Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Med anledning av hög arbetsbelastning kommer jag tyvärr inte ha möjlighet att uppdatera bloggen denna vecka. 

På återseende under nästa vecka. Jag hoppas att du är med mig då!

Annonser


Lämna en kommentar

Svensk fotboll är blott en scen

Igår var det återigen dags. En ny läktarskandal uppenbarade sig. Denna gång var det en linjedomare i matchen mellan Djurgården och Göteborg som prickades av myntets förrädiska baksida. Svensk fotboll lider av att samhället lider. Det är dags att vi upphör att slänga oss med termer likt ”svensk fotboll är rutten” och istället gemensamt avstår de fördomsfullas kollektiva djuphavsdykning 200 meter under gränsen för logiskt tänkande.

Svensk fotboll är inte rutten. Svensk fotboll är blott en scen. En med svenska mått mätt sjuhelvetes grandios scen som sedan länge ockuperats av missnöjda själar, kriminella krafter och finniga tonåringar i desperat jakt på en identitet. Men bakom kulisserna av krigsrubriker dansar alltjämt 95 procent av anhängarna till tonerna av vår älskade nationalsport, propagerar med medialt munkavle för myntets framsida och blottlägger idrottens traditionella charm till toner av gemenskap, hängivenhet, stolthet och glädje.

90 minuter svensk fotboll går till mångt och mycket att likna vid en 90 minuter lång dokumentär beträffande samhällets fram- och baksida. Det är dags att vi tar på oss glasögonen och slutar vara så otäckt närsynta att vi låter sporten agera problembarn när sporten i själva verket enbart är en scen på vilken människor med olika agendor framträder. Likt diverse krogar runt om i vårt avlånga land helg efter helg tråkigt nog får utgöra scen för krogslagsmål mellan personer med surrealistiska promillehalter. Likt mörka bakgator och smala gränder med på tok för jämna mellanrum tvingas utgöra scen för rån, våldtäkter och mord. Likt skolbänken från sex års ålder tvingas utgöra scen för offrens kamp mot kamratförtryck. Likt livsmedelsbutiker varje dag tvingas utgöra scen för individer utan intention att betala för chipspåsen under huvtröjan eller godispåsen i byxfickan. Likt våra svenska vägar år efter år tvingas utgöra scen för närapå 250 dödsoffer varav ett stort antal orsakats av personer utan respekt för hastighetsbegränsningar och trafikregler.

Få är de som skuldbelägger krogen när en gäst blivit misshandlad av en annan gäst, och i minoritet är de som yrkar på alkoholförbud. Få är de som propagerar för att specifika bakgator ska bommas igen. Få skuldbelägger läroanstalterna i fall av mobbning. Aldrig har jag hört någon skuldbelägga Ica när statistiken visar höga summor spill. Sällan hör jag folk beskylla vägarna när den enskilde individen frontalkrockat i en hastighet av 150 km/h. Istället diskuteras förnyade regelverk, moderniserad lagstiftning, hårdare straff samtidigt som välgörande intresseorganisationer titt som tätt ploppar upp i syfte att minimera problemen.

Varför ska det vara så förbannat svårt att lyfta blicken bortom det utmålade problembarnet vid namn svensk fotboll och inse att oroligheterna, alla vedervärdiga handlingar som alltför länge infiltrerat vår kära nationalsport precis som övrig brottslighet är ett samhällsproblem och därmed bör diskuteras, analyseras och hanteras likt ett samhällsproblem? Svensk fotboll är en scen. En scen är inkapabel att begå brott. Låt oss därför fokusera på de individer som använder scenen i fel syften samt varför och därefter arbeta för att mota problemen. Själv börjar jag nämligen bli relativt trött på att föra diskussioner 200 meter under gränsen för logiskt tänkande.

Klubbarna samt de goda krafterna runt dessa har länge tagit sitt ansvar. Det är på tiden att fler gör det.


Lämna en kommentar

Ödet vid namn Bela Guttmann

Ödet är för många en skrämmande och aningen främmande illusion. Runt fotbollsklubben Benfica är ödet en skrämmande, men allt annat än främmande ungrare.

Året var 1962. Benficas dåvarande tränare, ungraren Bela Guttmann, var på väg till ett möte i syfte att diskutera sina ekonomiska villkor. Guttmann som vid denna tidpunkt hade fört klubben till två raka Europacuptitlar ansåg sig förtjänt av en bonus, något som möttes av mothugg från klubbledningen. Rasande över den misslyckade förhandlingen sade Guttmann upp sig varpå han uttalade en ”förbannelse”:

”Benfica kommer inte att vinna en titel i Europa på hundra år”

Det finns många parenteser och frågetecken kring denna ”förbannelse” och kring vad Guttmann egentligen yttrade vid detta mytomspunna möte men faktum är att Benfica än idag, 52 år efter det inträffade, trots att ha deltagit i hela sju finaler inte lyckats vinna någon europeisk cuptitel. Benfica-supportrar samt klubbens tidigare fixstjärna Eusebio har dessutom besökt ungrarens grav (detta inför Europacupfinalen mot Milan i Wien år 1990) för att be om förlåtelse i hopp om att bryta ”förbannelsen”, något som än mer framhäver rädslan för att fördömelsen som övernaturligt fenomen faktiskt äger relevans.

Oavsett om man är en av de som framhåller ”förbannelsens” paranormala substans eller ej bör Guttmanns ord inte förringas. Detta uttalande har under ett halvt sekel påverkat såväl spelare och ledning som fans, förgiftat klubben med den, för somliga otänkbara, för andra möjliga, risken att inte kunna påverka sin egen situation. Guttmanns ord i kombination med sju finalförluster, en med åren allt starkare medial kuling samt fans som vädjat till en död mans gravsten som grädde på moset kan sannolikt påverka den mest inbitne fritänkaren.

Föreställer du dig en rosa elefant tillräckligt länge kommer du i sinom tid kunna framkalla synvillan av en rosa elefant. Möjligheterna till ”mindfuck” är många, varför ”förbannelsen” är vid liv, om inte direkt så indirekt. Ikväll gör Benfica ett åttonde försök att ta livet av densamma, både direkt och indirekt, när laget tar sig an Sevilla i Europa League-finalen tillsammans med en armé av hjärnspöken sprungna ur den skrämmande illusionen om ödet vid namn Bela Guttmann.


Lämna en kommentar

Baksidan av hoppet avgjorde Premier League, eller?

När Luis Suarez i den 55:e matchminuten stänkte dit 3-0 för Liverpool slog det gnistor i tabelltoppen. Det bortresta hoppet om en efterlängtad ligatitel hade ånyo landat på Merseyside för att förkunna sin önskan om fler mål, om tillförsikt inför vad som skulle kunna bli en rafflande slutomgång. När meddelandet från fansens 24 år gamla följeslagare nådde managern Brendan Rodgers jublade han vartefter han likt en asätare granskade det nyss fällda bytet, konstaterade dess kritiska tillstånd och uppmanade sin flock att kalasa på kadavret vid namn Crystal Palace.

Med drygt tio minuter kvar av matchen, när Liverpoolspelarna på uppmaning från sin ledare desperat försökte slita kadavret i stycken ryckte liket till och plötsligt stod det 1-3. Rovdjursflocken ryckte på axlarna och fortsatte naivt angripa utan respekt för de surrealistiska livstecken som nyss anats och plötsligt stod det 2-3. Rovdjursflocken väcktes ur det enkelspåriga, insåg hotet och klev ur rollen sprungen ur hoppet om en efterlängtad ligatitel på samma gång som hemmalaget satte punkt för en historisk upphämtning.

Hoppet tog första flyg tillbaka till framtiden utan så mycket som en ursäkt för det övermod han oavsiktligt placerade på Selhurst Park, den ligatitel medräknat helförsäkring han av misstag skänkte bort.

Hopp är ett schizofrent fenomen som bör doseras i lagom stora mängder.


Lämna en kommentar

Straffa de som straffas bör, Helsingborgs IF

Konsumentsituation 1
I tisdags var det återigen dags att veckohandla. Jag spatserade på sedvanligt manér genom soldränkta grusstigar mot den lokala närbutiken. Väl inne i affären grabbade jag tag i en av alla hundliknande varukorgar, tog upp min iPhone och granskade den inköpslista jag prydligt knappat in i appen ”anteckningar”. Blott ett par minuter senare, ståendes längst in i butiken vid mejeriprodukterna, hör jag ett ungt butiksbiträde med gäll röst ropa ”stanna”.  Jag vände mig om och bevittnade när en två meter lång och två meter bred man iklädd huvtröja imiterade Usain Bolt bärandes på en väska så fullproppad med varor att lättmjölken frigjordes till en vit pöl på golvet. Den drygt 40-årige butikschefen kom springandes för att checka läget med den skärrade medarbetaren och inte långt senare hade de båda avlöst varandra. Jag bockade av bottenskrapet på inköpslistan innan jag i rask takt vandrade mot kassan. Väl där möttes jag av en genuint ledsen, alltjämt supertrevlig, butikschef som på svårttolkad svenska beklagade sig över situationen och förklarade att dessa ständigt återkommande rån var på god väg att våldta ett redan nästintill obefintligt överskott. Gemensamt stämde vi upp i en kollektiv förkastning av denna typ av beteenden vartefter butikschefen insisterade på att bjuda mig på snusdosan med anledning av mitt som han kallade det ”fina stöd”. Jag vägrade givetvis acceptera hans generösa erbjudande och lämnade kort därpå butiken i gott mod medveten om att jag precis hade transformerats från en kund till en trogen kund. 

Konsumentsituation 2
I torsdags var det återigen dags att iklä sig rollen som konsument (även om jag som mångårig fotbollsfantast blivit något allergisk mot den alltmer accepterade analogin mellan ”supporter” och ”kund”). Hur som haver hade jag i sällskap med ett antal vänner tagit mig till Swedbank Stadion i Malmö för att på bortasektionen stötta HIF till seger och avancemang i Svenska Cupen. Efter cirka 30 minuter tog HIF något oväntat ledningen och euforin var ett faktum, om inget annat fram till dess att en handfull individer valde att elda på klubbens redan utsatta sedelbunt varpå matchen avbröts för att senare återupptas.

När domaren efter 97 minuter blåste av matchen stod HIF som segrare. De närmare 1000 bortasupportrarna gjorde sig redo att på sedvanligt manér hylla spelarna, något som med tiden tagit plats likt ett inrotat mervärde. Så blev det inte. Istället kramades spelarna på mittplan varpå de efter order uppifrån spatserade raka vägen ut i omklädningsrummet, med anledning av de bengaler som tändes i samband med 1-0-målet. Detta i något slags befängt försök från klubbledningen att markera och ta avstånd från pyrotekniska föremål, vilket är olagligt och därmed renderar i böter för klubben i fråga.

Slutsats
Konsumentsituation 1 badar i professionalism, inblick och humanitet. Konsumentsituation 2 drunknar i kollektiv bestraffning och insiktslöshet.

Skulle HIF:s agerande få bränningarna att upphöra? Möjligen i Disney World. Föga troligt i det verkliga livet där denna typ av ageranden snarare skapar ytterligare splittringar mellan de goda krafterna och Helsingborgs IF.