Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Är det nog nu?

Länge har svensk fotboll injicerats med hat, våld och huliganism. Igår kom så den fruktade, skrämmande och brutala överdosen. En man, en familjefar, en egenföretagare, en fotbollssupporter föll offer för meningslösheten i den inlärda idioti, den övergödda ondska som länge svärtat myntets baksida. Med detta är censuren borttagen, skiljelinjen mellan meningslösheten och döden raderad. Är det nog nu?

Ikväll beger jag mig till Stortorget i Helsingborg för att delta i en manifestation mot supportervåldet. Jag gör det iklädd matchtröja. Detta i ett enda syfte; att fetmarkera, understryka och cementera skiljelinjen mellan tillhörighet och hat, att gräva den djupaste och bredaste av vallgravar i direkt anslutning till gränsen mellan fotboll och våld.

Jag vill ta tillfället i akt att skänka mina djupaste kondoleanser till vår allas medmänniska, dennes anhöriga och Djurgårdens IF.

Vila i frid.  

Annonser


Lämna en kommentar

David Moyes – en fanbärare utan fana?

”Vinnarkultur” – ett komplext, inte helt lättolkat begrepp. Svårförklarligt? Ja, möjligen, men ingenting Storbritanniens fotbollselit de senaste 20 åren behövt lägga energi på att tyda. Istället har man lugnt och stilla kunna ta fram kompassen, granska sin position och peka i riktning mot The Theatre of Dreams, Manchester Uniteds mångåriga hemmaborg. Väl där har man sluppit trolla med ord och istället givits bilden av okomplicerad komplexitet, enkelspårigt svårtolkat och okonstlad vinnarkultur. Efter att legendaren Sir Alex Ferguson efter närmare tre decennier som tränare i klubben lämnat sin post har också den overkligt raka stigen mot naturlig insikt i begreppet ”vinnarkultur” blivit alltmer snårig och svårframkomlig. Stormen som slog till när ryggraden bröts, när David Moyes fick som första uppdrag att agera protes, vägrar ge sig och har nu plöjt så många träd, rivit upp så många frön och plundrat så stor del av klubbens signifikativa tillförsikt att stigen ödelagts.

Igår åkte klubben på ännu en käftsmäll när man i derbyt mot lokalrivalen Manchester City gick på pumpen. Mest alarmerande var dock inte att laget förlorade med 0-3, utan hur laget förlorade. För första gången under mina år som osunt engagerad fotbollsfanatiker skådade jag ett Manchester United som antagit, intagit och med roller strukit under sin underordnade roll. De många nederlagen och misslyckandena till trots, laget har tidigare under säsongen under alla omständigheter desperat försökt röra sig framåt, om än under kraftig motvind. Ibland har man lyckats, allt som oftast har man det inte – men man har aldrig någonsin tidigare, och detta är extremt, exceptionellt och otroligt essentiellt, utan motstånd låtit sig styras av vindarna.

En sak kan vi trots komplexiteten kring uttrycket ”vinnarkultur” konstatera; Den upprätthålls inte genom att acceptera ett öde som inte finns, utan bygger precis som mänskligt välmående på tron om att kunna påverka sin egen framtid. 

Som jag skrev i mitt föregående inlägg: ”Manchester Uniteds värden är eviga och så länge klubben väljer att hålla hårt i dessa förblir också klubben odödlig.”

Det är dags att välja David Moyes, om ditt ansikte även nästa säsong ska komma att pryda banderollen med skriften ”The chosen one”.


Lämna en kommentar

Manchester United – liket lever

Strax efter klockan 22.00 igår kväll rushade han fram och tillbaka längs sidlinjen, viftade fram sina trupper och torterades av en alltmer rotad ångest, ett bestående vemod, en känsla av hopplöshet som sedan länge avspeglats i hans plågade blick. Strax efter klockan 22.30 igår kväll imiterade han Bombo Bumbi i den animerade tv-serien Bumbibjörnarna då han med lätta steg, drygt tio år yngre än två timmar tidigare och till fansens öronbedövande ovationer studsade av Old Trafford med ett leende så brett att ”kindben” för stunden upplevdes som en meningslös och uppdiktad attiralj blott förunnad oss mänskliga.

Manchester Uniteds manager David Moyes hade all anledning att fnittra sin väg mot småtimmarna efter att hans lag avancerat till kvartsfinal i Champions League. 2-0-förlusten i Grekland för knappt två veckor sedan befarades sätta djupa spår i Unitedfansens avlägsna, alltjämt förtröstansfulla, titeldrömmar. Tre skott och ett holländskt hattrick senare hade Robin van Persie inte enbart skjutit liv i The Theatre of Dreams utan dessutom skjutit upp alla eventuella krismöten, samtliga hypotetiska avgångsvederlag och den begravning som engelsk media sedan länge planerat planka in på.

David Moyes och Manchester United balanserar trots gårdagens essentiella avancemang blott på en späd sköldpaddsrygg långt ute på de sju haven. Vid oflyt med lottningen finner vi inom en snar framtid inte omöjligt laget förankrat på havets botten utan varken teoretiska eller verkliga möjligheter att rädda kadavret vid namn ”säsongen 2013/2014”. Men även om så blir fallet har Manchester United, i och med gårdagens 3-0-vinst mot Olympiakos, i och med David Moyes korta sejour som Bombo Bumbi och i och med truppens exponerade hängivenhet till klubbens latenta värden kring defensiv uppoffring, bevisat att liket ännu är vid liv.

Manchester Uniteds värden är eviga och så länge klubben väljer att hålla hårt i dessa förblir också klubben odödlig.


Lämna en kommentar

Min vädjan till domarkåren: Lär er ”syna bluffen”

Gårdagens möte mellan Barcelona och Manchester City blev som väntat en relativt tafatt historia då spanjorerna gick in i matchen med 2-0 i ryggen efter att på svårspelade Etihad Stadium ha läxat upp engelsmännen i fördelarna med ett massivt bollinnehav. Lionel Messi ser ut att ha hittat tillbaka till sin utomjordiska form och fick stundtals mittbackarna Vincent Kompany och Joleon Lescott att likna landslagsduon Jonas Olsson och Andreas Granqvist inklusive vars 15 kilos påslag på sambofetman. I övrigt var allt sig likt, och fortsätter Barcelona på den inslagna vägen bör de katalanska supportrarna inom en snar framtid, om inte annat, budgetera för en resa till Lissabon i slutet av maj. 

Men nu till något betydligt mer uppseendeväckande än det faktum att Barcelona får svårt att hitta en kostym till sin Hulken-liknande muskelmassa. Gårdagens möte var nämligen inte enbart en styrkedemonstration från katalanernas sida utan dessutom en blottlagd, nästintill naken, fingervisning om vad den europeiska domarkåren måste förbättra. 

Det finns X antal parametrar att ta hänsyn till vid bedömningen av en fotbollsspelare. Han/hon kan vara kvick, explosiv, teknisk, positionssäker, ha bra blick för spelet, ha näsa för mål etc. Han/hon kan också vara stark samt duktig på att utnyttja sin fysiska storlek i dueller med mindre skickliga närkampsspelare. Tyvärr döms den sistnämnda gruppen av spelare ofta bort, vilket inte minst påvisades under gårdagens möte på Camp Nou då Yaya Touré flertalet gånger regelrätt snodde bollen av den betydligt mindre Andrés Iniesta som gång efter annan föll för att därefter rulla runt likt en vettskrämd gråsugga i fosterställning, givetvis med frispark som följd. Närkampsspelet är en del av fotbollen, en del av fotbollen som domare världen över måste bli bättre på att objektivt bedöma utan hänsyn till konsekvenserna, dvs. utan hänsyn till om den tacklade spelaren så ser ut att vara sekunder bort från att tillbe Sankte Per, portvakt vid ”pärleporten”. Den moderna fotbollsspelaren är nämligen, generellt sett, så pass kunnig inom skådespeleri att denne kan få ett ynka grässtrå att framstå som Kinesiska muren, vilket gör konsekvenserna ointressanta. 

Summa summarum; Min önskan är att den internationella domarkåren framöver främst fokuserar på att ”syna bluffen”. På så vis slipper jag fortsättningsvis associera fotboll med konståkning, något jag innerligt skulle uppskatta.  


1 kommentar

May Mahlangu – identiteten matchar inte imagen

Slutligen bekräftades det uppenbara. Den allsvenska stjärnmittfältaren och före detta Helsingborgsspelaren May Mahlangu är officiellt klar för IFK Göteborg. Den 24-årige sydafrikanen har skrivit på ett säsongslångt kontrakt som förvånar den naive, sårar den godtrogne och får en kall fotbollsvärld att rycka på axlarna. 

May Mahlangu anlände till Sverige 2008 från ungdomsakademin Stars of Africa Academy. Efter en lyckosam utlåning till division 2-klubben IFK Hässleholm valde Helsingborg sommaren 2009 att permanent ta in den unga sydafrikanen i sin A-lagstrupp. Sedan dess har Mahlangu hunnit bli svensk mästare, vinna utmärkelsen som årets spelare i Allsvenskan, bärga två cuppokaler, vinna Supercupen, uppträda på den europeiska scenen samt debutera i landslaget. Sanningen är att HIF givit May Mahlangu VIP-biljett till den proffsdröm som för många afrikanska barn och ungdomar begravs på en eskapismens grusplan i skuggan av misär och olycka. Mahlangu, å sin sida, har svarat med att tillföra spets, prestera på en jämn och hög nivå, ösa lovord över klubben och supportrarna samt, med rimlig grund i sin kristna tro, flitigt marknadsföra ord likt “respekt“ och “uppskattning“ som om han i egen regi drev en reklamkampanj på uppdrag av Amnesty. Orden köptes med hull och hår, vilket inte sällan blir fallet då godtrogna supportrar förälskar sig i en legokneckt utklädd till Romeo. 

Det finns generellt tre typer av fotbollsspelare. Den alltmer utrotningshotade gruppen av individer med genuina kärleksband till en klubb. Den stora grupp yrkesmän som gör sitt jobb utan att kasta kärlek blott av den lömska anledning att den vackert tas emot. Och sist men inte minst den alltmer utbredda skaran av yrkesmän som med anledning av bristfälliga prestationer alternativt ett överdrivet stort bekräftelsebehov spelar på känslor för att om möjligt samla pluspoäng. 

I samma stund som Mahlangu övervägde en flytt sex mil söder om sin forna hemort tog han i många HIF-hjärtan plats i den sistnämnda skocken. Detta med anledning av att en sådan förhandling inte matchar spelarens uttalade preferenser gentemot de som under flera år kärleksfullt omfamnat hans idealiska utsida, vad beträffar den uppmålade bilden kring vikten av ömsesidig respekt och uppskattning. 

Kort och gott kan man säga att vinterns transferfönster påvisat att May Mahlangus önskade varumärkesidentitet inte matchar den upplevda varumärkesimagen. Varför sydafrikanen valt att grunda sitt varumärke på uppenbart lättruckade värderingar, istället för att blott bygga sitt varumärke kring den fotbollsmässiga elegans som överskuggar en annars tämligen slätstruken liga, är och förblir ett i mängden av mysterium i den mulliga akt som rymmer förklädda yrkesmän inom den moderna fotbollen.


Lämna en kommentar

Ligacuptiteln – förrätt på City-buffén?

Ligacupfinalen mellan Manchester City och Sunderland slutade programenligt med vinst för The Citizens efter att världsstjärnorna i ljusblått klivit fram när det som bäst behövdes. Yaya Touré dunkade osannolikt magnifikt in kvitteringen tidigt i andra halvlek varpå Samir Nasri läckert knorrade in ledningsmålet. Trots att Sunderland febrilt kämpade, stundtals pressade tillbaka motståndarna och skapade ett par kvalificerade målchanser var det föga förvånande Manchester City som efter en patenterad omställning satte spiken i kistan genom spanjoren Jesús Navas.

Titeln är Manuel Pellegrinis första i europeiska sammanhang, och troligtvis en ”pengarna tillbaka ” på Triss snarare än tre matchande ”TV-rutor” för chilenaren som inom en snar framtid, med stor sannolikhet, kommer klökas vid blotta anblicken av en champagneflaska. Om han på modernt fotbollsmanér inte får kicken med anledning av en två matcher lång ”kris” (läs exempelvis två oavgjorda matcher i följd) vill säga.

Det ljusblåa manskap vi i dagsläget skådar, är inte omöjligt samma manskap som om knappt ett decennium hunnit rasera murarna mellan dröm och verklighet inom den engelska fotbollen. Ja, om inte annat de murar som återstår sedan Sir Alex Fergusons intåg i England i mitten av 80-talet. Den brännande frågan är nu vilken tränare som tillåts sitta vid matbordet när framgångarna börjar serveras på silverfat, och vem som därmed får äran att tituleras som en av världens främsta blott genom att förtära delikatesserna. Vid närmare eftertanke är det nämligen precis så naiv fotbollsvärlden är.