Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

En dom kommer lastad, med fri tolkningsrätt

Fyra månaders avstängning från alla former av professionell fotboll – så lyder Luis Suarez dom efter att 27-åringen än en gång intagit rollen som idrottens vilde, som fotbollens Hannibal Lecter. VM-matchen mellan Uruguay och Italien bjöd på förhöjd puls, dramatik och en uruguayansk superstjärnas tämligen väntade återfall.

Det faktum att Luis Suarez för tredje gången gillt gick till oralt angrepp mot en motståndare på världsfotbollens repriskåta och fördömande scen är såväl sorgligt som frapperande. Sorgligt med anledning av att stjärnanfallaren nu definitivt bör betraktas som psykiskt instabil, frapperande med anledning av den något udda metoden att blottlägga sin frustration. Med samtliga kort på bordet ställer jag mig alltjämt frågande till den hårt tilltagna domen.

Tecknen på brutalitet är många
Luis Suarez är, inom toppfotbollen, långt ifrån ensam om att hemsökas av ondsinta hjärnspöken. Somliga spelare har blivit kända för att spela ”fult” medan andra gjort lavetter, knytnävsslag samt skallningar till ett alldagligt inslag på den moderna fotbollsscenen. På vilka grunder bör en udda ”bitattack” bedömas hårdare än ett regelvidrigt knytnävsslag, en obefogad knuff, en dansk skalle eller vårdslöst spel som i värsta fall kan resultera i brutna ben alternativt söndertrasade korsband? Att Suarez regelvidriga beteende betraktas befinna sig utanför normalitetens ramar är sin sak, men bör 27-åringens regelvidriga beteende betraktas som mer omoraliskt, mer brutalt, än ovan nämnda regelvidrigheter? Och om så skulle vara fallet, är 27-åringens regelvidriga beteende så mycket värre än ett hänsynslöst överfall utan respekt för eventuella konsekvenser att straffskalan plötsligt bör tänjas ut in absurdum?

Själv har jag inga problem med att Luis Suarez stängs av i fyra månader. Alla typer av brutala attacker på en fotbollsplan bör utan pardon stävjas, och detta fall är inte på något vis ett undantag. Jag ställer mig dock frågande till de signaler som FIFA:s dom sänder. Bör skallningar, knytnävsslag och vårdslöst spel helt plötsligt tilldelas någon sorts inofficiell plats i fotbollens fack för ”normala och förståeliga, ack regelvidriga tilltag”? Ska man tolka domen på så vis att ett bett, enligt FIFA, löper större risk att göra utslag på konsekvensernas Richterskala än exempelvis dobbar och raka ben i knähöjd? Eller är det helt enkelt så att FIFA insett att fotbollsvärlden inte är redo för ännu ett av många tecken på mental ohälsa, att detta ledande organ vänt kappan efter opinionsvindarna?

Tanken är god, FIFA. Frågan är om den är genomtänkt.

Annonser


Lämna en kommentar

Sluta behandla målvakter som blåsippor

Målvakter har inom den internationella fotbollen tilldelats samma status som blåsippor tilldelats i Stockholm. De får inte plockas, och jämnas med marken vid minsta beröring, vid en knappt märkbar, oskuldsfull, bris. De kan kort och gott sammanfattas som fotbollsplanens fridlysta gullebarn med en trimmad förmåga att trots sin traditionellt sett stora räckvidd, sina närmare 90 pannor, blåsa omkull likt enfrågepartier vid en politisk debatt utanför sandlådan. 

Förmågan att utnyttja sin otroligt tacksamma roll som fotbollsplanens klena blåsippa blir alltmer utbredd bland målvakterna. Vi såg det inte minst i samband med gårdagens VM-match mellan Iran och Nigeria. Vid en fast situation valde Irans målvakt, Alireza Haghighi, efter att ha gått förlorande ur en kamp i luftrummet, att utnyttja den inofficiella regelbokens brister, nyttja domarnas naivitet och falla likt en fura. Handlingen resulterade, som många gånger förr, i att det försvarande laget gavs frispark samtidigt som det anfallande laget berövades på en målchans. En liknande situation uppstod i VM-premiären mellan Brasilien och Kroatien. Denna gång var det européerna som tvingades inta den inofficiella regelbokens överkänsliga offerroll, något som inte omöjligt kostade en meriterande poäng, kanske rentav tre.

Blåsippornas era på de stora arenorna måste få ett slut, epilogen måste inledas. Det är dags att utmana regelboken, damma av gräsklipparen och klippa skiten. Smidigast vore att ändra förhållningssätt, bränna den inofficiella regelboken och sluta favorisera målvakterna. En ojusthet utespelare emellan bör bedömas som en ojusthet målvakt och utespelare emellan. En regelrätt närkamp utespelare emellan bör bedömas som en regelrätt närkamp målvakt och utespelare emellan. 

Att ”klättra” på sin motståndare är ej tillåtet, att använda armarna, armbågarna eller händerna i syfte att vinna fördel i en luftduell är ej tillåtet, och inte heller tröjdragningar är tillåtet. Svårare behöver vi väl inte göra det? Den fridlysta mentalitetens död skulle skänka liv åt fotbollen.


Lämna en kommentar

Godnatt Seedorf, goddag naiviteten

Milan genomgick under säsongen 13/14 en smärre identitetskris. Med anledning av svaga resultat sparkades lagets tränare Massimiliano Allegri mitt under pågående säsong för att ersättas av klubbikonen Clarence Seedorf. Holländarens intåg som tränare gjorde avtryck såväl i media som på fotbollsplanen. Milan började så sakteliga lämna bottenträsket och när säsongen skulle summeras var klubben en hårsmån från att kvalificera sig för Europaspel nästkommande säsong.

Clarence Seedorfs debut som tränare var avklarad. Holländaren hade lyckats bärga ett sjunkande skepp, hissa segel samt bege sig mot tabellens aningen mer arktiska breddgrader. Laget slutade på åttonde plats, en tabellplacering som vittnar om en storklubb på dekis, men likväl om en uppryckning i världsklass. När holländaren anlände till Milan skilde sex pinnar mellan klubben och nedflyttningsstrecket. Efter avslutad säsong hade gapet till, med Milan-ögon sett, undergångsstrecket utökats med närmare 20 poäng. Att hävda någonting annat än att Seedorfs plötsliga inhopp förtjänar höga betyg är en skymf, en skymf sprungen ur den alltmer diffusa gråzonen mellan den moderna idrotten och Busfabriken.

Underrättelsen om att Clarence Seedorf tvingas lämna sitt tränaruppdrag till förmån för Filippo Inzaghi är med hänsyn till ovan nämnda parametrar en oroväckande nyhet. Oroväckande är den med anledning av att den tydligt påvisar den skeva verklighetsuppfattning som återfinns inom sporten. En tränare som presterat vad Clarence Seedorf gjort under en halv säsong med en spelartrupp ståendes i skuggan av fornstora dagar förtjänar en ärlig chans. En sport så älskvärd som fotboll förtjänar klubbledningar bestående av individer med sunt förnuft, personer som vet bättre än att skänka kortsiktig glädje och orättmätiga förhoppningar (läs; att anställa Inzaghi, som är en tvättäkta Milan-legend) på bekostnad av långsiktigt tänkande.

Ett barns otålighet börjar alltmer övergå i en lightversion medan fotbollsvärldens naiva angelägenhet tagit plats som marknadens största sockerbomb.


Lämna en kommentar

Se upp för trollstaven, Erik Hamrén

Igår gick det svenska landslaget återigen på pumpen när laget föll mot fotbollsvärldens senaste inslag på stjärnhimlen, Belgien, som likt en uttorkad krukväxt över en natt slagit ut i full blom. Förlusten var föga förvånande, alltjämt rörde den upp känslor samtidigt som den likt en nikotinkick i kombination med en kopp kaffe bringade liv i diskussionen kring landslagets ovissa framtid.

Sverige står inför ett generationsskifte, den saken är glasklar, varför det inte är läge att kräva varken topprestationer eller mästerskapsslutspel. Läge är det emellertid att klä sig varmt, dryga ut intaget av kolhydrater samt lagra rikligt med underhudsfett. Inte omöjligt är nämligen att landslaget står inför en lång fastande framgångssaga. Svenska fotbollsfans gör bäst i att med hoppet som snuttefilt och tron på framtiden som affektionsladdad nallebjörn krypa ner under täcket och fokusera på att övervintra.

Jag vill inte låta negativ. Jag är i grunden en positiv person, men att reducera förväntningarna är på sätt och vis en överlevnadsmekanism. En instinkt som jag tror kan komma väl till pass vid en generationsväxling i ett fotbollslandslag från ett land med mindre än tio miljoner invånare. I nuläget består Sverige av Zlatan Ibrahimovic, till viss del av spillrorna från spegeln som förkunnar att ”det var bättre förr” (läs Tobias Hysén, Andreas Isaksson, Johan Elmander m.fl.), till viss del av ungdomliga fragment som vittnar om en ljus framtid (läs bland andra Jimmy Durmaz och Albin Ekdal) och till stor del av lilla landet lagoms, passande nog, lagom duktiga fotbollsspelare (läs; äsch, kolla truppen och välj själv). Det bör givetvis tilläggas att all kritik står i proportion till världsscenen i övrigt, att allt är relativt, men vad ska vi jämföra med om inte övriga landslag?!

Essentiellt att tämja kreativiteten
Erik Hamrén har många gånger blivit beskylld för att vara naiv. Vissa gånger har kritiken varit befogad, andra gånger har den varit mindre befogad. Hamrén är en man med förkärlek till trolleri. Initiativrikedom och mod i all ära, frågan är vad Sveriges landslag i dagsläget mår bäst av. Att bestämma sig, ställa in siktet och utan hänsyn till eventuella fallgropar samt stormbyar på vägen påbörja implementeringen av en specifik spelidé alternativt att fortsätta leta efter det optimala spelsättet? Risken finns att sökandet blir resultatlöst, att Sverige, om de fortsätter leta efter den optimala ”sifferkombinationen” gör av med alltför mycket energi för att orka leta efter vägen in i mästerskapen.

Låt oss inte skrika efter så mycket att vi missar när domaren blåser i pipan och därmed stakar ut vägen mot EM. Ska vi falla så ska vi falla på eget grepp, med flaggan i topp, det vill säga pga. det fullt acceptabla och högst rimliga scenario att övriga lag är bättre än vad vi är, inte med anledning av att vi snubblar på vår egen trollstav.