Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

HIF – maktdemonstration, naivitet eller ren och skär dumhet?

Fjolårssäsongens bistra slutvinjett var blott startskottet på HIF-supportrarnas lidande. Sedan dess har drömmar, visioner, tillförsikt och inte minst grundläggande referensramar berövats den alltmer sargade skaran av eldsjälar.

En sedan länge kastrerad ekonomi har medfört ständiga spelarförsäljningar, och inte minst desperata förhandlingar vilka stundtals föranlett till synes självmordsbenägna transfersummor, inte minst i jämförelse med den aningen mer professionellt ledda ärkerivalen sex mil söderut. Den möjligen alltför uttalade strategin om att årliga spelarförsäljningar är ett av klubbens grundläggande levebröd i kombination med en än mer blottad ekonomisk situation bjuder inte direkt in till marknadsmässiga budgivningar. Istället har den mediala uppriktigheten föranlett en förening som för övriga klubbar mestadels liknar ett skyltfönster på IKEA. Många relativt kvalitativa produkter säljs till REA-priser, och vad som då händer om man inte besitter kapacitet att massproducera är enkelt att lista ut.

Inte nog med att klubbens överlevnadsstrategi består i att plocka upp smulorna efter de europeiska gamarnas ständiga återbesök på HIF-buffén (jämför med IKEA’s årliga julbord). Ledningen har dessutom retat gallfeber på den hand som föder föreningen via märkliga, och inte minst ofattbart onödiga, beslut. Andreas Landgren, spelaren som innan han lämnade moderklubben HIF som bosman dessutom hann med att slänga in ett citat likvärdigt ett nackskott på supporterfalangernas medlemmar, är nu tillbaka i föreningen. Detta efter att ha floppat totalt i Italien, representerat en slagpåse i Holland för att därefter bege sig till Norge, bli utlånad till Halmstad BK och väl där agera slätstruket i en klubb som nätt och jämnt klarade sig kvar i Allsvenskan. Att denna spelare ska tillföra Mjölkkossan, klubben med till synes sarkastiska visioner om att bli en ledande förening i Skandinavien, nämnvärt känns föga troligt. Om det mot förmodan skulle visa sig att värvningen av Landgren, utöver att sända märkliga budskap till sin så uttalat aktade ungdomssatsning, ändå skulle bidra till ett starkare lagbygge faller vi instinktivt in på nästa stora frågeställning. Slår Landgrens eventuella kvalitetsbidrag högre än de splittringar som skapas runt föreningen?

Som om det inte vore nog med märkliga beslut har HIF dessutom, på frivillig basis, börjat planera högriskmatcher under försäsongen. Detta har medfört att spelorten inför mötet med Bröndby av säkerhetsskäl hemliggjorts, och att klubbens abstinensbesvärade och passionerade supportrar därmed inte ges möjlighet att se matchen.

Splittringarna avlöser varandra, och på något vis är det relativt naturligt att uppkalla bilden av tuppfäktning mellan två fraktioner som torde sträva åt samma håll, men där befälhavarna trots detta beskjuter sina trogna följeslagare med både kastrerad klubbidentitet och raserade förhoppningar. Frågan faller sig naturlig. Är det en maktdemonstration, en blåögd ledning eller ren och skär dumhet vi bevittnar?


Lämna en kommentar

Avsaknaden av Ferguson, eller Moyes oförmåga?

Manchester Uniteds säsong har mestadels liknat en sjuhelvetes lång bergochdalbana. Looparna har avlöst varandra och varje gång fansens karusellyrsel övergått i tillförsikt har sura uppstötningar från avsaknaden av stabilitet och trygghet gjort sig påmind. Sviktande resultat i kombination med obehagligt djupa dalar har gett upphov till diskussion kring tränare David Moyes förmåga att leda laget. Efter ligaförlusten mot Chelsea i söndags har det dessutom gått så långt att bettingbolagen börjat erbjuda spel på klubbikonen Sir Alex Fergusons eventuella återkomst.

Att uppmana till tålamod inom denna resultatfixerade bransch känns lite som att klä sig i skor från Gucci samt kostym från D&G för att därefter parkera Porschen på gågatan och naivt börja tigga pengar med en plastmugg. Men, min blåögda sida är ett av mina främsta signum, så varför inte försöka?

Att Manchester United på senare år varit så pass dominanta som de varit är frapperande. Jämför man truppens bredd samt antalet fixstjärnor med motsvarande element i lag som Chelsea och Manchester City artar sig Fergusons osannolika facit, om möjligt, än mer överväldigande. Manchester United har länge präglats av ett väl fungerande grundspel i symbios med defensiv ödmjukhet och disciplin samt en stark tillit till sin spelfilosofi. Inte undra på att arkitektens bortfall i kombination med en darrig säsongsinledning fått en trupp som tidigare inte kunnat stava till ordet ”förlora” att förlora.

Manchester United är i behov av att återfinna den exklusiva känslan av trygghet samt tron på sitt spelsystem som borgat för tidigare framgångar. Men frågan är om det inte är lite väl mycket begärt att ett spädbarn med 26 år i livmoderns ohotade vagga ska känna trygghet med sin adoptivpappa efter blott ett halvår?!

Det är lätt att skuldbelägga omgivningen och förtränga de minnen som flankerar i backspegeln. Desto svårare är det att möta det förflutna, och inte minst att inse att man är tvungen att våga titta bakåt, att våga känna, för att kunna se framåt.


Lämna en kommentar

Kan John Guidetti och Stoke City uppnå symbios?

När Stoke City idag gästar London för möte med bottenkonkurrenten Crystal Palace återfinns svensktalangen, tillika Manchester City-lånet, John Guidetti i truppen. Allt sedan utlåningen blev officiell har det spekulerats en hel del kring hur väl grabben vars mardrömmar troligtvis utspelar sig på närmsta kycklingfarm kommer att passa in i ett simpelt ackompanjerat Stoke City. En berättigad frågeställning från min horisont sett.

Att ”The Potters” med Mark Hughes i toppen skulle ändra sitt spelsystem, överge sin 4-5-1-uppställning och därmed lämna sin sedan länge poängskördande taktik känns föga troligt. Att John Guidetti ämnas skolas om till kantspelare doftar även det likt stekta frikadeller, med andra ord relativt otroligt. Så, vad är tanken?

Om vi leker med det enligt mig smått erotiska experimentet att Hughes trots allt funderar på att ändra taktik, testa ett tvåmannaanfall med Peter Crouch i en aningen släpande targetroll tillsammans med en frenetiskt djupledslöpande John Guidetti doftar övergången plötsligt optimal talangutveckling ur svensk synvinkel. Frågan är snarare om Stoke, med ett utifrån PL-mått mätt begränsat spelarmaterial, har potential att lyckas kombinera fortsatt framgång med ett aningen mer offensivt präglat spelsystem.

Personligen har jag svårt att se ett vägvinnande Stoke City på samma gång föda det svenska landslaget med en, i den perfekta av världar, ny fixstjärna.


Lämna en kommentar

Han, den moderna fotbollens frontfigur..

.. som kysser sin nya arbetsgivares kulturbärande emblem så lättvindigt, så självklart att man börjar grunna på om han berusad mellanlandat på sin väg mot Red Light District.

Han smeker med floskler och uppenbart smicker sin omgivning medhårs, som om den vore en godtrogen och oskuldsfull bondkatt. Katten spinner – han småler, väl medveten om det förmånliga faktum att kärlek vackert tas emot. Oavsett om den kastas, ömsesidigt delas eller genuint anförtros.

Han spelar passionerade, ack vilseledande, toner på samvetslösa strängar. Han har lärt sig att respekt samt trovärdighet ifrågasätts först när skutan sjunkit och livbåten tagit av mot främmande vidder långt bortom moraliska rättssalar.

Vad han efterlämnar är blott en idrott än mer berövad på illusionen om hederlighet, och vad gör det om man tillhör gruppen av självuppfyllda frontfigurer inom den moderna fotbollen?


Lämna en kommentar

Serie A-toppen – ett ändamålsenligt godståg

Dagen då Juventus besegrade Roma med 3-0 blev dagen då den italienska ligans passagerartåg officiellt kom att betraktas som ett ändamålsenligt godståg. Syftet? Att med ytterligare pokaler pryda Turins gator i nationell dominans.

Bianconeris uttåg ur Champions League under december blottlade inte enbart italiensk fotbolls uppenbara brister. Det lemlästade på samma gång samtliga illusioner om en tårögd Francesco Totti i mitten på maj. Ty faktum är att La Vecchia Signora, med spelare likt Paul Pogba, Arturo Vidal och Carlos Tevez, på papperet är så pass överlägsna att Scudetton torde klassas som otrogen utanför stadens gränser.

Juventus överlägsna position i ligan bör inte betraktas som någon bedrift, utan snarare som ett officiellt förkunnande om att den mytomspunna och mirakulöst pigga gamla damen exploaterat sin makt som obestridlig lokförare. Om auktoriteten bestämt sig för att avskaffa passagerartåg finns det inga andra alternativ än att rätta sig i ledet. Tråkigt för Serie A samt de betalande passagerarna. Desto roligare för Antonio Conte.   


Lämna en kommentar

Tottenham – en skinande eller falnande fasad?

Spurs inledde Premier League-säsongen med att mixa vinster och förluster med poängmässig välgörenhet. Efter en tid av svajiga prestationer och UNICEF-mentalitet fick klubbledningen nog. På sedvanligt manér valde man att testamentera hundhuvudet åt dåvarande huvudtränare André Villas-Boas. Under tiden som portugisen bekantade sig med den moderna fotbollens kortsiktiga hybris presenterades Tottenhams nya manager Tim Sherwood.

Sedan dess har Spurs anhängare glatt och sorglöst kunnat se en negativ trend sprängas i bitar samtidigt som laget spatserat tvärsigenom Storbritanien genom guld och gröna skogar. Skådar vi ett mirakel eller en, inte allför originell, kortsiktig boost? Är Tim Sherwood trollkarl eller en blott lyckligt lottad debutant? Frågetecknen hopar sig på samma gång som spänningen höjs i väntan på hur den nymålade och otroligt skinande fasaden kommer att tackla framtida regnskurar. Det är nämligen en viss skillnad på vattenlöslig färg och oljebaserad färg, något jag anar att de mer rutinerade säsongskortsinnehavarna på White Hart Lane vet alltför väl, och fruktar än mer. Bevittnar vi starten på en framgångssaga eller slutskedet på en illusion?