Gemenskap, stolthet, passion

Dags att ta av ögonbindeln, Hansen

Lämna en kommentar

”Vi ska fortsätta vara rejäla i försvaret, sen nypa fast bollen i anfallet och våga hålla i den. Vi kan inte bara slänga iväg en boll på David Accam och sen lita på att han springer och gör mål. Det går inte.” 

Så lyder HIF-tränaren Roar Hansens dom efter att laget lyckats med konststycket att för femte matchen i följd spela oavgjort. Lustigt, komiskt och aningen frapperande är att dessa rader till mångt och mycket beskriver en i min värld fiktiv verklighet. Uttalandet kring att laget ska fortsätta vara rejäla i försvarsspelet är ett direkt hån mot fotbollens grundläggande idéer och i viss mån en smädelse av sitt sätt att se på sporten. Själv kan jag inte tolka yttrandet på annat vis än att det sagts med hänsyn till att laget höll nollan, vilket för övrigt var rena miljonvinsten på Lotto med tanke på de lägen som ett stundtals dement och ihåligt hemmaförsvar bjöd på. 

Vad gäller HIF-tränarens yttrande kring att ghananen David Accam bör sluta utnyttjas likt en springpojke är jag till viss del enig. Givetvis ska HIF:s supertalang ges alla möjligheter att även fortsättningsvis utnyttja sin enorma snabbhet, men inte på bekostnad av ett våldtaget spelsystem med anledning av lättja samt övertro från övriga truppmedlemmar. Nu tror jag emellertid inte att alla hundratals omöjliga långbollar på den kvicke 23-åringen beror på varken lättja eller övertro, utan snarare på en anfallsidé utan tydliga riktlinjer, ett spelsystem i vilket de enskilda individerna i cirkus 70 minuter per match står och trampar vatten med anledning av icke fungerande uppspelspunkter. 

Med detta i åtanke dimper vi intuitivt ner på tränarens bord. Frågor gällande spelsystem, uppspelspunkter och lagmedlemmar ovetande om sina uppgifter är nämligen ansvarsområden som till stora delar finns att läsa i en tränares inofficiella uppdragsbeskrivning. Jag är inte, har heller aldrig varit, personen som föredrar att såga enbart för sågandets skull, men när det är uppenbart att minsta vindpust riskerar fälla den sju meter höga björken utanför mitt hem är jag den första att inse allvaret, att plocka fram motorsågen, att skydda mig själv och mina anhöriga. Att, med ögonbindel, linda in problem i bortförklaringar och klyschor, likt ”vinden kommer att vända”, är detsamma som att bjuda upp till dans med ödet, vilket jag helst undviker så länge valmöjligheter finns att tillgå. 

Ibland är det nödvändigt att se sig själv i spegeln, att ställa sig de jobbiga frågorna. Det gäller även tränare på elitnivå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s