Gemenskap, stolthet, passion


2 kommentarer

Lionel Messi – Föredömet jag vill men inte kan älska

Gårdagens spanska supercupmöte mellan FC Barcelona och Atletico Madrid slutade mållöst efter att gästerna visat upp högklassig defensiv förmåga, minimerat ytorna och i och med utmanövreringen av hemmalagets fixstjärnor lyckats frambringa en Lionel Messi vars förskolementalitet beslöjade spelmässig kvalitet.

Trots att efterhandssnacket rimligtvis torde präglas av att ytterligare en titel dumpit ner framför fötterna på den katalanska befolkningen, anser jag det vara mer intressant att diskutera hur en av världens bästa fotbollsspelare återigen låtit respektlöshet överskugga mirakulösa spetsegenskaper. När bortalagets brasilianske försvarsspelare Filipe Luis, som senare i matchen visades rött kort, en bit in i andra halvlek, som en i mängden av välorganiserade Atletico Madrid-spelare, regelrätt rånade Lionel Messi på en potentiell målchans fick det argentinska fotbollsfenomenet nog. Istället för att acceptera sig överspelad valde Barcelonaanfallaren att, på ett alltmer sedvanligt manér, bemöta en oförstående ack gottgörande motspelares vänskapliga gester med irritation, oförskämdhet och översittarmentalitet som hämtat ur en tyrannisk arsenal.

Vad som fascinerar mig mest med sydamerikanens sätt att hantera motgångar är hur kort avståndet kan vara mellan en given förebild och en omedveten samt tragiskt värdelös ståuppkomiker. Vad som också är fängslande, ack tragiskt, är att denna rimligt idealiska spelare själv väljer att, gång efter annan, klä sig i haklapp, dregla över ett unikt varumärke rågat med föredömliga och paranormala egenskaper och till följd därav omöjliggöra förärandet av min annars givna respekt och kärlek.

Annonser


Lämna en kommentar

Talangerna som blev världsstjärnor när individuell glans blev lagmässig briljans

Att Zlatan genomgått en smärre revolution av spetsegenskaper sedan ungdomsåren i MFF och Ajax är ingen nyhet. Det tekniska kunnandet i all ära. Vad som, enligt mig, format svensk fotbolls obestridda förebild är bländande spelförståelse utmynnande i briljanta passningar, som hämtade ur mer eller mindre praktiskt orealistiska skolboksexempel.

Tiden i Juventus formade till mångt och mycket den Zlatan vi ser idag. Somliga menar att den italienska bjässen berövade fotbollsvärlden på ett kreativt och tekniskt unikum för att omvandla densamme till en oxe med väl utvecklad näsa för mål.  Visst, en ungdomlig talang och en oslipad diamant polerades omsorgsfullt och med bortfallet av kolossalt vassa kanter förändrades naturligtvis spelsättet. En talang blev en världsstjärna, verktygslådan kompletterades, och de magiska ögonblicken för åskådare, utan förmåga att läsa spelets många små, ack elementära, komponenter, må ha blivit färre till antal. För tränare, lagkamrater och åskådare rikare på spelförståelse föddes emellertid en produkt, betydligt mer användbar än den ursprungliga, i arbetet med att lirka upp motståndarförsvar förseglade i traditionella italienska ”cattenacios”.

Ett liknande exempel på spelare vars karaktärsdrag nydanats med åren återfinns i Manchester United. Croxtethfödde Wayne Rooney hämtades från Everton 2004 som en, på denna tid, oerhört talangfull anfallare med imponerande kvaliteter samt ett temperament direkt kopplat till en mentalt tickande bomb. Under Sir Alex Fergusons ledning har Rooney med tiden utvecklats till en komplett världsstjärna. Som resultat av detta har verktygslådan expanderat och de egenskaper som anfallaren tidigare nästan uteslutande utnyttjade brukas inte längre i samma utsträckning. Istället har variationen i spelsättet blivit tydligare, arsenalen bredare och ovissheten än mer skrämmande för motståndarförsvarare.

Att likna Zlatan Ibrahimovic med Wayne Rooney är väl magstarkt, men att hävda att dessa utgått från likartade vägmarkeringar på resan mot den absoluta toppen är rimligt. Spetskvaliteterna har kvantitetsmässigt ökat markant, ungdomsårens främsta signum har bleknat i skuggan av kompletta världsstjärnor och individualister har blivit essentiella lagspelare. Som resultat av en alstrad splitvision har släpande roller blivit vardagsmat som får somliga att fälla tårar över ett minskat antal dribblingsrajder, och andra att dra på smilbanden lyckliga över att få bevittna arkitekter ombilda individuell glans till lagmässig briljans.


Lämna en kommentar

MFF – En frisk fläkt i det kvalmiga härbärget för lingonligornas asylsökande

Den 26 oktober 1863 grundas världens första officiella fotbollsorganisation, FA, under en pubsamling innefattande representanter från klubbar och skolor. Två år senare förbinds målstolparna med snöre, som ett embryo av modern fotbolls givna överliggare, och approximativt ett decennium senare gör sporten intåg i Sverige med ett regelverk stationerat i gråzonen mellan fotboll och rugby. Knappt 140 år senare vinner MFF en match vars slutresultat må utgöra en betydelselös parentes i världsfotbollens historieböcker men vars tillvägagångssätt gör klubben till ett nationellt föredöme, en förtröstansfull symbol samt en frisk fläkt i det annars illaluktande härbärget för lingonligornas asylsökande.

Medan IFK Göteborg sedvanligt omfamnade den traditionella svenska modellen med primärt fokus på organisation och försvarsspel roade sig ynglingarna i ljusblått med att, på offensiv planhalva, förkasta Bob Houghtons förhistoriska framgångsrecept. Offensiv frejdighet, ungdomlig entusiasm och individuell skicklighet är ingredienserna som Rikard Norling kryddat och kokat upp i en tillagningsanvisning som gör MFF till det, tekniskt, mest sevärda laget i Allsvenskan. De frågetecken som inför säsongen nedvärderade klubben, med anledning av en låg snittålder och bristande erfarenhet, har på senare tid avdunstat i ångorna från en stekhet gryta, som frukt av ett lyckat framgångsrecept. Kvarstår gör nyfödda utropstecken som markerar att fotbollslag stundom mår bra av att rymma lagmedlemmar vars barnasinne, lekfullhet och kreativitet inte underkastar sig stationära referensramar.

Derbyt borta mot jagande Helsingborgs IF den 25 september är den enskilt mest påtagliga fallgropen för MFF, vars GPS än så länge skildrar vägen till Lennart Johanssons pokal. Det faktum att HIF under senare tid beträtt ett minfält av skador och formsvackor och trots detta ännu har häng på förstaplatsen torde skapa huvudbry hos mannen som tonsatt Sveriges mest välkomponerade fotboll med en trupp som expertutlåtanden fått likna en samling dagisbarn. Nio omgångar återstår för en nylanserad GPS att eventuellt drabbas av tekniska problem samt för ett nordvästskånskt kollektiv att eventuellt resa sig ur askan. Personligen blir jag emellertid otroligt förvånad om första parkett genomgått ytterligare ett maktskifte innan säsongens slut.


Lämna en kommentar

Hinner IF Elfsborg införskaffa biljett innan Europatåget lämnar perrongen?

IF Elfsborg stod trängda mot väggen och omfamnade kvarlevorna av svensk fotbolls pulvriserade och bespottade heder. Mittemot befann sig, utöver dagens motståndare FC Nordsjälland, en diffus siluett avbildande en vresig konduktör redo att för sista gången tömma Europatåget på fripassagerare. Frågan som ett, för dagen, glest och förtröstansfullt Borås Arena ställde sig var om Jörgen Lennartssons sällskap haft tid och kompetens nog att lösa en biljett.

Västgötingarna startade optimistiskt och förlade inledningsvis sitt presspel, utan intima hänsynstaganden, i direkt anslutning till danskarnas sängkammare. Trots detta uteblev en önskad spelmässig dominans, motståndarna spelade sig anmärkningsvärt fridsamt ur trängda lägen och 0-1 kom, från snäv vinkel, som ett brev på posten, signerat ödets ironi. I samma veva som missmodet stabiliserats likt ett subtropiskt högtryck isolerat på insidan av ett växthus stänkte ryktesomsvärmade Johan Larsson in kvitteringsmålet. Den mentalt alltmer klara synvillan av en ilsken tågvärd omgestaltades tvärt till illusionen av en giltig biljett och hoppet spred sig likt vinterkräksjukan hos de gulklädda, vars självförtroende och offensiva frejdighet abrupt återuppväcktes.

Ett tufft utgångsläge inför returen till trots, den svenska Europadrömmen lever alltjämt. Konduktören har ännu inte kontrollerat färdbevisen i vagn X vilket innebär att IF Elfsborg har ytterligare en vecka på sig att införskaffa, sno åt sig eller förfalska en brukbar biljett i striden om att rädda svensk fotbolls kvarlevor.


Lämna en kommentar

Helsingborgs IF har klibbat fast i defekta uppspelspunkter

De seglivade, och stundtals övermäktiga, serieledarna har efter en skevande sensommar blivit tvungna att retirera från förarsätet. Av den spelmässiga kvalitén att döma dröjer det inte länge innan skånska HIF även fråntas sin plats i passagerarsätet, förpassas till bagageutrymmet och hör övriga toppkonkurrenter växla upp i en rafflande slutspurt.

På papperet stod ”Di röe” under Silly Seasons bombardemang relativt rakryggade. Visst, den ack så nyttiga arbetsmyran Alejandro Bedoya lämnade som väntat för sydligare breddgrader, men i övrigt passerade transferfönstrets kulingvarningar nordvästra Skåne utan nämnvärda följder. Vad klubben vid denna tidpunkt inte visste var att otursmolnen parallellt hopades runt hörnet redo att braka loss, förgöra ännu en nyckelspelares medverkan under säsongsavslutningen och splittra Allsvenskans främsta centrallinje.

Bortfallen av Alejandro Bedoya och May Mahlangu, i kombination med en samlad armé av röda kort och formsvackor, har vindsnabbt omvandlat HIF:s väl utvecklade spelidé till ett korthus i centrum för en tromb.

Lagets ständiga uppspelspunkt Robin Simovic har utan Alejandro Bedoyas patenterade löpningar, febrila rörlighet och förmåga att dra på sig bevakning dels erbjudits mindre utrymme och kortare tid att operera på, dels fråntagits väsentliga djupledsalternativ och förmånliga avlastningsmöjligheter. Dessa element i kombination med att den gänglige HIF-anfallaren olägligt visat prov på en paranormalt låg lägstanivå har lett till att laget inte längre lika naturligt är kapabla att, under längre sekvenser, etablera spel på motståndarnas planhalva. Konsekvensen av detta har blivit ett mindre lyckosamt kantspel, fler potentiella omställningar för motparterna och längre försvarssekvenser som följd av städgumman May Mahlangus avsaknad i ytan mellan backlinje och mittfält.

Fler uppspelspunkter med kortare avstånd till övriga lagdelar samt ökad rörlighet kring situationerna är en förutsättning om HIF återigen ämnar göra anspråk på förarsätet. Att döma av Roar Hansens argsinta blick och intervju efter gårdagens katastrofala prestation verkar självinsikt ligga närmare till hands än taktiska genidrag i kampen om att återfå kontrollen över växelspaken. Personligen tror jag att en kombination är absolut nödvändig.


Lämna en kommentar

Zlatan – Inte längre ensam lejonhane i Paris

En för dagen pigg och företagsam Zlatan Ibrahimovic lämnade Parc de Princes berövad på hjälterollen. Boven var naturligtvis måltjuven Edinson Cavani, nyförvärvet vars prestation, frånsett konststycket till kvittering och i relation till hans magiska kapacitet, var blekare än Andres Iniestas ansiktsfärg och aningen hetare än Mikael Dahlberg under sin patenterade ökenvandring till måltorka. Inte omöjligt är att fransmännen bevittnade startskottet på ett upprepat mönster då signifikativt för uruguayanen är just dennes förmåga att, i sann strikeranda, lysa upp tillställningar utan att ens bemöda sig krama strömbrytaren. Intressant är att reflektera över hur Paris Saint Germains obestridda fanbärare Zlatan Ibrahimovic, mannen som bevisligen både trivs och presterar bäst i ensamt majestät, skulle hantera en sådan situation.

Att svenska landslagets mångåriga kelgris ännu förfogar över kapacitet att kvalitetsmässigt överglänsa övriga klubbkamrater råder det inga tvivel om. Vad som också är ett absolut faktum är att målgörarnas privilegierade högsäte i rampljuset alltför sällan inrymmer assistkungar och playmakers. Dessa komponenter skapar tillsammans en svår, ack relativt poänglös, ekvation för allmänheten men troligtvis huvudbry för en spelare som under lång tid angenämt intagit positionen som herre på täppan.

Laurent Blanc har nu två dominanta lejonhanar längst fram vana vid, och till viss del beroende av, flockens uppmärksamhet. Har den nytillsatte tränaren nog med intuition till att bibehålla ett angenämt problem eller oförmåga att motverka verkliga problem?


Lämna en kommentar

Premier League dräper antika ordspråk

England är av allt att döma fotbollsvärldens påtagligaste exempel på att klasskillnaden mellan ett bra lag och ett på papperet sämre lag, inte sällan, konkretiseras först när det starkare gardet inser betydelsen av grovjobbet. Att i princip samtliga Premier League-klubbar, som regel, tar sig an matcher med en väl utvecklad idé samt en stor portion vilja har lett till att även de mer namnkunniga lagen fostrats i vikten av att ”ta jobbet”, något som inte omöjligt är en av faktorerna till den explosiva energifotboll som under lång tid skämt bort kräsmagade fotbollsfanatiker.

Att smaken är som baken samt att individers preferenser skiljer sig åt omöjliggör, som känt, att till fullo ena åsikterna kring vilken fotbollsliga som är bäst i världen. Vad som däremot får anses vara ett seglivat faktum, ett faktum som ånyo underströks i samband med helgens premiäromgång av Premier League, är att England intensitetsmässigt är ohotat marknadsledande på världsfotbollens amfiteater.

Att tempot i spelet dessutom smittat av sig på en älskvärt tokig supporterkultur understödjer att Premier League, var helg, spydigt urinerar sig dränerat på ordspråk likt ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. För den som betuttat sig i engelsk fotboll förblir denna sentens en klyscha rymmandes låga volymer sanning injicerad med höga doser modifikation, ty den som väntat på starten av Premier League 2013/2014 har väntat på tok för länge.