Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Jag tillönskar Scudetton den romare som föddes i fel tid

Blott ett insläppt mål på nio matcher, maximal utdelning poängmässigt och ohotad serieledning. Roma har sannerligen inlett Serie A på ett imponerande sätt, inte omöjligt gett en och annan perfektionist till bookmaker skäl att knapra lyckopiller och med all säkerhet sänt Marcus Birro till sjunde himlen. Inte för att jag ämnar langa Birros ego till Wall Street och inte heller av tycke för de vinröda, men någonstans måste jag likväl erkänna att Romas säsongsinledning är vacker, otroligt grann, och det främst med anledning av ett unikum till fotbollsspelare.

Han som gett ansikte till en alltmer sällsynt passion, som år efter år stridit mot en kommersiell verklighet, som vägrat sälja sin själ och som kommit ut hel på andra sidan. Han vars förädlade hjärta fått en evig stad att enas i tillförsikt. Han, den inofficiella kejsaren av Rom, Francesco Totti.

Det sägs att allt vackert har ett slut. Jag hoppas för kärlekens, fotbollens och samhällets skull att det vackra i denna saga varar länge nog att väta Olympiastadions gräsmatta med tårar av glädje från den romare som föddes i fel tid. 


Lämna en kommentar

Allsvenskan – Steven Seagal iklädd himmelsblått

Allsvenskan – ligan som blivit känd för att vara en av de mer ovissa är i nuläget mer förutsägbar än slutet på en actionrulle med Steven Seagal i hjälterollen.

Malmö FF har mer eller mindre självklart intagit huvudrollen, iklätt sig skinnjacka, stoppat revolvern i byxlinningen och massakrerat antagonisterna en efter en, lika egendomligt anspråkslöst som en amerikansk actionhjälte i regel förpassar femton skurkar till kyrkogården på dryga minuten enbart kompad av sina nävar.

Allsvenskan 2013 går att likna vid en actionfilm i vilken Seagal iklädd himmelsblått ockuperar ett bostadshus i syfte att frigöra kidnappade Lennart Johansson iklädd silverfärgad pokal. På varje enskild våning återfinns gangstrar redo att offra livet för att försvara Johansson från sin rättmätige ägare, men en himmelsblå Seagal vill annorlunda.

På våning ett tillintetgörs X antal bovar på blott ett par sekunder. Andra våningen består också den av X antal banditer och även om Seagal förmås offra X antal sekunder mer än på föregående våning sker dräpandet relativt smärtfritt. Ju högre upp i byggnaden vi, du och jag som åskådare, färdas, desto mer skräckinjagande ter sig hindren, i huvudsakligt syfte att höja spänningen samt bygga upp för en rafflande slutspurt.

Problematiken ligger i att jag, likt du och många andra, av erfarenhet listat ut händelseförloppet och dess utfall redan innan vi tagit det första steget mot videobutiken. Visst, vi kanske hyr filmen i vilket fall som helst, sliter itu chipspåsen, sätter läsken på kylning och inbillar oss att de två närmaste timmarna kommer bli dramatiska. Men.. Någonstans vet vi, trots allt, att en amerikansk actionrulle i all evinnerlighet kommer att förbli just en amerikansk actionrulle likväl som vi vet att AIK, likt övriga allsvenska lag, inte har en rimlig möjlighet att hejda en Steven Seagal iklädd himmelsblått. 


Lämna en kommentar

Tro inte att fotboll är större än livet

Regndropparna slog mot fönsterrutan, hjärtslagen växlade frekvens, pulsen trummade i moll och svarta moln täckte himmeln symboliskt med den slöja som begravt all förtröstan i ett stoff av upplösande minnesbilder. Hösten målade löven, separationen färgade livet och kliven jag tog in i mörkret ledsagad av blöt asfalt och doften av frost var kliven in i den jordbävning som riste min själ. Bilderna av en euforisk verklighet blev ärren från en illusion, en lögn, ett fotavtryck i hjärtat. En dröm dog, en epok ersattes av tvivel kring det förflutna och hoppet förkolnades levande vid kaminen bredvid kärleken.

”Some people think football is a matter of life and death. I assure you, it’s much more serious than that”, Bill Shankly.

”Bill Shankly was wrong, I assure you. I’ll be back as soon as football matters something at all, I assure you”, Marcus Eklund.


Lämna en kommentar

Dagens bistra verklighet: Ta från de fattiga, ge till SvFF

HIF är senast i ledet av allsvenska klubbar att ofrivilligt förpassas till ekonomisk LCHF-diet på grund av vissa anhängares pyrotekniska fetischism. Faktum är att Svenska Fotbollsförbundets regelverk rörande bötesstraff oavbrutet sågar på den redan tunna finansiella gren som svenska klubbar mödosamt klamrat sig fast vid längst ner på det superhierarkiska Europaträdet. Rätt eller fel? Åsikterna går isär.

Medan somliga menar att uteblivet legaliserande av pyrotekniska föremål är grund till förbannelsen, och på så vis främst skuldbelägger beslutsfattarna, menar andra att ”dårarna” som tuttar på är de verkliga bovarna. Samtidigt som jag personligen står bakom ett legaliserande av pyroteknik under ordnade former, skönjer tjusningen i ett hav av bengaliska eldar och själv bevittnat den potentiellt stämningshöjande faktorn vid ett flertal tillfällen är jag av uppfattningen att småskaligt missbrukande av lagar och regler kan komma att bli förödande, inte minst i ett samhälle där egocentriska viljor alltför flärdfritt utmanövrerar moraliska kompasser. Utan hjälp av varken linser eller glasögon ser jag därmed också den maskerade mannen bakom röken som ensam förövare i sammanhanget. Därav kan jag omöjligt ställa mig bakom att klubbar förpassas till ytan mellan regelverk och förbrytare redo att ekonomiskt manglas i en, sedan länge påvisad, förspilld skrämselaktion.

Coop, Ica, Lidl eller vederbörande bör, enligt mina referensramar, inte ställas till svars om jag oturligt nog skulle lyckas med konststycket att bli rånad av en annan konsument på min väg fram till mejerihyllan. Det är en viss skillnad på att kräva att en organisation ansvarsfullt ska arbeta för att förebygga tråkigheter och att kräva att en organisation tör kunna garantera förebyggandet av desamma. Ty det senast nämnda är fullkomligt orimligt att påyrka så länge konsumenter är människor och så länge människor är människor.


Lämna en kommentar

Tysklandsmatchens betydelse – Sverige, inte ”Zverige”

Det svenska herrlandslaget besegrade i fredags Österrike och murade därmed igen passagen till playoff-platsen. På samma gång krossade tyskarna, föga förvånande, Irland på RheinEnergieStadion och spänningen kring topplaceringarna i grupp C var under loppet av ett par timmar effektivt likviderad.

När Sverige under tisdagskvällen tar emot Tyskland på Friends Arena är det i en match som poängmässigt är av akademiskt intresse. Trots att slutresultatet inte har makt att revolutionera ställningen i gruppen är matchen ur svensk synvinkel på intet vis ointressant. Zlatan Ibrahimovics avstängning ger hemmalaget vidare utrymme att, via en väl genomförd match, sätta fyr på fler egon, något som inte omöjligt kan komma att utgöra väsentlig betydelse då Sverige äntrar ett avgörande dubbelmöte i mitten av november.

Personligen förespråkar jag att vi ser morgondagens drabbning som en möjlighet att ytterligare sammanfoga gruppen samt öka känslan av delaktighet. Låt oss fokusera på vad matchen kan betyda istället för vad den uppenbarligen inte betyder. Ge, på individnivå, övriga spelare chans att bemöta den trendiga hype som bokstaverar Sverige med Z. En sak är nämligen säker, drabbningarna i mitten av november kommer, oavsett motstånd, kräva elva spelare på plan, individer som underkastar sig kollektivet men framförallt mod från mer än en spelare.

Låt oss enas i att Sverige ännu stavas på traditionellt vis. Vari kommer stoltheten och meningen annars att ligga om tre år från nu?


Lämna en kommentar

Alexander Kacaniklic – Fallskärmshopparen som insåg, vågade och vann

Det finns personer som finner sig. Det finns individer som hoppar utan fallskärm. Det finns de som är rädda för att förlora, och det finns de som insett att man måste våga för att vinna.

Alexander Kacaniklic är fotbollsspelaren som vågade men som trots ivern att lyckas packade ner fallskärmen emballerad i insikten om vad som skulle krävas.

Alexander Kacaniklic är riskkapitalisten i djungeln av ivriga gamblers. Han är killen som kalkylerade riskerna, trotsade historien, förkastade oddsen, flyttade till England, skapade sin egen sannolikhet och formade sin egen verklighet.

Alexander Kacaniklic är affärsmannen som inte fann sig i att finna sig, som gick ”all-in” och som medvetet investerade sin karriär i hopp om högre höjder.

Alexander Kacaniklic är föredömet som valde att drömma först efter träningen, idealet som la mer krut på att realisera än att bygga luftslott.

Idag är grabben som med öppna ögon vågade segra densamma att skänka Sverige drömmar om en ljus framtid bortom nutidens horisont. Ikväll är Alexander Kacaniklic en del av det lag som ger nationen mod att svärma kring en sommar i Brasilien.


Lämna en kommentar

Fotbollens regelverk främjar filmningar

På senare tid har det ordats mycket om filmningar och dess följder. Neymar har, istället för aningen mer berättigade lavetter, åkt på mediala högerkrokar och så sent som igår gick Guds bästa (?) barn José Mourinho till attack mot italienaren Mario Balotelli.

Skådespeleri hör i den bästa av världar inte hemma på fotbollsarenor. Så långt är jag relativt övertygad om att majoriteten är ense. Problematiken ligger i att regelboken är alltför snarlik Peter Crouchs kroppsbyggnad, d.v.s alltför mager för att avskräcka kortsiktigt lönsamma, ack regelvidriga, ageranden. Som det ser ut i nuläget skådar vi en alltmer konkurrensspäckad elitfotboll plågad av sin egenfabricerade vinnarmentalitet och min tro är att den enda lösningen är att regelboken, under avdelning ”filmningar”, äter upp sig på långsiktigt kännbara konsekvenser.

De extremt drillade vinnarskallar som kamperar på elitnivå är i många fall bevisligen inte samma individer som undviker att käka upp chokladbollen om chokladbollen ändå kvarstår. Följaktligen anser jag att regelverket bör ha som primär målsättning att inom den närmaste tiden visualisera och klargöra den gamla devisen ”man kan inte både ha kakan och äta upp den”. Till dess förblir regelboken det objekt som av mig fotsatt får motta de värsta av högerkrokar medan drösen av oärliga fotbollsspelare ”blott” skänks mitt förakt och, för all del, en och annan stollig lavett.