Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Red Bull ger dig vingar, inte sant Åge Hareide?

Malmö jagade mål. Salzburg jagade hjärnspöken. Mål blev det, tre gånger om, inför hjärnspöken som dröjde sig kvar.

MFF dammade av historieböckerna, läste några rader och somnade av tristess. När klubben vaknade upp tog spelarna sig ytterligare en titt på den magra samlingen gulbleka pappersark, lämnade historien och flög in i nuet. Med förhoppningar om att aldrig mer behöva gråta över svunna tider.

Nuet såg lovande ut. Harmoniskt proppat med möjligheter att skrälla. En kokande gryta, en hel stad i ryggen och ett gäng ängsliga motståndare tyngda av att tvingas bära på vars 200 kilo Red Bull. Härligt, tänkte Markus Rosenberg som såg sin chans att sno åt sig gästernas vingar, ockupera högre höjder, skolka från morgondagens historielektion och istället fokusera på att skriva manus åt kommande generationers urtråkiga dito. 10 minuter senare sköt han 1-0 från elva meter, och fick med detta gästerna att förvandlas från vettskrämda stjärnor till livrädda oskulder på väg mot ”second base”.

Inte långt senare dundrade Magnus Eriksson in 2-0 på halvvolley, ett avslut som rev samtliga murar mellan dröm och verklighet (de murar som alltjämt stod kvar, bör tilläggas). Kvällstidningarna gjorde sig redo för storslagna rubriker, Salzburg gjorde sig redo att kasta kallingarna.

När Rosenberg med mindre än tio minuter kvar av matchen lekte in 3-0 inför ögonen på avklädda bortaspelare och euforiska hemmafans sattes de svenska tryckerierna i arbete. Ett arbete som gör att vi idag lusläser historia på icke gulbleka pappersark utan att fälla tårar över svunna tider, för omväxlings skull.

Annonser


Lämna en kommentar

Kärt återseende av världens bästa fotbollsliga

I helgen drog världens bästa fotbollsliga igång. Inte omöjligt är att jag sticker en del fanatiker i ögonen när jag så pass lättvindigt, och till synes utan vidare eftertanke, hävdar att engelsk klubblagsfotboll är bäst i världen. Det är, tro det eller ej, inte min mening, och i och med att fotboll är ett spel konstruerat på tusentals små parametrar konsumerade av individer med delade meningar och vitt skilda preferenser går det omöjligt att försvara en enskild fotbollsligas definitiva plats som världsledande. Vad jag anser vara av värde anser andra blott vara en oväsentlig biprodukt och vice versa. Jag är väl medveten om det omöjliga i att enas, det sunda i att inte kunna enas, det osunda i att tvunget enas, men det hindrar mig inte från att återigen tjuta ut att världens bästa liga inleddes i helgen.

Åtta av tio matcher i premiäromgången slutade antingen oavgjort eller med uddamålsseger. Det är i min mening fakta värt att spinna vidare på om man, som jag, önskar övertyga skeptiker om att engelsk fotboll intagit världsfotbollens position som självklar herre på täppan. Det finns nämligen en anledning till att spänningen i åtta av tio matcher bibehölls under 90 minuter. En anledning som varken slagit rot i spansk eller italiensk fotboll. En anledning som stavas I-N-T-E-N-S-I-T-E-T.

I La Liga och Serie A florerar kvalitet, teknisk briljans och stort fotbollskunnande. För mig råder det inga tvivel om att dessa ligor på ett individuellt plan mycket väl kan mäta sig med, och i viss mån överträffa, PL. Intensitetsmässigt är dessa ligor emellertid underlägsna engelsk fotboll, varför en random mittenmatch i PL många gånger är betydligt mer sevärd än ett möte mellan två spanska mittenlag. Samma parallell går att applicera på möten mellan topp- och bottenlag. Att Real Madrid, på Santiago Bernabéu, vecka ut och vecka in nosar på tvåsiffriga segersiffror medan Arsenal, på Emirates Stadium, i det närmaste tvingas förlösa tre poäng mot Crystal Palace är ingen slump. Den krampaktiga och långdragna förlossningen är ett resultat av högintensiv fotboll där även de mest skickliga spelarna tvingas retirera med anledning av små ytor, tät markering och en aldrig sinande kämpaglöd.

Skillnaden mellan ett lag som parkerar bussen i PL och ett lag som parkerar bussen i Serie A/La Liga är att det förstnämnda aldrig slår av tändningen. Detta resulterar allt som oftast i nagelbitare likt matcherna mellan Manchester United-Swansea och Liverpool-Southampton. I den senare visade gästerna prov på ett imponerande presspel vilket föranledde problem för Liverpool som under perioder hade förtvivlat svårt att hitta fungerande uppspelsvägar, förlorade andrabollar och tvingades slå ifrån sig. Den dagen Juventus-Pescara artar sig på liknande sätt, om än under en avgränsad period, är jag – som likt Marcus Birro sedan lång tid tillbaka förälskat mig i den italienska fotbollen – den förste att lyfta på hatten. Fram till dess framhåller jag den engelska fotbollen som bäst i världen och erkänner motvilligt att Bundesliga fullt rättvist förfogar över en ur italienska ögon sett stulen Europa-plats. Dels för att jag har min åsikt klar, dels i hopp om att betraktas som aningen mer objektiv än den gode Birro.


Lämna en kommentar

Dags att ta av ögonbindeln, Hansen

”Vi ska fortsätta vara rejäla i försvaret, sen nypa fast bollen i anfallet och våga hålla i den. Vi kan inte bara slänga iväg en boll på David Accam och sen lita på att han springer och gör mål. Det går inte.” 

Så lyder HIF-tränaren Roar Hansens dom efter att laget lyckats med konststycket att för femte matchen i följd spela oavgjort. Lustigt, komiskt och aningen frapperande är att dessa rader till mångt och mycket beskriver en i min värld fiktiv verklighet. Uttalandet kring att laget ska fortsätta vara rejäla i försvarsspelet är ett direkt hån mot fotbollens grundläggande idéer och i viss mån en smädelse av sitt sätt att se på sporten. Själv kan jag inte tolka yttrandet på annat vis än att det sagts med hänsyn till att laget höll nollan, vilket för övrigt var rena miljonvinsten på Lotto med tanke på de lägen som ett stundtals dement och ihåligt hemmaförsvar bjöd på. 

Vad gäller HIF-tränarens yttrande kring att ghananen David Accam bör sluta utnyttjas likt en springpojke är jag till viss del enig. Givetvis ska HIF:s supertalang ges alla möjligheter att även fortsättningsvis utnyttja sin enorma snabbhet, men inte på bekostnad av ett våldtaget spelsystem med anledning av lättja samt övertro från övriga truppmedlemmar. Nu tror jag emellertid inte att alla hundratals omöjliga långbollar på den kvicke 23-åringen beror på varken lättja eller övertro, utan snarare på en anfallsidé utan tydliga riktlinjer, ett spelsystem i vilket de enskilda individerna i cirkus 70 minuter per match står och trampar vatten med anledning av icke fungerande uppspelspunkter. 

Med detta i åtanke dimper vi intuitivt ner på tränarens bord. Frågor gällande spelsystem, uppspelspunkter och lagmedlemmar ovetande om sina uppgifter är nämligen ansvarsområden som till stora delar finns att läsa i en tränares inofficiella uppdragsbeskrivning. Jag är inte, har heller aldrig varit, personen som föredrar att såga enbart för sågandets skull, men när det är uppenbart att minsta vindpust riskerar fälla den sju meter höga björken utanför mitt hem är jag den första att inse allvaret, att plocka fram motorsågen, att skydda mig själv och mina anhöriga. Att, med ögonbindel, linda in problem i bortförklaringar och klyschor, likt ”vinden kommer att vända”, är detsamma som att bjuda upp till dans med ödet, vilket jag helst undviker så länge valmöjligheter finns att tillgå. 

Ibland är det nödvändigt att se sig själv i spegeln, att ställa sig de jobbiga frågorna. Det gäller även tränare på elitnivå.


Lämna en kommentar

Christian Wilhelmsson – äkta vara

Att kasta kärlek där den vackert tas emot betraktas inom fotbollen som något vackert. Detta trots uppenbara egenintressen som grund för handlingen, trots en självlysande gloria snickrad på kvistar av ren falskhet vilande i direkt anslutning till syftet med handlingen. Anledningen till att aktionen, trots alla uppenbara tecken, anses vacker är att den bevittnas av ögon försedda med ett filter tillverkat av 99 % godtrohet samt 1 % polyester.

Att som spelare kyssa klubbemblemet kan likväl tyda på en längtan efter att känna sig älskad som en handling genuint sprungen ur hjärteroten. Med det sagt; det är enkelt att med fötterna i det blå kasta kärlek där den vackert tas emot. Svårare är det att kasta kärlek där den nätt och jämt gör avtryck. Exempelvis i Sölvesborg, i fotbollsklubben Mjällby, på Strandvallen, inför knappt 3000 åskådare. Christian ”Chippen” Wilhelmssons återkomst till Listerlandet är både storslagen och äkta. Den är ett bevis på att genuinitet ännu har en plats (om än ingen värdig sådan) inom sporten, att respekt är mer än en klyscha och inte enbart ett dåligt PR-trick.

Glöm aldrig bort ditt ursprung. Om du tappar fotfästet; stanna upp och tänk efter. Kastar du fortfarande kärlek lika naivt som under dina lulliga tonår, eller kastar du kärlek där den vackert tas emot iklädd en av alla äckligt vuxna salongsberusade fasader? Jag kommer aldrig växa upp, jag kommer aldrig låta vettet styra min passion . Det är med anledning därav som jag för evigt kommer att kunna älska. I sann anda. Det är med anledning därav som jag sedan en vecka tillbaka högaktar Christian ”Chippen” Wilhelmsson. I sann anda.

Tack till Lars Winnerbäck som, så vitt jag vet, myntade uttrycket ”kasta kärlek där den vackert tas emot”. Olyckligtvis högst användbart i 2014 års äckliga statussamhälle.


Lämna en kommentar

Kära läsare,

Ett akut meddelande på ingång (ironi):

Jag kommer med anledning av hög arbetsbelastning inte ha möjlighet att uppdatera bloggen denna vecka.

Förhoppningen är emellertid att vara fit for fight redan nästa vecka. På återseende!