Gemenskap, stolthet, passion

Den svenska modellen – Predikad inom fotbollen, bringad på fall i samhället

6 kommentarer

Idag inleds 2013/2014-års upplaga av Champions League och som känt har Sverige enligt modern tradition inget lag representerat. Som jag vid ett flertal tillfällen berört anser jag att den undermåliga individuella kvaliteten inom svensk fotboll är främsta grund till kräftgången.

I Sverige har ungdomar i sina respektive fotbollsföreningar länge skolats enligt vad som så fint kallas ”den svenska modellen”, där kollektiv organisation utgör högsta prioritet varpå den enskilda individens fotbollsmässiga utveckling kommer i andra hand. Det finns mycket gott att säga om denna filosofi utöver att den är just en filosofi som blott speglar en idealisk drömsyn till verklighet. En för alla, alla för en, visst låter det vackert?! I en verklighet där knappt välgörenhetssamfund längre lever efter denna devis känns emellertid ”den svenska modellen” som en utopisk verklighet för de indoktrinerade placerad i gränslandet mellan det naiva och det förnekande.

Varför ska svensk fotboll lida pin i ett desperat försök att ”förespråka” vad jag snarare anser vara en forntida samhällsideologi i ett land där skyhög arbetslöshet och permanent utanförskap blott vävs in i välformulerade floskler av landets ledande personer? Nej, när landet i övrigt kommit att bli scen för egocentriska strider och enorma klyftor anser jag det vara bättre för fotbollen att förändra sitt förhållningssätt, ge sig själv möjlighet att via sportsliga resultat skänka sann glädje och sätta stopp för visualiserandet av en förlorad verklighet samt predikandet av, för egen del önskvärda, ack utdöda värderingar.

För inte länge sedan läste jag ett stycke text om brasiliansk fotboll.  Tydligen utgår många av landets föreningar från en specifik träningsmetod vilken går ut på att ungdomsspelare längre upp i åldrarna tillåts kampera på mindre spelplaner i syfte att, via snävare ytor, utveckla den individuella förmågan. Kanske hämmar denna metod uppbyggnaden av spelförståelse samt organisatorisk skicklighet men att döma utifrån landets uppsjö av fixstjärnor verkar det vara betydligt enklare att i senare åldersspannar utveckla dessa kvaliteter än vad det verkar vara att, längre upp i åldrarna, utveckla individuella kvaliteter. Kanske kan denna metod vara värd att testa i Sverige? Resultaten kan ju knappast bli sämre, och maximal individuell utveckling torde enligt mig vara betydligt mer givande för utövaren än att duperas av medmänskliga värderingar vilka de med auktoritet inte ens bemödar sig implementera i samhället.

Det sägs att idrottsrörelsen delvis ska verka för att anpassa barn och ungdomar till det svenska samhället. Det enda rätta borde väl då vara att kreera vassa armbågar, stora egon och individer som inte drar sig för att trampa över lik? Det är ju inom denna realitetens bubbla vi dagligen fäktas . Varför invagga ungdomar i en falsk trygghet när den smärtsamma insikten om att den enes bröd är den andres död väntar runt hörnet? I min värld hämmar detta snarare kommande generationers möjligheter att lyckas i denna pissiga verklighet, även om jag å andra sidan naturligtvis inte önskar någon person detta smärtsamma uppvaknande tidigare än nödvändigt.

Annonser

6 thoughts on “Den svenska modellen – Predikad inom fotbollen, bringad på fall i samhället

  1. Enorma klyftor, skyhög arbetslöshet och permanent utanförskap…. Jag tappa dig där, vilket land pratar vi om?

    • Allt är givetvis relativt och möjligen har jag kryddat med adjektiven väl mycket, men precis som jag tror att du redan vet syftar jag på Sverige. Dock går det också bra att tänka globalt. Poängen blir densamma.

  2. Idrotten i Sverige sedan grund och botten är ju gamla folkrörelser. Idrotten lade således grunden till den ”demokratiska skolan”. Sverige är duktiga på idrott generellt men väldigt svårt att nå den absoluta världstoppen för att vi har det system vi har idag.

    Det kan gå en livslång debatt om vad som skall ske, ska vi försöka oss på en professionalisering och kommersialisering av idrotten (läs: fotboll). Eller ska vi ha det som vi har det i dag? Oavsett vad vi väljer så måste man offra något. Vad är i längden värt att offra mest?

    • Jag vet inte om det framgår så väl i texten men personligen förespråkar jag i grund och botten den ”demokratiska skolan” som du tar upp. Anledningen till att jag skrev denna text var snarare för att jag ser att samhället i övrigt går åt ett annat håll, vilket gör mig upprörd.

      Därför ifrågasätter jag varför fotbollen ska predika, enligt mig älskvärda värderingar, när resultaten kanske (?) sviktar just p.g.a detta och när övriga samhället ändå går i motsatt riktning.

      Kort och gott: I en drömvärld hade jag gärna sett ”den svenska modellen” (kanske lite utvecklad men ändå relativt intakt) även om det återspeglade kassa resultat i Europa.

      Vad är din åsikt? Kul att du läst och tagit dig tid att svara!

  3. Jag ska påstå att det jag säger är hela förklaringen, men jag tycker att det är en av förklaringarna. Vi är 9 miljoner, Belgien ca 11 miljoner, ändå är Belgien fullt med duktiga spelare. I Sverige är det nu likamånga licenserade utövare av Innebandy som fotboll. Jag har inte siffror på antalet hockeyutövare men det är också relativt högt. Duktiga innebandyspelare och hockeyspelare skulle säkerligen kunnat bli mkt duktiga fotbollspelare men HUR bra fotbollspelare dem kunnat bli, det får vi aldrig reda på. I Belgien m.f. länder så är innebandy och ishockey så pass små idrotter att landet aldrig tappar folk från fotbollsleden. Därav får de större utbud att ta fram talanger från.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s