Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Frälsarens uppvaknande räddade Helsingborg

Alvaro Santos, som utöver ett par strålande säsonger på Olympia i början av 2000-talet dessutom räddade klubben från förfall när han i ekonomisk tvångströja lämnade till förmån för en nödvändig summa pengar, intog relativt omgående hög status i Helsingborg. Utöver sambainspirerade mästerverk och livsnödvändiga hjältedåd märktes det tidigt att denna saga var en sann kärleksroman byggd på ömsesidig romans. En ödmjuk sydamerikan hade hittat sitt himmelrike och nordvästskånsk fotboll hade fått sin Gud.

Brassens återkomst till Helsingborg under säsongen 2011 väckte spridda åsikter. Medan somliga var skeptiska till värvningen av en möjligen avdankad stjärna var klubbens supportrar givetvis fullproppade med tilltro.

Efter en lång tid i skuggan av HIF:s många stjärnor fick Santos igår möjlighet att besvara fansens hoppfulla tillbedjanden. Med 25 minuter kvar av derbyt mellan MFF och HIF äntrade brassen planen med syfte att öka bollinnehavet, förlänga anfallen och skapa ytor åt gänglige Robin Simovic. Resultatet blev att HIF omedelbart återfick gifttänderna och på så vis möjliggjorde sitt sedvanliga bolltrillande på offensiv planhalva. Santos visade med all önskvärd tydlighet att förlorad rörlighet i fotbollssammanhang likt förlorad syn möjliggör stärkandet av övriga sinnen. Utöver en spelförståelse trampandes i rabatten mellan medelstora ligor och europeisk toppklass visade Santos prov på bollbehandling och känsla i sann hemlandsanda.

Pricken över i:et placerade brassen i bortre krysset med en kvarts återstående derbyångest och kvitteringen var ett faktum. 1-1 slutade matchen och drygt 21.000 åskådare skingrades i vimlet av besvikna suckar. Resterande knappt 2500 stod kvar och bevittnade uppenbarelsen av en man från Brasilien vars kärlek tillägnats en stad vid sundet, vars lojalitet upprättat en religion i minoritet. 


Lämna en kommentar

Crystal Palace käkade upp buffén av Premier Leagues finansiella förmåner

Wembley stod under eftermiddagen återigen som krögare i händelsernas centrum. Champions League-finalens glamourösa servis var utbytt mot en betydligt mindre elegant, om än mer dyrbar sådan. På agendan stod en avgörande Playoff-final mellan Watford och Crystal Palace och på bordet stod en buffé bestående av Premier Leagues ekonomiska förmåner. Enbart ett av två angivna bord var dukade och striden om sprängda magsäckar samt spruckna plånböcker var i full gång.

Ingen av de båda klubbarnas spelare, ledare, ägare eller fans hade äntrat festen utan självklar avsikt att provsmaka en av fotbollsvärldens mest limousinkalv-fyllda menyer. Kampen om den prestigefyllda Premier League-platsen samt fejden om ritningen till konstruktionen av en långsiktig ekonomisk grund hade inletts. Att cirkus 1,2 miljarder i inkomster serveras vinnaren belystes än mer av kampmomenten, nervositeten att överge utgångspositionerna samt den tillknäppta riskminimeringen under första halvlek.

Det krävdes en straff och en snart 40 år gammal skyttekung, vid namn Kevin Phillips, för att få hål på den för dagen hopfogade muren Manuel Almunia i Watfords mål. När slutsignalen ljudit och förlängningen spelats klart fastslogs att två, på förhand, statusmässigt relativt jämbördiga lag gått skiljda vägar.

Under tiden som Crystal Palace eskorteras till en annan galax tar Gianfranco Zolas grabbar bussen tillbaka till Vicarage Road.


Lämna en kommentar

Bayern höll upp svärdet

Årets Champions League-final åskådliggjorde under första kvarten ett, ur röd synvinkel, befarat nervdaller föranlett av rädslan att återigen snubbla på mållinjen. Istället för att våga utnyttja mittfältet som kreativ motor föll Bayern München offer för ett aggressivt och relativt högt pressande Dortmund. Resultatet blev stressframkallade långbollar med Mandzukic som tilltänkt uppspelspunkt och superman.

Efter en dominant inledning från de gulklädda åt sig Bayern in i matchen. Upptaktens spelmässiga underläge räckte för att påminna de rödklädda om att ”man måste våga för att vinna” och en uttjatad klyscha stod plötsligt i centrum för en scenförändring. 0-0 i halvtid följdes efter pausvilan upp med ett ledningsmål undertecknat ett lättnadens vrål från den rödsprängda delen av Wembley. Repliken lät dock inte vänta på sig. Efter 68 minuters spel tryckte Gundogan in 1-1 på straff efter ett klumpigt ingripande från Dante, som i denna situation rimligtvis borde förvandlat kvällen till röd i negativ bemärkelse och med rimlig sannolikhet natten till gul i festlig bemärkelse.

När matchuret tickade upp mot 80 minuter hopade sig de teorier som antydde att Bayern hade mer att förlora än att vinna. Dessa typer av scenarion brukar inte sällan bjuda in till rädsla och ängslighet samt regla in mod på dasset. Dock inte i detta fall. Istället för att plocka upp skölden höll Bayern upp svärdet och vann slutligen striden mot både sig själva och antagonisterna.

Grattis Bayern München för att ni vågade vinna!


Lämna en kommentar

Bayern München – önskan att vinna eller rädslan att förlora?

Bayern är framme i sin tredje Champions League-final på fyra år. Dystert nog har klubben vid de båda föregående tillfällena snubblat på mållinjen. Fjolårssäsongens finalförlust mot Chelsea klargjorde det faktum att förhållandet mellan spelmässigt övertag och slutresultat, liksom många andra relationer, periodvis lider av kommunikationsbrist. Att Bayern, fotbollserotikens dominant 2013, även på lördag kommer att vara spelförande är långt ifrån otänkbart. Frågan är om och hur hårt straffade Bayern kommer att bli av Jürgen Klopps snabbspolande termiter samt hur skräckinjagande synvillan av ett förbannelseliknande målsnöre kommer att bli.

Två antagonister, två storspelande jättar och två imponerande lagbyggen ställs mot varandra i vad som betraktas som fotbollsvärldens Hall of Fame. Trots att matchen utspelas på Wembley kommer den mest troligt avgöras i skallen på regissörerna. Att påstå att Bayern har allt att förlora vore en överdrift liksom att hävda att Dortmund har allt vinna. På samma gång är det ett understatement att blott påstå att förhållandena skiljer sig lagen emellan. Senast Dortmund spelade final i Champions League var 1997 då klubben bärgade titeln efter att ha besegrat de regerande mästarna Juventus med 3-1 i München. Bayern å andra sidan, som varit i fyra finaler sedan dess samt vunnit vid två tillfällen, kommer till spel som senare års kroniska sista-minuten-förlorare.

Den tyska rivalen Dortmund är rimligtvis en mardrömsmotståndare för Bayern i en final då Heynckes gäng troligen hemsöks av förbannelseliknande och skrockfulla hjärnspöken. Addera den eventuella rädslan för att förlora med den eventuella rädslan för att efter två misslyckade försök återigen gå på pumpen mot konkurrenten som inte varit i final på 16 år. Summan av dessa skräckscenarion är ofantlig och nödvändig att förtränga för att överhuvudtaget spela om pokalen.

Med all respekt för Dortmund som ett världslag har Bayern under säsongen stundtals spelat i en klass för sig. Om kvalitet segrar är jag därför förvissad om att London kommer att omfamnas av en lättnadens suck färgad i rött. Om filosoferandet ges för stort utrymme är det däremot högst antagbart att ”den gula väggen-on tour” lever upp till sitt rykte och skickar Englands invånare till öron-; näs- och hals för sprängda trumhinnor.


Lämna en kommentar

Är HIF för bra för att vinna Allsvenskan?

Gårdagens match mellan HIF och Elfsborg uppreklamerades på förhand som skåningarnas första sanna värdemätare. Matchen visade sig, relativt snabbt, snarare bli ett moraliskt test där HIF i långa stunder utmanades dels av boråsarna, dels av domarteamet som i och med en rad bedrövliga felbeslut ställde Roar Hansens lag mot väggen. Trots, periodvis, dubbla uppsättningar av opponenter vann HIF matchen på ett övertygande sätt. Elfsborg spelade på intet vis dåligt men fick slutligen retirera mot vad som högst sannolikt är det mest imponerande lagbygget i Allsvenskan sedan Djurgårdens storhetstid i början av 2000-talet.

Efter gårdagens uppvisning antar jag att det ånyo är dags för HIF att anlita första bästa fönsterputs. Att fotbollseuropa nyfiket står tryckt mot rutan har återigen lett till ett igenimmat skyltfönster.

Svensk fotbolls underordnade plats i näringskedjan i kombination med HIF:s motståndardemolerande vinnarmaskin torde skrämma slag på sportchefen Jesper Jansson. Samtidigt som skåningarnas segertåg tuffar på pryder HIF sitt sönderputsade skyltfönster med produkter som får utlandsscouter att sagla ner Olympias VIP-läktare.

Blir HIF:s ständigt reinkarnerade mästarprestationer grunden till utebliven fest vid Terrasstrapporna i höst? Så bra som HIF är i dagsläget och så mycket som lagets framgångar bidrar till att pryda klubbens fixstjärnor är det inte orealistiskt att misstänka att skåningarnas magnifika dagsform kan komma att bli roten till tårar i november. Första ledtråden återfinns i sommarens transferfönster. Om du är HIF-supporter: njut av vyn på toppen och håll tummarna för att det finns rum kvar i överlägsenhetens välde efter att de fetaste av plånböcker varit på sommarturné.


Lämna en kommentar

Gemenskap, stolthet, passion

Många är dem som hånfullt flinar åt personer med sympatier för mindre föreningar och som själva påstår sig älska någon av alla mainstream-storklubbar. Somliga är så trångsynta att de själva inte inser att de förväxlar sitt behov av frestande associationsvärden med kärlek. Andra vill enbart jävlas och begriper inte att dessa uttryck enbart skänker part två högst rimliga skäl att placera dem i ”golddigger-facket”.

Att förlöjliga grannens klubbkänsla med anledning av föreningens omfattning, kvalitet eller historia är detsamma som att offentligt tillkännage sin personliga avsaknad av äkta känslor. Du kan håna en klubb, dess kvalitet och dess historia utan skäl till rannsakan, men du kan inte spotta på en eldsjäls åtrå utan att dregla ner din egen trovärdighet.  

Äkta klubbkänsla väcker emotioner av gemenskap, stolthet och passion. Detta oavsett storleken på prisskåpet, klassen på spelartruppen, omsättningen eller omfattningen av det generella intresset.


Lämna en kommentar

Zlatan som knegare i ett idoldyrkande samhälle

Framgångsrik för sin trollkarlsliknande teknik, sin muskelinlindade kroppshydda, sin utomordentliga splitvision samt sin välutvecklade näsa för mål. Respekterad för sina åtskilliga fotbollskunskaper och för sin Jantelagsförkastande attityd.

Min syn på Zlatan som ett självklart föredöme dels inom fotbollen, dels i samhället är mer eller mindre skriven i sten. Olyckligtvis har dennes sensationella framgångar inom europeisk toppfotboll samtidigt reducerat mitt förtroende för mänskligheten i allmänhet och Sverige i synnerhet. Zlatan Ibrahimovic är svensk idrotts mest påtagliga exempel på idealets förkastliga påverkan av ett trångsynt samhälle.

I sin självbiografi skildrar Zlatan tydligt vilka problem han hade att, i yngre år, bli accepterad och bekräftad. Föga förvånande för en då icke-offentlig person med attityd i lilla landet lagom. Varför ens bemöda sig att gräva under en tuff fasad, högfärdig med svenska mått mätt, när personen i fråga enbart är en i mängden av drygt nio miljoner svenska medborgare? Zlatan har även tydliggjort att han sannolikt fastnat i kriminaliteten om det inte vore för fotbollen. Även detta uttalande är föga frapperande och högst antagbart då i princip samtliga yrkeskategorier, utöver de offentliga, i Zlatans fall nästintill hade fordrat en komplett personlighetsförändring.

Utan kändisskap eller offentligt värde har det moderna samhället tydliggjort att vissa individualiteter är oacceptabla. Dessutom är en tuff attityd, utan något som helst underlag, likställt med kaxighet. Med andra ord gäller det att, som icke-offentlig person, noggrant värdera vilka värden man kommunicerar med sin utstyrsel, sitt sätt att interagera, sitt tonfall mm. Det sociala spelet styr gemene mans vardag och skapar ett, eller vad som anses vara, ett acceptabelt samhälle.

Personligen har jag svårt att se vår svenska superstjärna anpassa sig efter det oändliga antalet obegripliga normer som påyrkas för att passa in i en av alla mindre glamourösa yrkeskategorier. Kunnat hade han säkerligen. Om viljan hade infunnit sig är mer tveksamt. Kanske hade han, som tidigare nämnts, valt den kriminella banan? Om så varit fallet hade jag inte försvarat dennes beslut även om jag sett de bakomliggande motiven som högst begripliga. Att begrava sitt sätt att vara enbart pga. uteblivet kändisskap är bisarrt och torde vara påfrestande för samtliga människor med ryggrad. Att ha självförtroende och självrespekt är sunt, högst mänskligt och oerhört positivt vem du än är och vad du än sysslar med. Att tillåtas uttrycka dessa känslor borde ses som en självklarhet och inte någon inbjudan till förakt och förutfattade meningar. Att försöka stå med ryggen rak eller att försöka stå över andra är, enligt mig, två vitt skilda fenomen utan grund för ens Jantelagen att sammanfoga.

Alla borde ges möjlighet att vara sig själva. Att ha en tuff attityd är inte detsamma som att vara högfärdig. Om vi öppnar ögonen och fokuserar mindre på numreringen i den outtalade, ack mastodontliknande hierarkin kanske vi observerar det.