Gemenskap, stolthet, passion

Ta från fotbollen, ge till behövande!

Lämna en kommentar

I fattiga delar av världen dör människor dagligen pga. svält och sjukdom. Barn växer upp i hem där misär är vardagsmat och mat är lyx. Samtidigt finns det dem som faller offer för krig och oroligheter, de som förlorar familj och vänner för att leva ett liv i tomhet och ensamhet.

Utöver dessa världsliga problem ska inte heller i-landsproblemen falla i glömska. Den höga arbetslösheten som härjar, inte minst i Sverige, och som får desperata människor med höga ambitioner att stå och stampa. Företag och fabriker som flyttar produktionen utomlands och lämnar tidigare medarbetare fastkedjade hos AF.

Sammanfattningsvis är vi många som är bakbundna av samhället, kidnappade på hopp och framtidsvisioner.

Professionella fotbollsspelare lever i en fristad med utsikt mot verkligheten. En medelmåttig allsvensk fotbollsspelare lever gott och väl på sitt yrke. En halvtaskig försäljare däremot är antingen anställd till en pissig provisionsbaserad lön, eller hopplöst förlorad i klorna på maktlösheten. Rättvist? Slopa uttrycket, i dagens samhälle är rättvisa ett fiktivt fenomen utan verklighetsförankring.

”Don’t hate the player, hate the game”. Agree! Att skylla idrottsmän för att vara överbetalda är fel. Att däremot ifrågasätta dagens kapitalistiska samhällsordning och att ställa sig frågande till prioriteringarna är befogat. Det finns de som menar att fotboll inte är ”på liv och död”. Hur sporttokig jag än må vara håller jag naturligtvis med. Frågan är vad vi egentligen är ute efter? Vad vill vi och vart vill vi komma? För oavsett hur vi än vänder och vrider på dagens idrottssamhälle så hade en ynka procentsats, läs det igen EN jävla procentsats, av den ekonomiska omsättningen inom branschen kunnat förbättra förutsättningarna för tusentals och åter tusentals människor världen över. Idrotten är långt ifrån ensam om att inom underhållningsbranschen omsätta abnorma summor samtidigt som människor skjuts ihjäl, trampar på minor, svälter till döds och lider av fysisk och psykisk ohälsa pga. fattigdom och arbetslöshet.

Jag må vara löjlig, naiv och blåögd till tusen. En sak är i alla fall säker. Hade jag haft obegränsat med pengar, likt fotbollsvärldens många oljeshejkers och täta ägare, hade jag slutat spendera kulorna på att utöka klyftan mellan överflöd och misär.

Det finns en grundpelare kallad humanitet någonstans däremellan, en bortglömd före detta självklarhet dold bakom högarna av sedelbuntar. Här hade jag investerat mitt kapital. Visst, jag hade aldrig fått uppleva känslan av att bygga ett ”dreamteam” i min favoritklubb. Det finns säkert de som menar att jag heller inte hade haft närmelsevis så roligt som om jag spenderat pengarna enbart på nöjen. Trångsynthet kallar jag det, det finns utrymme för bådadera.

Något som inte får förglömmas är att det förekommer profiler inom fotbollen, om än alldeles för få, som har förstått att denna kombination är ett alternativ. Zlatan har exempelvis, som vi alla vet, tillsammans med Nike bekostat och upprustat den fotbollsplan som han själv spelat på som barn för att ge ungdomarna på Rosengård goda möjligheter till spel. Med inkomster på knappt 1,5 miljoner kronor i veckan, enligt DN, skulle Zlatan med en ynka veckolön, enligt Läkare utan gränser, kunnat hjälpa mer än 210.000 personer att få en tredagars malariabehandling. Enligt samma källor hade vår svenska superstjärna med en veckolön också kunnat rena vattnet till mer än 30.000 x 5000 personer. Jag är en matematisk analfabet och miniräknaren strejkade när jag skulle räkna ut denna brutala summa, men krasst behövs ingen uträkning för att förstå hur stor skillnad dessa extremt välavlönade stjärnor skulle kunna göra. Ha i åtanke att Zlatan inte är ensam om dessa summor. Detta är två exempel på hur mycket en liten, men ack så stor, sak kan göra för så många. Fet respekt till de som visar hjärta och inte enbart utnyttjar de behövande som pr-trick för att i slutändan stärka sitt eget varumärke.

Personligen hade jag unnat mig samtidigt som jag hade utnyttjat mitt överskott till att vara en hjälpande hand. Att ens ha möjlighet att kunna hjälpa till bör ses som ett privilegium, en självförverkligande gloria som kan bäras med gott samvete. Hur skulle jag annars kunna se mig själv i spegeln?

I takt med att värden som medmänsklighet och solidaritet överger idrotten blir fotbollen mindre älskvärd. Utvecklingen är inte bara sorglig utan också skrämmande. Idrottens rötter urholkas och fotbollen överger i rasande takt sitt ursprung.

Jag efterfrågar sunda värderingar på alla plan, men framför allt på fotbollsplan!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s