Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Inkonsekventa domslut samt taktisk oförmåga bakom HIF:s andra förlust

Skåningarna, som under stora delar av säsongen haft förmåga att äta sig in i matcher, blev under gårdagens möte med AIK snuvade på skrovmålet. Efter en relativt jämn första halvlek satte inkonsekventa domslut i kombination med ett hjärnsläpp patenterat Peter Larsson krokben för HIF-laget som genom taktisk oförmåga, med öppna ögon, föll pladask på ett utsträckt ben.

Med en man mindre sjönk HIF tillbaka så till den grad att ett avslutat AIK-anfall enbart fungerade som startskott för nästa offensiva Solnaräd. Loret Sadiku tvingades överlämna sin centrala mittfältsposition till förmån för mittbacksplatsen samtidigt som övriga lagmedlemmar omfamnades av Pär Hanssons trygga famn. Lagets ständiga uppspelspunkt Robin Simovic blev lämnad ensam likt en bortkommen antilop i händerna på en flock lejon, något som effektivt utmanövrerade dennes roll som bollmottagare samt dödade HIF:s möjligheter till välbehövligt possessionspel. När det dessutom stod klart att både Alejandro Bedoya samt David Accam intagit utgångspositioner på mils radier från HIF:s gänglige anfallare var en halvtimmes gulsvart tokoffensiv huggen i sten.

Utan tillstymmelse till bollinnehav och i brist på strategiska nycklar till en låst motståndarpress rann både återvinnandet av andrabollar, initiativet och grafiken på resultattavlan skåningarna ur händerna. Samtidigt som AIK-anhängarna firade ännu en skalp spatserade övrig publik hem med ilska över en domares många nackskott, med obekväm insikt i truppens bristfälliga bredd samt med ångestfylld rädsla att pga. transferfönstret behöva retirera från en framgångsrik era.


Lämna en kommentar

AIK – målfarligare än vad man varit på sju år

Martin Mutumba, Robin Quaison, Celso Borges, Kennedy Igboananike och Henok Goitom är några av namnen bakom AIK:s frejdiga offensiv. Trots att Solnaklubben under lång tid förfogat över en mängd spetskvalitativa spelare har målproduktionen varit så snål att den i detta avseende är jämförbar med en del miljardärers giriga önskan om olagligt överflöd vid deklarationsbordet. Det är ingen överdrift att påstå att AIK främst grundlagt senare års framgångar med en mer eller mindre cementerad mur placerad norr om lagets målbur. 2009 är kanske det mest tydliga exemplet på klubbens fokusering kring defensiv stabilitet då laget producerade ynka 1,2 mål per match, totalt 17 mål färre än andraplacerade IFK Göteborg, och trots detta vann Allsvenskan med fyra poängs marginal.

Efter måndagens förkrossande segermarginal är frågan om AIK slutligen fått hål på den ketchupflaska som sedan länge varit försluten. 4-0 är nämligen klubbens största segermarginal sedan juli 2011 då Halmstad besegrades med samma siffror inför knappt 14.000 åskådare på Råsunda. Dessutom påvisar laget så här långt in i seriespelet ett snitt på 1,66 mål per match, en siffra klubben efter avslutad säsong inte varit i närheten av sedan 2006.

Samtidigt som målproduktionen tränat höjdhopp har antalet insläppta mål, jämfört med de två föregående säsongerna, fallit offer för grupptrycket och, om än med smal marginal, skjutit i höjden. Efter tolv spelade omgångar kan det konstateras att Gnaget släpper in 0,26 mål fler per match än efter avslutad säsong både 2011 och 2012.

Går dessa uppgifter att avfärda som tillfälligheter eller har AIK övergett delar av sitt defensiva tänkande till förmån för en hetare offensiv med kapacitet att skapa högtrycksryggar över Friends Arena?


Lämna en kommentar

Frälsaren sköt templet till historieböckerna

Den böneplats i vilken tillgivna fans med tillförsikt enats i hopplöshet, den borg i vilken gränslösa kärleksband effektivt suddat ut skiljelinjen mellan idrott och livsstil. Vemod blandat med tillförsikt, vilja blandat med ångest. En stadsdel i skuggan av en känsloorkan utanför vädergudarnas makt. Det kändes att dagens tillställning mellan Hammarby och Ängelholm var sista gången Söderstadion agerade värd för en lojal romans.

De frälstas hopp om en avslutande ceremoni i glädjens tecken gick inte att ta miste på. Trots elva soldaters frenetiska stridande, 13.000 sargade entusiasters själablottning och en pressad amerikans ideliga gestikulerande slutade kampen 1-1. Slutresultatets bistra eftersmak till trots. Vemodet förorsakat av en begynnande separationsångest till trots. En suverän frispark och en målgest likt en explosion i lidelse gav folkmassorna möjlighet att skingras med vissheten om en odödlig kulturs fortsatta resa i tiden.

Söders hjärtebarn vilar i händerna på traditionernas fanbärare, lärjungen som med ömhet bär den heliga skriften, herren med namnet Kennedy Bakircioglu. En passionerad mans trogna omfamning av en långt ifrån färdigskriven kärleksroman ger Hammarby alla förutsättningar att upprätta ett nytt tempel på Tele2 Arena för att väl där inleda författandet av vändpunkten i denna oändliga saga.


Lämna en kommentar

En tripp till varmare breddgrader – ett narkotikarus av en älskvärd livsstil

Njutbar för återupplivandet av en svensk mans vintersargade sinnen. Minnesvärd för tydliggörandet av läderkulans inofficiella donation av livsglädje till miljardären likväl som till tiggarpojken vid havet med den solblekta Besiktas-tröjan. Utöver egocentriskt solbadande och fördomsfylld chartermentalitet bjuder en resa till kontinenten på exponering av idrottens vackra och oberoende kärleksband.

Klubblagsemblem inristade på bara skinnet, berusade ”scousers” sjungandes ”You´ll never walk alone” och skilda nationaliteters heta diskussioner vägledda av ett informellt världsspråk upprättat av kärleken till bollen. Supporterskap som möts i 40-gradig värme, förenas i 50-gradig passion och bjuder upp till dans i gemenskap, stolthet, respekt och acceptans. Ett fenomen som av en klick tilldelats svarta rubriker ratar ömsesidigt fördomar, enas i en naturlig oenighet och buggar på en fjärran scen bortom hat och förakt.

”Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg”, Lars Winnerbäck.

Alla kan lära sig att dansa. Det gäller att vilja samt inse att dörren till drömmen om den vackraste av unioner står på glänt. Själv bevittnade jag den med egna ögon i en pittoresk stad vid Medelhavet. Ljuset från springan bländade mig med glädje och förtjusade mig med uppenbarelsen av en livsstil fylld med renlevnad i ett idylliskt paradis. 


Lämna en kommentar

Semesteruppehåll

Kära fotbollsvänner,

Det är dags för mig att bege mig mot varmare breddgrader under en veckas välbehövlig, underbar och ölspäckad solsemester. Jag kommer med största sannolikhet inte uppdatera bloggen under denna period men jag återkommer 21/6, precis i tid för midsommarfirandet och troligtvis mer full av fotbollsabstinens (nej, inget dryckesrelaterat) än någonsin tidigare.

Ha en underbar vecka. Förhoppningsvis fortsätter solen besöka även er!


Lämna en kommentar

Zlatan – även solen har sina fläckar

Sveriges blygsamma 2-0-vinst mot Färöarna i VM-kvalet har föranlett en mängd obekräftade uppgifter samt rykten angående Zlatans ”dispyt” med ett, enligt honom själv, gnälligt landslag. Enligt Zlatan är motståndarnas griniga uppträdande upphov till irritationen medan representanter för Färöarna hävdar motsatsen. Med hänsyn till besvären att opartiskt bedöma sanningshalten i påståendena lämnar jag denna gåta olöst.

Vad jag däremot, med egna ögon bevittnade, var Zlatans omedvetna charad i åsiktsutbyte på dagisnivå. I intervjun efter matchen konfronterade Olof Lundh den svenske superstjärnan med individuella matchsituationer som inte omöjligt kunde renderat i gult kort och efterföljande avstängning. Istället för att, professionellt, hävda sin oenighet valde Zlatan att bemöta denne med respektlöshet, sarkasm och obefogad irritation.

I min mening agerade Lundh korrekt genom att hävda sina fullt skäliga ståndpunkter i situationer som tveklöst kunde, och rimligtvis borde, ha fått efterföljande konsekvenser. Som lagkapten har Zlatan ett ansvar att, inte minst i ledning hemma mot Färöarna (!), kontrollera sitt temperament och uteslutande agera med hjärnan inställd på lagets bästa. Det minsta man kan begära av svensk fotbolls främsta förebild är att inte krossa glas i huvudet på andra för att slippa se sig själv i spegeln.

Jag vill kunna respektera vår svenska lagkapten utanför planen i samma utsträckning som på planen. För att möjliggöra detta krävs en annan mentalitet än den jag skådade under gårdagens eftersnack.


Lämna en kommentar

Dortmund markerar revir

Efter närmare ett årtionde i skuggan av 90-talets era vaknade Dortmund på lekhumör. Två ligatitlar och en reserverad CL-bragd senare hade Bayern München fått nog av lillebrors uteblivna mindervärdeskomplex. En, med röda ögon sett, oönskad konkurrenssituation hade uppstått och med köpet av Dortmunds supertalang Götze, strax före lagets CL-semifinal mot Real Madrid, markerade Bayern sin ofrivilja att singla slant om positionerna i den hierarkiska rollfördelningen. När Bayern sedermera ryktades vara intresserade av ytterligare Dortmund-lirare stod det klart att tysk fotbolls gigant inte hade som intention att överlämna sin position som auktoritär och ständig lekledare. Bayerns givna ambition att bevara samt befästa rollen som Tom i tysk fotbolls katt och råtta-lek hade inletts.

Vinsten mot Dortmund i Champions League-finalen fungerade som ett utmärkt startskott på Bayerns eftersträvade returresa mot överlägsenhetens välde. Det stora frågetecknet inför kommande säsong är om Bayern i kombination med sommarens transferfönster lyckas bringa ”den gula muren” på fall eller om Dortmund förmår bevara sin plats i den tronstol vars ena hälft klubben, sedan 2011, ockuperat. Vad som redan nu går att urskilja är Dortmunds ihärdiga försök att stå rakryggade i motvind. Genom att utesluta Lewandowskis beryktade övergång till Bayern tar Dortmund avstånd från rivalens diktatoriska översittarmentalitet.

Kommer Dortmund fortsätta att markera revir eller kommer klubben bli tvungen att retirera mot rovdjuret från München?