Gemenskap, stolthet, passion

Helsingborgs IF har klibbat fast i defekta uppspelspunkter

Lämna en kommentar

De seglivade, och stundtals övermäktiga, serieledarna har efter en skevande sensommar blivit tvungna att retirera från förarsätet. Av den spelmässiga kvalitén att döma dröjer det inte länge innan skånska HIF även fråntas sin plats i passagerarsätet, förpassas till bagageutrymmet och hör övriga toppkonkurrenter växla upp i en rafflande slutspurt.

På papperet stod ”Di röe” under Silly Seasons bombardemang relativt rakryggade. Visst, den ack så nyttiga arbetsmyran Alejandro Bedoya lämnade som väntat för sydligare breddgrader, men i övrigt passerade transferfönstrets kulingvarningar nordvästra Skåne utan nämnvärda följder. Vad klubben vid denna tidpunkt inte visste var att otursmolnen parallellt hopades runt hörnet redo att braka loss, förgöra ännu en nyckelspelares medverkan under säsongsavslutningen och splittra Allsvenskans främsta centrallinje.

Bortfallen av Alejandro Bedoya och May Mahlangu, i kombination med en samlad armé av röda kort och formsvackor, har vindsnabbt omvandlat HIF:s väl utvecklade spelidé till ett korthus i centrum för en tromb.

Lagets ständiga uppspelspunkt Robin Simovic har utan Alejandro Bedoyas patenterade löpningar, febrila rörlighet och förmåga att dra på sig bevakning dels erbjudits mindre utrymme och kortare tid att operera på, dels fråntagits väsentliga djupledsalternativ och förmånliga avlastningsmöjligheter. Dessa element i kombination med att den gänglige HIF-anfallaren olägligt visat prov på en paranormalt låg lägstanivå har lett till att laget inte längre lika naturligt är kapabla att, under längre sekvenser, etablera spel på motståndarnas planhalva. Konsekvensen av detta har blivit ett mindre lyckosamt kantspel, fler potentiella omställningar för motparterna och längre försvarssekvenser som följd av städgumman May Mahlangus avsaknad i ytan mellan backlinje och mittfält.

Fler uppspelspunkter med kortare avstånd till övriga lagdelar samt ökad rörlighet kring situationerna är en förutsättning om HIF återigen ämnar göra anspråk på förarsätet. Att döma av Roar Hansens argsinta blick och intervju efter gårdagens katastrofala prestation verkar självinsikt ligga närmare till hands än taktiska genidrag i kampen om att återfå kontrollen över växelspaken. Personligen tror jag att en kombination är absolut nödvändig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s