Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Mourinho nollade Simeone i taktisk briljans

Den första semifinalen i Champions League mellan Atletico Madrid och Chelsea blev ett sömnpiller upplöst i 87-procentig absint. Som åskådare blev man trött och groggy blott efter tjugo minuter vartefter man minut för minut med stora kliv närmade sig någon slags gråzon mellan tristess och apati. När klockan stod på 95 fick man nypa sig i armen för att säkerställa att man fortfarande var vid liv varpå man visste att de futtiga livstecknen planenligt skulle omsättas i någon slags fotbollsmässig analys mitt ibland cyklonen av gäspningar.

Som många gånger förr måste jag motvilligt erkänna att José Mourinho är ett geni. Visst, under gårdagskvällen stack han kniven i allt som kan härledas till traditionell underhållning men likväl initierade han grundandet av en stege som nu enbart är ett par trappsteg från en åtråvärd finalplats någonstans mellan portugisens ologiska logik och sjunde himlen.

Chelsea parkerade ingen buss på egen planhalva. Man byggde istället murar i direkt anslutning till eget straffområde och efter matchen kunde byggherren Mourinho på sedvanligt manér stoltsera med ännu en fjäder i hatten.

Gästerna följde sin matchplan på ett exemplariskt vis. Trots det ska vi inte förglömma att Diego Simeones mannar faktiskt försedde Chelsea med bensin som sedan nyttjades till att tända fyr på en annars vass hemmaoffensiv. Istället för att bryta mönstret trampade Atletico Madrid-spelarna gång efter annan på engelsmännens strategiskt placerade minor genom att desperat försöka spela sig runt betongmurarna. Alltför få skott togs utanför straffområdet vilket medförde att Chelsea-spelarna lugnt och tryggt kunde ligga kvar i sina utgångspositioner istället för att lämna desamma. Att skotten utifrån i princip uteblev innebar att engelsmännen allt som oftast kunde prioritera positionsspelet före att sätta press på bollhållaren, något som i sin tur ledde till att Atletico Madrid gick miste om ytor som varit nödvändiga för att vinna matchen.

Mourinho är en taktisk pyroman. Det sista man som motståndare bör göra är att förse honom med brännbart material. Då kan det enbart sluta på ett sätt, dvs. på så sätt Mourinho önskar. Igår önskade han ett tillfredsställande resultat att plocka med sig hem till returmötet på Stamford Bridge. 0-0 slutade matchen och The Special One gav, som den diva han är, ytterligare skäl till sitt smeknamn.

Annonser


Lämna en kommentar

Det är dags att öppna ögonen, Roar Hansen

Efter det tragiska dödsfallet i samband med premiärmatchen mot Djurgården har den fotbollsintresserade andelen av Helsingborgs befolkning genomgått något som kan liknas ett etiskt stålbad med självrannsakan som given ledstjärna. Långt bortom Olympias läktare har supportrar uppmanats att inte längre blunda för problemen utan gemensamt stå pall för en passion fri från hat och våld.

Samtidigt som nödropen utanför planen hörsammats har Roar Hansen och hans manskap ställts inför utmaningen att fokusera på rätt saker. Att döma av lagets prestationsmässiga kräftgång fyra omgångar in i Allsvenskan har det varit problematiskt att finna arbetsro mitt i tromben av misär och medial uppståndelse, vilket naturligtvis är fullt förståeligt. Vad som emellertid inte är lika begripligt är att HIF saknar ett fungerande grundspel och därmed är utan förmåga att påverka matchbilder. Gång efter annan trampar man i gigantiska råttfällor genom att med öppna ögon trilla boll i direkt anslutning till motståndarpressen. Istället för att söka upp öppna ytor spelar man in sig i trångmål i något som liknar en vanvettig karikatyr av FC Barcelona. Lägg där till att lagets 4-2-3-1-uppställning mestadels liknar en 4-4-1-uppställning i vilken forwarden förpassas till en isoleringscell på offensiv planhalva då avståndet mellan de tre offensiva mittfältspjäserna och den centrala anfallaren är alltför stort.

Laget ser ut att ha tappat nyckeln till sitt eget hem och därmed förlorat orken att påverka sin egen situation. Det återstår att se om Roar Hansen utrustat sina lagmedlemmar med varma skodon samt om fans och sponsorer stoppat i sig ordentligt med kolhydrater under vintermånaderna. Om inte kan det bli kallt om fötterna när serien ska summeras i november.

Det är dags för Roar Hansen att ta rygg på de goda krafterna utanför banan vad gäller att sluta blunda för problemen. 


Lämna en kommentar

Är MFF på väg att bryta förbannelsen?

Jag tycker mig skymta ett mästarlag som uppträder likt ett mästarlag. Jag tycker mig skymta ett mästarlag utan den traditionella baksmällan. Jag tycker mig skymta en allsvensk förbannelse med överhängande risk att upplösas likt en brustablett i vatten.

Gud vet vad MFF-spelarna haft för sig under vinterhalvåret. Efter att ha sett skåningarna riva rimlighetens samtliga gränser på Gamla Ullevi blir jag emellertid alltmer förvissad om att mycket tid lagts på att inhandla, konsumera och överdosera Resorb. Efter att dessutom ha sett Åge Hareide upprätta taktisk briljans i en tävlingsmatch år 2014 raseras tvärt mina Jantelagsmurar mellan dröm och verklighet. Kanske är 2014 året då ordet ”vätskeersättning” spatserar ut från sängkammaren, åker slalom mellan tomma flaskor samt ölburkar och tågar in i svensk fotbolls finrum.

Det har blott spelats två omgångar av årets säsong. Trots detta har MFF redan hunnit räcka finger åt, hånflina och gapflabba åt traditionens makt. Premiärmatchen mot nykomlingen Falkenberg på Swedbank Stadion var prestationsmässigt ingen höjdare från hemmalagets sida, varför slutresultatet 3-0 bör betraktas som en tydlig värdemätare på årets upplaga av MFF. Redan här påvisade Hareides mannar en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga som grundar sig på att trots grus i maskineriet sent omsider lägga beslag på poängen.

I lagets andra match, den mot topptippade IFK Göteborg på bortaplan, var ringrostigheten som bortblåst. Gästerna visade prov på kreativitet, lugn och självförtroende. En sylvass och nyslipad offensiv samt ett kontrollerat bolltrillande tonsattes med höga doser av individuell skicklighet, något som bäddade för en tämligen överraskande utskåpning. 0-3 slutade matchen och vips så hade MFF exponerat ännu en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga vilken i Allsvenskan långt om länge klassats som utrotningshotad, en förmåga som stavas ö-v-e-r-m-a-k-t.

Fortsätter MFF i denna takt är risken stor att surret om att vilket lag som helst kan vinna Allsvenskan också det upplöses likt en brustablett i vatten, likt en Resorb på bakfyllan.


1 kommentar

Hjärnan på tork, Sjöholm?

När jag slog på SVT igår kväll för att ta del av veckans avsnitt av Debatt förväntade jag mig en konstruktiv diskussion kring svensk fotbolls överviktiga problembarn; den glorifierade våldskulturen. Jag förväntade mig dessutom att panelen uteslutande skulle bestå av personer med god insikt, välvilja samt tillräckligt humana doser av sunt förnuft för att förstå att det sista svensk fotboll i dagsläget behöver är utpekanden och direkta förolämpningar grundade på en fiktiv verklighetsmålning signerad frilansjournalisten Magnus Sjöholm.

Magnus Sjöholm indikerade kort och gott att Helsingborgs förkastliga huliganfalanger skulle vara mer förkastliga än övriga förkastliga svenska huliganfalanger. Detta grundat på att en person, EN sorglig individ, inför mötet med Djurgården på ett av Internets alla kamouflerade krypin utlyst ”fri jakt”. Polisinfiltratören Sjöholm menar att dessa ord i kombination med den oerhört tragiska dödsmisshandeln av en oskyldig Djurgårdssupporter tydligt markerar att Helsingborgs huliganfalanger till skillnad från landets övriga ej utgår från den hederskodex som indikerar att fredliga ska lämnas utanför bråk och slagsmål. För att styrka sina absurda argument pekar han dessutom på att Kärnan, HIF:s officiella supporterklubb, under förra säsongen var ensamma i Sverige om att frånsäga sig en dialog med polisen. Utöver att påståendet om det unika i situationen är direkt felaktigt, då flera andra supporterföreningar agerat likartat, är också omfattningen av framkastandet förvrängt då det ej rörde sig om ”hela förra säsongen” utan delar av densamma.

Nog om Sjöholms uppdiktade verklighet. Istället skulle jag som mångårig och passionerad kategori A-supporter vilja fråga kommissarien hur det är möjligt att jag på bortamatcher i Stockholm X antal gånger varit centimetrar från att träffas av glasflaskor? Hur kommer det sig att min flickvän och hennes kompis, vilka reser land och rike runt av kärleken till HIF, under 2010-års cupfinal mellan Hammarby och HIF tvingades lämna sina sittplatser då de träffades av mynt och ihoprullade matchprogram? Hur kommer det sig att tre av mina bästa vänner på väg till en match mellan MFF och HIF år 2006 överfölls av ett tiotal huliganer vid en bankomat i centrala Malmö med anledning av färgen på halsdukarna? Hur kommer det sig att en god vän till mig i skrivande stund ligger hemma med hjärnskakning och spräckt ögonbryn efter att ha ölat med ett gäng polare på Headless Swan i centrala Helsingborg i lördags kväll? Jag menar, det är väl enbart Helsingborgs huliganfalanger som inte upprätthåller denna hederskodex, kommissarien? Eller hur var det nu Sjöholm?

Snälla, låt oss gemensamt arbeta för en förändring istället för att måla ut ett enskilt problembarn med hjärnan på tork. 

#deträckernu