Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Staden där åsnan fick vingar

Verona – scen för ett modernt idrottsunikum, plats för det mest osannolika av tronskiften, utgångspunkt i sagan om den harmlösa lillebroderns surrealistiska uppbröstning.

Året var 2002. Den tidigare amatörklubben Chievo Verona, vars namn härstammar från förorten med ynka 3.000 invånare, hade precis klottrat ner stadens historiska fotbollshierarki med en topplacering säsongen efter det häpnadsväckande debutintåget i Serie A. Hellas Verona, stadens givna gigant, klubben vars supportrar kläckt Chievos idag väl nyttjade smeknamn ”Flying Donkeys” via sin bedagade och sarkastiska läktarsång ”when donkeys’ll fly, we’ll have a derby in Serie A”, hade i samma veva degraderats.

Elva år har nu passerat sedan ett mirakulöst maktskifte tog plats i staden som friade till omvärlden parallellt med inspelningen av Shakespeares pjäs ”Romeo och Julia”.  Lidande har Hellas fans sneglat mot lillebrors overkliga framfart på världsscenen, hånats för den känsla av överlägsenhet som fött den smärtsamma rekylen av påfundet ”Flying Donkeys” samt skådat en alltmer ockuperad tron.

När kommande säsong sveper in över Veronas kulturella portar är Stadio Marcantonio Bentegodi, för andra säsongen någonsin, ånyo hemmaplan för två Serie A-klubbar. I svärmen av krogarna och restaurangerna, på de smala kullerstensklädda bakgatorna och på de förfallna läktaretagen kommer traditionens makt för evigt andas stadens stora romans, Hellas. På fotbollsplanen däremot, utspelas maktkampen först i slutet av november då en flygande åsna saluterar en reinkarnerad storebror i det första ”Derby della Scala” på elva år.

 


Lämna en kommentar

HIF åkte på charterresa och vann en fotbollsmatch

Klockan hade slagit 19.00 centraleuropeisk tid och vädergudarna hade emballerat åskluften i en ångande gryta. Ett folkfyllt Gamla Ullevi hade nyligen förenats i en öronbedövande allsång och Jonas Eriksson stod redo att blåsa igång matchen mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF.

Hemmalaget inledde i överlägsen stil och kryddade en enkelriktad och fyrfilig anfallsuppvisning med två klassmål. Under tiden som Hysén & Co käkade upp dels andrabollar, dels rödfärgade siluetter befann sig gänget från Skåne vilsna i en till synes obefintlig sinnesnärvaro. Kanske hade laget förlagt medvetandet på stranden, kanske hade västkusten paralyserat truppen med ett kollektivt värmeslag. Oberoende av bakomliggande skäl till HIF:s långt försenade spelarentré utnyttjade Roar Hansens gäng 40 minuters allsvensk toppfotboll till rogivande ”gräshäng”.

Ett slumpmål samt ett mönsteranfall senare och HIF uppträdde likt en rebellisk och bortskämd tonåring som just motbevisat sentensen ”man kan inte både ha kakan och äta upp den”. Trots att HIF på eget initiativ ditintills förvandlat Allsvenskans 17:e omgång till vad som mer liknade en salongsberusad spavistelse, kunde laget gå till pausvila med surrealistiska X samt ett kraftigt mentalt övertag.

När signalen för starten på andra halvlek ljudit anades det omedelbart att serieledarna förlagt solhattarna och spolat chartermentaliteten. Den gratisbiljett som IFK givmilt bjussat på utnyttjades maximalt och det skånska segertåget brummade igång parallellt med att den väloljade maskinen iklädd blått och vitt drabbades av psykologisk soppatorsk. Efter ett konststycke signerat oldtimern Mattias Lindström kröntes slutligen en oerhört orättvist rättvis vändning med en ghanansk punktering.

När HIF lämnade Göteborg strax efter 22.00 hade klubbens trogne materialförvaltare Sverker Eliasson ovanligt mycket att göra. Tre blytunga poäng smidda ur en historisk vändning samt 17 brassestolar medtagna för 40 minuters avslappnande ”gräshäng” skulle nämligen packas ner innan hemresan, och den fortsatta resan mot guld, kunde inledas.


Lämna en kommentar

Zlatan – en arkitekt med svårtolkade ritningar

Rubriken ”Real: vi rör inte Zlatan” prydde under tisdagen Sportbladets rosa fasad samtidigt som PSG med hånfull lekfullhet lyste upp svensk fotbolls bistra verklighet inför cirka 23.000 åskådare på Tele2 Arena. Efter 45 minuters intensiv föreläsning i spelförståelse lämnade Ibrahimovic dels sin lekstuga fylld av elva zonspelande motståndarförsvarare, dels det nakna faktum att svensk fotbolls bristfälliga bollbehandling rimligtvis bör kunna kategoriseras under gengren ”rysare”.

Att svensk fotboll, i europeiska sammanhang, varit sängliggande under lång tid är en uppenbar realitet. Vad som ännu står skrivet i stjärnorna är färgen på Zlatans framtida matchtröja, och dörren till frestande spekulationer står på vid gavel. Så, varför vänta?

Om ryktena stämmer angående Real Madrids avsaknad av intresse för Zlatan baseras detta ställningstagande med största sannolikhet på allt annat än sportsliga faktorer. I en klubb med offensiv filosofi, fylld av kreativa konstnärer likt Ronaldo, Özil och Di Maria må ännu en världsstjärna upplevas överflödig. Zlatan är emellertid inte enbart en utpräglad fixstjärna, utan också en oerhört nyttig lagspelare som med sin utomjordiska splitvision utgör en betydligt mer lättarbetad scen för offensivt skickliga krafter.

I PSG är Zlatan arkitekt i ett lag där medspelarna alltför ofta har svårt att tolka ritningarna, fattas verktyg och därmed har svårt att konkret fylla ut svenskens CV. I Madrid väntar en fullgod verktygslåda och smartness redo att förgyllas i ett museum av mästerverk.

Bygger Real Madrid sitt beryktade ställningstagande kring Zlatan på annat än ekonomiska eller åldersmässiga skäl är min uppfattning således otvivelaktig. Tänk om, tänk rätt, ta ett stadigt grepp om hästsvansen och släpa ner honom till den spanska huvudstaden om så skulle behövas!


Lämna en kommentar

Varför krama avtryckaren innanför byxlinningen, Thorvaldsson?

Respektlöshet är ett vanligt fenomen i ett samhälle där fetmarkerade klyftor mellan rika och fattiga smaksätts med utanförskap och kryddas med naturliga splittringar. Motiven till visad hänsynslöshet kan vara många. Samtidigt som situationer uppkommer där egen vinning segrar i kampen mot moraliska referensramar för att sedermera leda till en empatilös nedtrampning av medmänniskor, gror förhållanden där hat och förakt utgör grunden.

Trots det illamående som alstras vid reflektion kring det moderna samhällets mindre humana sidor brukar jag trösta mig med att klä dagens stenhårda konkurrenssituation i rånarluva, och parallellt överlåta offerrollen till mänskligheten.

När de bakomliggande motiven till ohövlighet helt saknar grund blir jag emellertid enbart rädd. Gunnar Heidar Thorvaldssons segermål under gårdagens bortamöte med Djurgården föranledde ett firande i sann eufori, osunt ombildat till obefogad hånfullhet gentemot en passionerad hemmapublik. Att omvandla den vackraste och mest privilegierade av emotioner, sann glädje, till tvivelaktig smutskastning av omgivningens känslor är högst obegripligt. Att spelaren i efterintervjuer dessutom väljer att höja garden och slå tillbaka mot vad denne anser vara oberättigad kritik riktad mot en ”rolig grej” är beklagligt, skriker empatifattigdom och osar oförstånd. Lägg där till att svensk fotboll sedan länge tagit strid mot hat och huliganism och islänningens verklighetsuppfattning ter sig likvärdig med dennes, till synes, obefintliga samhällsengagemang.

Thorvaldsson var varken först och, med största sannolikhet, inte sist med att medvetet spotta på andra individers känslor. Vad han missbedömde var motvindens omfattning, och vad jag tidigare uppfattat som en fantastisk fotbollsspelare förvandlades på en halvtimme till ännu en i mängden av självcentrerade idrottsstjärnor, utan tillstymmelse till ödmjukhet och så pass naivt omdömeslös att han spontant kramar avtryckaren innanför byxlinningen.


Lämna en kommentar

Zlatan – en Diablo med registreringsskylten ”Toy” omkörd i högerfilen?

Nu har de franska mästarna, tillika ”Ibras” nuvarande hemmaklubb, PSG öppnat plånboken, vänt den upp och ner, avvaktat tills motparten blivit tillfredställd och därefter inhandlat ytterligare en monstruös sportbil .

Zlatan har tydligt markerat vad han anser om att köpa ett vrålåk för att sedan införa viktgräns på gaspedalen. Lika bestämt som Zlatan visat sig vilja få utnyttja sina samtliga hästkrafter, lika olagligt ogärna blir denna omkörd i högerfilen.

-I’m a Ferrari, but you are driving me as if I were a Fiat, var enligt flertalet källor orden som kom ur svenskens mun vid ett möte med Barcelonas  tränare Pep Guardiola. Oberoende av grund till denna mindre lyckosamma epok var sommaren 2010 första, och hittills enda gången på professionell nivå, som Zlatan fått uppleva vindsvallet från högerflanken.

När nu en modern uruguayansk lyxbil, vid namn Edinson Cavani, anländer till Camp des Loges är det till åsynen av en svensk superstjärna med hästsvans och hästkrafter hästlängder hiskligare än vad den forna Napoli-spelaren förfogar över. Än så länge. Saken är nämligen den att även en Ferrari, med ett antal mil på nacken, styckevis förlorar funktionella egenskaper. Addera dessutom det faktum att Cavani med största sannolikhet alltjämt inte ens inhandlat sin mest värdefulla ägodel och risken ökar markant att Zlatan, om han slår sig till ro i Paris, inom en snar framtid får påhälsning i backspegeln.

I och med att varken Sverige eller övriga Europa någonsin tidigare skådat den svenske superstjärnan överge omkörningsfilen är det högst naturligt att ställa sig frågande till vilka eventuella reaktioner en förbirusande uruguayan skulle väcka. Då Zlatan, efter åren i Ajax, Juventus, Inter, Milan samt under sin tid i Frankrike, med sina prestationer tydliggjort sitt välbehag som herre på täppan och samtidigt utryckt sitt missnöje över en mindre auktoritär roll under tiden i Katalonien ter sig ekvationen lättberäknelig. Ett retirerande till högerfilen är en högoddsare, om ens spelbart, medan ett eventuellt missnöje vid en typisk sydamerikansk omkörning, det vill säga en omkörning som kan ske exakt var som helst och precis hur som helst, innehar relativt lågt odds.

Oavsett utfallet av Cavanis anslutande till PSG sett ur svenskt perspektiv är jag, med tanke på Ibrahimovic enorma välbefinnande i kungastolen, inte helt hundra på att Zlatan ännu inser hur svårt han om ett par år kommer få att utesluta spel i Sverige när åldern medfört att en av få uppnåeliga kungastolar existerar just här. Förvisso finns även USA, Qatar m.fl. för den som inte fått nog av uppmärksamhet och pengar.


Lämna en kommentar

Swedish Open i kontrast till min emotionella fotbollsgemenskap

Swedish Open i all ära, på vad bygger vissa åskådares hängivenhet? Kärleken till en sport, upplevelsen av en, i somliga fall tillgjord, identitetsexponering eller bådadera? Inhyrda vrålåk, utstyrslar väl lämpade för en destruktiv medelinkomsttagares kastrering av plånboken och högfotade champagneglas mer beaktade än idrottsliga händelseförlopp. Under tennisveckorna i Båstad har jag, utöver en ATP-turnering, dels bevittnat vad som liknar en maktdemonstration för individer utan skäl att budgetera, dels tyckt mig skåda en scen för personer med teatraliska kvaliteter och önskan om ökat socialt anseende.

Efter att av en ren slump zappat förbi 2010 års upplaga av Wimbledons inledande spelomgångar var förälskelsen ett faktum. Många år av likgiltighet inför vad jag tidigare ansett vara ett händelsefattigt och långtråkigt tidsfördriv hade tvärt omvandlats till fascination över en gränslöst kvalitetsfylld, mentalt och fysiskt krävande idrott. Två besök till Båstad senare och ett platt fall i lianerna av nyförälskelse har neutraliserats avsevärt med min känsla av brist på emotionell samhörighet.

Tacka vet jag vår älskvärda nationalsport som så länge jag kan minnas varit en personlig fristad samt en, för mig, fördomsfri zon fullproppad med romantisk själablottning och med kärlek till sporten som kvitto på gemenskap. Intresse grundat på känslomässigt engagemang är roten till min eviga kärlek för fotboll, roten till den självförverkligande gloria som pryder min hjässa vid doften av nyklippt gräs och anblicken av avvikande personligheter enade i en ljudkuliss åskådliggörandes 90 minuter given kamratanda.

Min kärlek till fotboll är evig. Min uppskattning av tennis är verklig. Frågan är om det är Swedish Open eller sporten i sig som förhindrar ett romantiskt vänsterprasslande.


Lämna en kommentar

Smutskastning av damfotboll – ett tecken på statiska referensramar?

Sveriges inledande 1-1-match mot Danmark föranledde, som så många gånger förut då kvinnor utövar mansdominerade idrottsgrenar, nedlåtande kommentarer och näthat från framförallt män. Efter att under en tid beaktat den efterföljande debatten där olika förklaringar till dessa utläggningar har exponerats är jag relativt säker på min personliga ståndpunkt.

Att obefogade kommentarer samt personangrepp mot kvinnor förekommer är inget unikt för idrotten. Trots att samhället på många plan tagit stora kliv mot ökad jämställdhet, framförallt inom olika samhällsinstitutioner, existerar ännu den strukturella könsmaktsordningen som en dunkel kvarleva hos en moralpredikande och fläckvis ointellektuell grottmänniskobefolkning. Vissa mäns syn på kvinnors alltjämt underordnade roll är troligtvis en av förklaringarna till de grövsta av glåpord efter Sveriges uteblivna premiärseger.

Många mäns förringande av damfotboll tror jag däremot grundas på en mängd mer konkreta och specifikt bakomliggande faktorer. Då herrfotboll är betydligt mer traditionsrik, mer globaliserad och sedan länge enbart låtit damfotboll smaka på smulorna av mediekakan har många fotbollsälskares referensramar tydligt utstakats. Associationsvärdena kring vad fotboll är och hur spelet ska utövas har med anledning av denna ojämnt fördelade bevakning blivit statiska och möter därför, i mångt och mycket, inte de värden som damfotboll har att erbjuda. De fysiska förutsättningarna män och kvinnor emellan skiljer sig åt och leder naturligtvis till en viss differens i spelsätt, en differens som jag tror gör att igenkänningsfaktorn blir lidande för de fotbollsälskare som sedan lång tid följt herrfotboll. Närkampsspel, tempo och passningsskicklighet är samtliga exempel på igenkänningsfaktorer som har stor betydelse för associationsvärdena och där damfotbollen i dagsläget inte kan konkurrera på lika villkor.

Min förklaring till de kommentarer som utbringas, utöver de som uttalas av en klick med kvinnofientlig och homofob samhällssyn, är att dessa individer över tid upprättat referensramar som ligger till grund för en personlig norm om vad fotboll är samt hur fotboll ska spelas. Stoltheten över att tillhöra den normsättande gruppen skänker möjligen tro om att det är ”ok” att klanka ner på den grupp som inte spelar, uppfattar eller uppskattar fotboll utifrån den rådande normen.

Låt oss tillsammans strunta i normer och heja fram Sverige till ett EM-guld på hemmaplan 2013! Därefter är det upp till en mer jämlik mediebevakning om idrott överlag ska sträva efter att avskaffa införandet av fler statiska normer för kommande generationer.