jämföra dessa båda herrar i andra sammanhang än ståuppkomik.

Nu är det dags igen. Denna gång är det dansk media som är i farten. Ynglingen Viktor Fischer från Aarhus gjorde i helgen succé med sina två mål för Ajax i rivalmötet med Feyenoord. Ekstrabladet är inte blyga i sina jämförelser utan skriver istället följande:

”Viktor Fischer… snabbare än Zlatan. Och utan storhetsvansinne”

Personligen tycker jag det är jäkligt intressant att läsa om talanger och killen verkar ju onekligen besitta stor potential. Jämförelsen med vår svenska superstjärna är däremot bara rolig. Jaså, är han snabbare än Zlatan? Wow, då måste han vara riktigt grym eftersom speeden är Ibrahimovics främsta signum. Eller inte. Jag själv är med största sannolikhet snabbare än exempelvis Edin Dzeko eller Per Martesacker, något som tyvärr inte hjälper mig att varken konkurrera om en anfallsposition eller en försvarsposition på elitnivå. Angående det där med storhetsvansinne är åsikterna kring Zlatan sedan länge splittrade. Ekstrabladet har tydligen valt sida. Kanske är det aningen riskabelt att döma, bedöma och jämföra attityden hos en kille vars karriär är på väg att lyfta, med attityden hos en spelare som likt en Gud skänkt hopp, glädje och fotbollserotik till fans världen över sedan början av 2000-talet?

Danskarna vill nog gärna ha en superstjärna i klass med ”Ibra”. Vem vill inte det liksom?! Skymtar vi möjligen en smula mindervärdeskomplex och desperation på andra sidan sundet?


Lämna en kommentar

Sluta beklaga er Wenger & Co

Chelsea gick segrande ur gårdagens Premier League-match mot Arsenal. Eftersnacket präglades till stor del av den uteblivna frispark som föranledde Chelseas första mål samt den straffspark som resulterade i 2-0 för hemmalaget. Visst, frisparken är enligt många solklar och straffsparken går enligt somliga att diskutera men rubrikerna som alltför ofta avslöjar tjurskalliga tränares ”så kallade” bortförklaringar börjar bli tröttsamma. Wenger är endast en i mängden av alla tränare vars karaktärer raseras likt korthus i motvind. Alla har vi någon gång tagit del av Sir Alex Fergusons eviga ursäkter där domaren i 99 % av fallen givits huvudrollen. Likaså har det varit svårt att undgå José Mourinhos patenterade utspel i Real Madrid-dressen.

Numera predikas det mycket om hur spelare bör agera på och utanför fotbollsplanen. Det talas också mycket om supportrar och dess ansvar gentemot klubbarna. Min fråga är enkel. Vad är det som ger professionella fotbollstränare, klubbarnas frontfigurer, rätt att bete sig hur fan som helst? Har inte dessa också ett ansvar? Inom fotbollen betonas ofta ”fair play” och respekt. För mig är det varken schysst eller respektfullt att som ledare skylla förluster och poängtapp på domarteam som gör sitt jobb. Att bli förbannad över tokiga domslut och grova domarmissar är förståeligt men att så fort molnen hopar sig göra till vana att lämna över sitt ansvar som huvudtränare till mannen med pipan är fel. Precis som på övriga arbetsplatser har du som anställd ett ansvar. Lever du inte upp till de krav som ställs får du personligen stå till svars.

Byt ut sandlådementalitet mot professionalism!

 


Lämna en kommentar

Allsvensk premiär

Dagen gryr samtidigt som solen reflekteras mot den ännu isbelagda asfalten. Frosten ligger som ett pärlband på den vintersargade gräsmattan och fåglarna sjunger i kör. Jag öppnar fönsterrutan. Det luktar som vår, det känns som vinter. Tidningen har trillat ner i brevinkastet. Framsidan är täckt av glöd, den lokala klubbens färger, min lojalitet. En spänd förväntan hänger i luften likt sönderrökta 60-tals caféer. En längtan som grott likt ett frö under de mörkaste av månader slår ut i en explosion av känslor. Dagen är här.

Den lokala puben bjuder in till värme, gemenskap och stolthet. Vänner berusade av stunden samlas i ett hav av kärlek. Sången, stämningen och den överrumplande doften av öl väcker liv i den vars själ passionen aldrig överger. Urindoften från pissoaren påminner den mest hårdföre om att luktsinnet överlevt vinterkylan. Musiken från högtalarna i kombination med alla hesa stämmor pumpar adrenalinet till osunda nivåer.

En för alla, alla för en. Vi bär fanan. Jag är en del av den renaste och vackraste förbindelsen!