Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Min match i matchen – Felipe Melo vs. John Terry

Gårdagens möte på Türk Telekom Arena mellan hemmalaget Galatasaray och gästande Chelsea bjöd stundtals på finfin fotboll. Felipe Melo underhöll på sedvanligt manér publiken genom att från sin position som defensivt ankare visa prov på en patenterad nonchalans enbart förunnad en brasiliansk fotbollsspelare med smärre aggressionsproblem och ett par tomtar på loftet. Hos gästerna tänjde John Terry, å sin sida, på gränserna mellan vad som enligt regelboken bör få tillträde till gråzonen mellan fusk och utnyttjande av otillräckliga åtgärder. Detta efter att ha omfamnat en redan utspelad boll, återtagit sin position, kort därefter kastat iväg densamma och på så vis tvingat domaren att blåsa av för två bollar på planen i samma ögonblick som kvitteringen fallit.

Min match i matchen. Den mellan Felipe Melo och John Terry. Den mellan det blåögda, ack älskvärda barnet och mannen som sedan länge accepterat sin roll i, och anpassat sin roll efter en snål, falsk, till mångt och mycket rutten vuxenvärld med krav på smartness och finess. Att blott få möjlighet att skåda kontrasten mellan två så vitt skilda fotbollsfenomen i en betydelsefull Champions League-match dränker underhållningsvärdet i promillenivåer runt 2.0 på den stackars tv-skärmen, som av allt att döma lär vakna sent, bakis och ångerfull i eftermiddag.

Lugn Panasonic, som återställare insuper vi gemensamt Europa League om ett tolvpack timmar.


Lämna en kommentar

Milans öde står skrivet i sten

”Tiden har sin rätt att förändras där den går och den är hos dig nu, hos dig och din vän”, L. Winnerbäck.

Ovanstående rader innehåller ord som av allt att döma ekar bekant djupt i Silvio Berlusconis inre. Gårdagens föreställning på San Siro framkallade bilder av en mäktig, milanesisk riddararmé vilka välkomnades till nuet av en pluton utrustade med moderna automatvapen. Och förlust blev det, enligt logikens alla inofficiella regler, även om riddarna stundtals red igenom både via flankerna och centralt. Inte omöjligt var detta näst sista gången, under överskådlig framtid, som vi skådade föreningen i den finaste av klubblagsturneringar.

Milan har länge varit en klubb på dekis. En klubb som stått i skuggan av sin forna elegans. Om spelarmaterialet inte bestått av moderna dinosaurier har istället ekonomiska och politiska särintressen hemsökt den italienska jätten. Med 18 ligatitlar, hela sju Europacuptitlar och en drös både nationella och internationella pokaler är Milan en av världens mest framgångsrika klubbar. Och det märks.

Det talas inom fotbollen ofta om vikten av att alstra en vinnarkultur. Det talas emellertid inte lika mycket om riskerna med den press som en historiskt sett stark vinnarkultur kan medföra. Framförallt om man, som i Milans fall, av en rad olika anledningar inte förfogar över spelare som ens efter fem familjepizzor har en rimlig chans att fylla ut den kostym som klubbens tidigare fanbärare burit. Det går inte att begära att en, med Rossoneri-ögon sett, medioker fotbollsspelare ska kunna spela över sin förmåga och samtidigt bära på ett historiskt monument i tungviktsklassen.

Att Milan är inne i en tung period råder det inga tvivel om. Men vindarna vänder som bekant, frågan är bara när. Il Diavolo är en alltför mäktig klubb, med alltför många inflytelserika intressenter för att brinna inne i historieböckernas bedagade och gulfärgade ark, varför Djävulens reinkarnation sedan begynnelsen står skriven i sten. 

 


Lämna en kommentar

Fulham – ett byggprojekt med snål tidsplan

Fulhams defensiv håller Premier League-klass. Lagets offensiv gör det inte. Tydligt är att The Cottagers nuvarande manager René Meulensteen inhalerat filosofin kring vikten av försvarsmässig disciplin, och därmed byggt grunden med början i de bakre leden. So far, so good.

Problematiken ligger i att ritningen är halvklar, utan tydliga riktlinjer i det offensiva spelet. Mallen innefattar blott ett bygglov samt ett isolerat betongblock till skal, utan varken lister, karmar eller övriga attribut. Den ack så viktiga trappan till ovanvåningen skymtas varken i realiteten eller på ritningen och bygget saknar både färg och stilkänsla, då varken spelidén eller truppens individuella skicklighet i dagsläget understödjer kreativa raider.

Fulham är byggarbetsplatsen och Meulensteen den alltmer pressade byggherren. Utan en snabb lösning på den alltjämt övergivna ovanvåningen, med Darren Bent fastkedjad i vimlet av sågspån, kan Meulensteen inom en snar framtid, med all rätt, komma att skymtas i TV-rutan tillsammans med övriga fuskbyggare.

Håll tillgodo alla Fulham-fans, TV 4 söker i skrivande stund nya fall till nästkommande säsong. Allt du behöver göra är att skicka ett mejl till fuskbyggarna@nordiskfilmtv.com. Ett tips är dock att avvakta till dess att greken Konstantinos Mitroglous sargade knä återigen ser gryningen, samt till dess att övriga nyförvärv getts en ärlig chans att revolutionera den klent utrustade ovanvåningen. 


Lämna en kommentar

Fyra myror plus José Mourinho är fler än fyra elefanter

José Mourinho är sannerligen inte vem som helst. De som tidigare tvivlat över detta snudd på vetenskapliga faktum bör om inget annat ha en rejält uppsvullen snabel vid det här laget. Ty Chelseas prestation mot Manchester City under gårdagen var allt annat än ordinär, och att kollektivet från sydvästra London knäppte en hel värld på näsan går inte att motsäga. Då andra tränare talar om vikten av ett försvarsspel över hela banan lever Mourinho ut klichén mer entusiastiskt än när den triviale lever ut sina fantasier under bröllopsnatten.

Att parkera bussen i eget straffområde är inte alltid den mest poppiga melodin, vilket om inget annat tydliggjordes under gårdagens toppmöte på Etihad Stadium. Portugisen, som otvivelaktigt ger liv åt devisen ”man måste våga för att vinna”, delade istället upp sitt manskap i X antal tunga minibussar vilka vid omställningslägen gav blanka fan i hastighetsbegränsningar och filindelningar. Som alternativ till att anlägga den alltmer sedvanliga vallgraven i direkt anslutning till fortet placerade ”The special one” metodiskt ut, för motståndarna, mindre uppenbara fallgropar.

Att bortalagets taktik under gårdagens möte riskerade blotta enorma ytor mellan lagdelarna stoppade inte Mourinho från att hängivet följa sin tro på att fem myror är fler än fyra elefanter. Och med tanke på matchbilden och slutresultatet samt med hänsyn till hur många elefanter som under årens lopp, på defensiv planhalva, gått bet mot spelskickliga och hemmastarka lag förblir José Mourinho ett helgalet geni.