Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Bet365 – vad försöker ni förmedla?

”En grabb vars proffsdröm begravdes i tonårens frestelser söker desperat efter metoder att tjäna en hacka på sin passion”. Detta vore en idealisk förklaring till varför fotbollens liveoddssektion på spelbolaget Bet365 för mig blivit lika kär som den affektionsladdade valross jag sedan barnsben kramat (ett gosedjur för dig som ironiskt nog inte förstod det).

Nog om det, jag tänkte istället ägna en kort stund till att ge mitt oddsfyllda hjärtebarn en känga. Att spelbranschen periodvis svartmålats med mörka rubriker och svensk misstänksamhet är inget nytt. Vad jag ställer mig frågande till är varför ett av de marknadsledande bolagen inom branschen, istället för att försöka nyansera bilden, anställer en frontfigur som av befolkningen är känd för sina många gangsterroller inom film och skådespeleri. Inget emot Jens Hultén, reklamfilmernas ansikte utåt, varken som person eller skådis. Vad jag ifrågasätter är syftet från Bet365.

Spontant uppfattar jag det som att bettingbolaget med detta val strävar efter att positionera sig som en ”cool” sajt vilket, i min mening, är fullständigt bisarrt. Alla större företag har numera väl utvecklade strategier vad beträffar på vilket vis man ämnar bidra till samhället. Med tiden har detta blivit en överlevnadsstrategi snarare än en eventuell konkurrensfördel, då alla, precis alla storsatsande bolag, arbetar med denna typ av frågor. Så om min känsla är korrekt (vilket jag inte har några konkreta belägg för) beträffande att Bet365 avser omsätta folks associationer med den undre världen till en ”fräck” image har man i mina ögon misslyckats kapitalt. Inte enbart i sitt etiska ställningstagande (?) utan minst lika mycket i produktionen av reklamfilmen då jag viker mig dubbelt gång efter annan varpå det ömmar i magen.

Så Bet365, vad är det ni önskar förmedla för budskap? Ingen hade nämligen blivit gladare än jag om min känsla konstaterades felaktig.     

Annonser


Lämna en kommentar

Götze spädde på släktfejden

Förrädaren klättrade över den gula muren, fifflade med ett halvtaskigt och reservbetonat mittlås, hoppade in genom köksfönstret och stal drömmen direkt ur händerna på sina övergivna släktmedlemmar. Allt i linje med en symboliskt visualiserad familjetragedi Allt i linje med modern fotboll.

Mario Götze anlände till Dortmund redan som pojkspoling, debuterade i A-laget drygt åtta år senare och blev snabbt en lokal symbol för klubbens återfödelse, arbetarstadens mäktiga resa från skuggan till strålkastarljuset och Jörgen Klopps sagolika kollektiv. Därefter kickade vår samtid in, förgiftade ynglingen och sparkade på en redan golvad, nästintill förhistorisk, hängivenhet. Vips så återfanns Götzes signatur hos ärkerivalen Bayern München och romansen övergick i närbesläktad avsky.

När Götze igår äntrade Westfalenstadion var det till en visselorkan väpnad med sårade känslor, förakt och decibel. Istället för att springa in i den väjningspliktförsedda ljudkulissen rusade ynglingen tvärsigenom den gula muren, omvandlade hemmalagets vision till en utopi och påvisade återigen att släkten är värst, inte minst inom en bransch med sedelmaskin som komplement till pacemaker.


Lämna en kommentar

Är Ronaldo större än VM?

Vill vi se Sverige i Brasilien nästa sommar? Då är det bannemej dags att fokusera på rätt saker!

Ronaldo-hysterin har spridit sig likt svininfluensan utan bäst före-datum. Svensk media fyller spaltmetrar om jidder kring Real Madrid-stjärnans högintressanta vårdnadstvister, underkläder och lyxskumpa. Samtidigt flockas svenska fans likt hyenor runt en avverkad buffel när Ronaldo sånär skymtas med en konstellation av linser, glasögon, förstoringsglas och kikarsikte.

–  Såg du Ronaldo?! Fick du hans autograf?

–  OMG! Ja, jag fick till och med hans snorkråka när han tappade näsduken.

Snipp snapp snut så vara sagan slut, men budgivningen på torkat snor i full gång.

Imorgon hoppas jag innerligen att samtliga åskådare på Friends Arena förmår försumma denna världsomspännande idoldyrkan och istället offra ynka två timmar av sina liv till patriotisk vinnarmentalitet. Det lär behövas. Eller vad vet jag? Ronaldos påtvingade närvaro är kanske större än VM? 


Lämna en kommentar

Kära fotbollsfanatiker

Jag är i nuläget inne i en mycket hektisk period vilket gör att jag har svårt att lika kontinuerligt som tidigare uppdatera bloggen. Hoppas du har förståelse för detta. Jag lovar att återkomma med nya, fräscha inlägg så fort allt har lugnat ner sig, och ser fram emot att du är med mig då.

Under tiden håller vi tillsammans tummarna för att Sverige på tisdag bistår med svarta kostymer och vita slipsar till Portugals insomnade VM-dröm. 

På återseende!


Lämna en kommentar

Var köper jag fosterlandskärlek, SvFF?

Landslagsfotboll har något som klubblagsfotboll allteftersom tappat längs vägen, likt en påse mjöl som med anledning av ett hål dolt för blotta ögat magrat för varje beröring. Visst, all idrott på elitnivå är på ett eller annat vis kommersialiserad. Vad som gör landslagsfotbollen unik är emellertid det faktum att stolthet ännu överglänser girighet, att ekonomisk belöning, hör och häpna, ännu underkastar sig värdighet, pliktkänsla, patriotism och andra utrotningshotade ideologier. Låt oss kämpa för att bevara resterna av värme i en idrott transformerad av tiden.

Med handen på hjärtat hade det underlättat enormt om svensk fotbolls ledande organ hade dragit åt samma håll. Om Svenska Fotbollsförbundet haft kompetens nog att inse vilka värden man förmedlar när man väljer att leka Postkodlotteriet, special edition för de redan välbärgade, inför ögonen på en nation vars värdegrund bleknat i glappet av kontraster, vars fotbollsintresserade fastnat i en hopplös vision om upprättat anseende. Anders Svensson är ett föredöme, ett föredöme som bör hyllas, och det av hela fotbollssverige. Tråkigt är att uppvaktningen tvunget skulle ske på bekostnad av att också fosterlandskärlek fick ett pris.

Skiljelinjen mellan välvilja och vansinne är inte längre tunn, den är totalt obefintlig.


Lämna en kommentar

Vägen till VM – Se luckorna, blunda inte för hindren

Det nalkas VM-playoff och Sverige ställs som bekant mot förhandsfavoriten Portugal i ett rafflande dubbelmöte, med start på fredag. Låt bettingbolagen säga sitt och låt oddsen stympa de nordiska chanserna till avancemang, så vitt jag vet är portugiserna alltjämt människor av kött och blod. 

Jag vill se en Erik Hamrén som till förmån för slutspel vågar tumma på sin spelidé. En förbundskapten som med alla medel tillbakavisar personlig prestige, som om tvunget överlåter sin grundfilosofi till gamarna på kvällspressen och som finner en mer sund mix av vision och reflektion. 

Jag vill se en Zlatan Ibrahimovic med självförtroende nog att begripa att planens gigant inte är given, att singular snarare bör ersättas av plural. En lagkapten med tron på att hans verktygslåda är mäktig nog att trimma Volvon och skruva isär vrålåket. 

Jag vill se en Johan Elmander agera traditionellt yrväder stationerat i direkt anslutning till mittbacken Pepe, med verifierat psyke likt ett orangefärgat höstlov och med förmåga att när som helst flyga raka vägen upp på VIP-läktaren. 

Jag vill se ett svenskt landslag som försöker tillvarata potentialen av att inleda på bortaplan. En ledarstab som inser att laget, om man sköter sina kort rätt, skänkts en betydligt mer detaljerad vägbeskrivning till Rio än motståndarna. 

Sverige har inte det glamourösaste av spelarmaterial och inte heller det mest väloljade av maskinerier. Frågan är snarare om Sverige har självinsikt nog att ge sig själva en ärlig chans. 


Lämna en kommentar

Fotbollens renande effekt

Det bränner under mina fötter när jag till fåglarnas livliga körsång barfota trippar längs heta stenplattor på min väg mot morgontidningen. Väl vid frukostbordet blandas morgonneurosen med rubriker om en verklighet långt bortom solrosens elegans och vitsippans oskuldsfullhet.

Istället för att fortsätta rusha mot samhällets ändlöst resta luftslott släpper jag för dagen illusionerna, omfamnar förväntningarna inför aftonens festligheter, stillar en ofrånkomlig rastlöshet och skänker ro åt en skälvande själ. Men hur?

Inga planlagda mutor, inga tilltänkta övertalningskampanjer. Det fyller ingen mening. Istället ringer jag en vän, föreslår ren och skär passion på närmsta gräsplätt serverad i 33 centiliters gemenskap kryddat med bara överkroppar under ljusblå himmel. Genuinitet i kombination med infantil spontanitet när den är som vackrast omsätts i svettdroppar som utmynnar i ett splittrat känslosvall när läderkulan tar vägen mot bortre krysset, förbi uråldrigt sönderslitna nätmaskor och tätt grönskande buskage.

Eskapism i fotbollens tecken, renare kan terapi inte bli och längre bort från den moderna fotbollen kunde vi inte nå en sommardag i juli, jag och min vän.