Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Malmö FF – Dags att budgetera för en än mer kvalitativ kikare?

Malmö FF begav sig under gårdagen drygt sex mil norrut för allsvenskt toppmöte med skånska rivalen Helsingborgs IF. På förhand hade klubbarna injicerat, inhalerat och sniffat devisen ”ett derby är alltid ett derby”, i MFF för att tona ner favoritskapet, i HIF för att omfamna strimmorna av hopp under en apatisk formkurva. Trots desperata försök att mata derbydramatiken med forntida sentenser föll spänningen offer för en uppenbar klasskillnad. Bortalagets spelidé överskuggade hemmalagets nästintill obefintliga dito i en match som snarare blev en predikan i kvalitetsmässig och mental överlägsenhet än en kamp.

Utskåpningen innebär att MFF inhämtar ytterligare ved, återigen tuttar på brasan och fortsätter mysa vid lägerelden med utsikt över alltmer desperat klängande konkurrenter samt hopen av sårade och uppgivna utmanare.  IFK Göteborg är i nuläget ensam klubb inom synhåll, men med tanke på MFF:s fenomenala fokus tvivlar jag på att Rikard Norling lossar greppet om kikaren innan övriga motståndare trånar efter den smällfeta damens slutvinjett. Klubben har lyckats skapa ett uppoffrande kollektiv fabricerat på individuellt skickliga spelbrickor vilket utmynnat i ett lagbygge speglandes den optimala dominoeffekten, där samtliga lagdelar i så hög utsträckning som möjligt gemensamt håller upp spelet samt där alla lagenheter tillsammans faller vid behov.

Att det kommer krävas något exceptionellt om lägerelden ska ockuperas av inkräktare innan säsongens slut torde inte betraktas som någon vågad gissning. Ty att döma av MFF:s idealiskt uppförda dominogrupp ligger det närmare till hands att anta att Rikard Norling inom kort kommer tvingas investera i en än mer distinkt kikare.


Lämna en kommentar

Oförutsägbarheten har satt krokben för Helsingborg

Vissa investerar pengar i aktier dagarna innan religiösa fanatiker medvetet kraschlandar i globala affärsimperier. Andra placerar sitt kapital i klädföretag veckan innan nationella mediekanaler indicerar att leverantörerna består av barn från Bangladesh med timlöner som nätt och jämnt räcker för att inhandla ett två år gammalt tuggummi, med förmåga att utplåna all världens emalj, i automaten utanför Maxi. Fotbollsklubben HIF investerar i spelare som p.g.a. skador minskar i värde redan innan flyttlasset nått kajen alternativt lagom till dess att föreningen tabellmässigt står på tröskeln till banken, redo att casha in.

Duon Jere Uronen och Rachid Bouaouzan har knappt spelat något i årets upplaga av Allsvenskan, May Mahlangu har fått höstsäsongen fördärvad p.g.a. en avsliten hälsena och sommarens nyförvärv Ema Boateng har sedan ankomsten sett mer av motionscyklar än gräsplättar. Lägg där till att Walid Atta varit skadad, lågt räknat, varannan match, att Robin Simovic och Alvaro Santos fått sin beskärda del av småskavanker samt att Alejandro Bedoya lämnat och plötsligt ter sig födelsen av HIF:s spelmässiga ögonbindel tämligen naturlig.

Oförutsägbarhet är ett fenomen som vanligtvis alstrar både positiva och negativa konsekvenser, framförallt inom sportens värld i vilken en ynka grästuva har makt att reformera historieböckerna. När så inte är fallet, när ordet ”oförutsägbarhet” omdanas till den närbesläktade termen ”kaos”, när de omständigheter som grinar illa förenas på insidan av ett förbannelseliknande emballage, ja.. då är det betydligt enklare att skuldbelägga ödet än att finna vägen ut i ett virrvarr av mental frustration. Skulle HIF år 2013, föga troligt, bestiga den psykologiska bergstoppen, återfå syretillförseln, och vinna serien är jag därför beredd att kora en av 2000-talets främsta bragder inom svensk fotboll.


Lämna en kommentar

Är Hammarby för stora för sitt eget bästa?

När Bajen år 2009 trillade ur Allsvenskan var ledningen allt annat än försynta med att exponera klubbens huvudsakliga målsättning. Hammarby IF skulle ögonaböj återerövra sin position inom svensk fotbolls finrum. Idag, fyra år senare, står laget ännu och stampar i Superettans mittenträsk på mils avstånd från topptrion, aningen närmre de förväntningar som i och med fyra års kräftgång amputerats på både hopp och tro.

Frågan många ställer sig är vad som i själva verket ligger till grund för detta dunderfiasko. Under tiden som supportrar ifrågasatt klubbledningens ageranden har tränare lämnat och nya tillkommit, en allt vanligare syn inom en resultatfixerad verklighet i vilken enskilda individer inte sällan får bära hundhuvudet i syfte att skapa kortsiktig arbetsro samt i försök att, likt en skenmanöver, få missbelåtna intressenter att rikta blickarna åt annat håll. Möjligt är att ledningen inte alltid agerat förståndigt, möjligt är också att de tränare som fått lämna inte haft tillräckligt med förmåga och kraft att lotsa denna alltmer vattenfyllda skuta i land. Personligen anar jag dock att grunden till motgångarna återfinns långt bortom dessa ytliga fasader.

Klubben från Södermalm är, rent intressemässigt, en gigant inom svensk fotboll. I Superettan har klubbens fans uppvisat passionerat engagemang snickrat på en livsstil snarare än på ett intresse, något som mynnat ut i ett publikstöd, milt uttryckt, exklusivt för serien. Inom fotbollen bedöms detta fenomen ideligen som något självklart positivt, men vad händer om den press som medföljer fanatismen utmanövrerar resterande värden? Jag tycker mig allt som oftast skymta ett svar då jag zappar över på TV 4 Sport, sänker ljudnivån för att skona trumhinnorna samt skådar ett lag som närapå aldrig lever upp till sin potential.

Kan det möjligen vara så att Bajen fallit offer för sin egen storhet?


6 kommentarer

Den svenska modellen – Predikad inom fotbollen, bringad på fall i samhället

Idag inleds 2013/2014-års upplaga av Champions League och som känt har Sverige enligt modern tradition inget lag representerat. Som jag vid ett flertal tillfällen berört anser jag att den undermåliga individuella kvaliteten inom svensk fotboll är främsta grund till kräftgången.

I Sverige har ungdomar i sina respektive fotbollsföreningar länge skolats enligt vad som så fint kallas ”den svenska modellen”, där kollektiv organisation utgör högsta prioritet varpå den enskilda individens fotbollsmässiga utveckling kommer i andra hand. Det finns mycket gott att säga om denna filosofi utöver att den är just en filosofi som blott speglar en idealisk drömsyn till verklighet. En för alla, alla för en, visst låter det vackert?! I en verklighet där knappt välgörenhetssamfund längre lever efter denna devis känns emellertid ”den svenska modellen” som en utopisk verklighet för de indoktrinerade placerad i gränslandet mellan det naiva och det förnekande.

Varför ska svensk fotboll lida pin i ett desperat försök att ”förespråka” vad jag snarare anser vara en forntida samhällsideologi i ett land där skyhög arbetslöshet och permanent utanförskap blott vävs in i välformulerade floskler av landets ledande personer? Nej, när landet i övrigt kommit att bli scen för egocentriska strider och enorma klyftor anser jag det vara bättre för fotbollen att förändra sitt förhållningssätt, ge sig själv möjlighet att via sportsliga resultat skänka sann glädje och sätta stopp för visualiserandet av en förlorad verklighet samt predikandet av, för egen del önskvärda, ack utdöda värderingar.

För inte länge sedan läste jag ett stycke text om brasiliansk fotboll.  Tydligen utgår många av landets föreningar från en specifik träningsmetod vilken går ut på att ungdomsspelare längre upp i åldrarna tillåts kampera på mindre spelplaner i syfte att, via snävare ytor, utveckla den individuella förmågan. Kanske hämmar denna metod uppbyggnaden av spelförståelse samt organisatorisk skicklighet men att döma utifrån landets uppsjö av fixstjärnor verkar det vara betydligt enklare att i senare åldersspannar utveckla dessa kvaliteter än vad det verkar vara att, längre upp i åldrarna, utveckla individuella kvaliteter. Kanske kan denna metod vara värd att testa i Sverige? Resultaten kan ju knappast bli sämre, och maximal individuell utveckling torde enligt mig vara betydligt mer givande för utövaren än att duperas av medmänskliga värderingar vilka de med auktoritet inte ens bemödar sig implementera i samhället.

Det sägs att idrottsrörelsen delvis ska verka för att anpassa barn och ungdomar till det svenska samhället. Det enda rätta borde väl då vara att kreera vassa armbågar, stora egon och individer som inte drar sig för att trampa över lik? Det är ju inom denna realitetens bubbla vi dagligen fäktas . Varför invagga ungdomar i en falsk trygghet när den smärtsamma insikten om att den enes bröd är den andres död väntar runt hörnet? I min värld hämmar detta snarare kommande generationers möjligheter att lyckas i denna pissiga verklighet, även om jag å andra sidan naturligtvis inte önskar någon person detta smärtsamma uppvaknande tidigare än nödvändigt.


Lämna en kommentar

En iskall bris och guldhoppet hade frusit till is

HIF föll på Hisingen i en match där u-svängarna avlöste varandra.  Cirka två minuter tog det för bortalaget att inta grillen och vända på steken. Cirka fyra minuter tog det för Häcken att återigen erövra titeln som ensam grillherre.

Förlusten medförde att skepticismens kuling drog in över nordvästra Skåne. En iskall bris och guldhoppet hade frusit till is. Men håll i hatten, ännu är hösten ung och vinden kan vända. Både en, två och åtta gånger.

Fotbollssupportrar har kort minne, ofta blockerat av stundens upphetsning och kärlekens ömhet. I Helsingborg minns man idag enbart ett lagmässigt kollektiv ståendes i skuggan av sin högstanivå. Man minns ett HIF som under längre tid spatserat på lina, darrat, fallit och rest sig.

Vad man glömmer i diset av desperation är betydelsen av det derby vars matchdatum man inte glömt sedan SvFF släppte spelschemat i våras, ett derby med makt att förvandla hopplöshetens sanning till morgondagens verklighet.

Den 25:e september spelar Helsingborgs IF mot Malmö FF på Olympia. Den 26:e september kan guldhoppet ha tinat, frosten från skepticismens vindar förglömts och vindarna vänt i en stad där gatorna fyllts med hattar som en gång bars av oss som aldrig förstod att hösten ännu var ung.


Lämna en kommentar

Känns gummikulorna Assem Allam? Nej, jag tänkte väl det.

Egyptiern Assem Allam anlände redan 1968 till de brittiska öarna efter att ha flytt sitt fosterlands rådande regim. Efter att ha studerat ekonomi vid universitetet i Hull började Allam arbeta på Tempest Diesel, ett bolag han senare kom att köpa andelar i och göra till sitt eget. Enligt utsagor har egyptiern under lång tid känt behov av att ge tillbaka till den region som sedan begynnelsen stått i centrum för dennes affärsmässiga framgångar. Detta behov har manifesterats i form av investeringar och donationer till intresseorganisationer i närområdet och utmynnade så sent som 2010 i att Allam köpte upp hjärtebarnet Hull City.

Efter cirka tre år med Allam vid rodret har bäckmörka orosmoln börjat hopa sig ovan skallen på de mest inbitna supportrarna. Enligt flertalet källor vill egyptiern, inför kommande säsong, revidera klubbnamnet med argumentet att ”City” inte är en tillräckligt universell benämning i strävandet att attrahera globala marknadsandelar. De motsättningar som riktats mot förslaget har Allam effektivt ratat genom att hävda att en affärsman ”inte har råd att styra en klubb utifrån supportrars känslor”.

Resultatet? En alltmer sedvanlig hägring av en splittrad organisation där traditionens stolta fanbärare kryper ner i skyttegravarna och beskjuter kansliet i hopp om förståelse.

Problemet är att den skarpa ammunitionen ersätts av gummikulor i samma stund som den yttersta beslutanderätten tillfaller en ensam individ, något vi alla borde ha hajat vid det här laget.


Lämna en kommentar

VM-drömmen andas, maskineriet pustar efter luft

Under landslaguppehållet har Sverige passat på att experimentera med den port som separerar vardagligt kvalspel från glamouröst slutspel. Erik Hamréns mannar inledde turnén med att åka till Irland, omvandla noll pinnar till tre välbehövliga poäng och blåsa nytt liv i det VM-hopp som med anledning av senare tids mindre framgångsrika poängskörd lidit av svag puls.

Expeditionens första delmål var, med bravur, avklarat och Sveriges landslag färdades snarast söderut med ess på handen. Ett bra utgångsläge till trots, vändningen på Aviva Stadium hade, utöver vitala poäng, också medfört ytterligare press på ett redan piskat landslag. Truppen hade nu äntligen lyckats klampa över vallgraven, tagit rygg på Tyskland och grabbat tag i den nödvändiga andraplatsen. Kazakstan stod på schemat och devisen ”allt att förlora och inget att vinna” var skrämmande flagrant i det inre av miljardbygget Astana Arena då åskådarna med motsatt devis, ”allt att vinna och inget att förlora”, tillsammans stämde upp i en patriotisk själablottning.

För svensk del präglades förhandssnacket till stor del kring vikten av tålamod, en egenskap Zlatan Ibrahimovic ogärna ville sätta på prov. Istället pangade superstjärnan, fint framspelad av Albin Ekdal, in 1-0 efter blott 27 sekunder, skrev ånyo in sig i historieböckerna och kryddade på så vis en annars tämligen smaklös tillställning.

Den port som separerar vardagligt kvalspel från glamouröst slutspel såg för mindre än en vecka sedan ut att ha gått i baklås. Två uddamålsvinster senare och Sveriges VM-dröm andas åter trots att det spelmässiga maskineriet, väl ofta, alltjämt pustar efter luft.