Gemenskap, stolthet, passion

Kärt återseende av världens bästa fotbollsliga

Lämna en kommentar

I helgen drog världens bästa fotbollsliga igång. Inte omöjligt är att jag sticker en del fanatiker i ögonen när jag så pass lättvindigt, och till synes utan vidare eftertanke, hävdar att engelsk klubblagsfotboll är bäst i världen. Det är, tro det eller ej, inte min mening, och i och med att fotboll är ett spel konstruerat på tusentals små parametrar konsumerade av individer med delade meningar och vitt skilda preferenser går det omöjligt att försvara en enskild fotbollsligas definitiva plats som världsledande. Vad jag anser vara av värde anser andra blott vara en oväsentlig biprodukt och vice versa. Jag är väl medveten om det omöjliga i att enas, det sunda i att inte kunna enas, det osunda i att tvunget enas, men det hindrar mig inte från att återigen tjuta ut att världens bästa liga inleddes i helgen.

Åtta av tio matcher i premiäromgången slutade antingen oavgjort eller med uddamålsseger. Det är i min mening fakta värt att spinna vidare på om man, som jag, önskar övertyga skeptiker om att engelsk fotboll intagit världsfotbollens position som självklar herre på täppan. Det finns nämligen en anledning till att spänningen i åtta av tio matcher bibehölls under 90 minuter. En anledning som varken slagit rot i spansk eller italiensk fotboll. En anledning som stavas I-N-T-E-N-S-I-T-E-T.

I La Liga och Serie A florerar kvalitet, teknisk briljans och stort fotbollskunnande. För mig råder det inga tvivel om att dessa ligor på ett individuellt plan mycket väl kan mäta sig med, och i viss mån överträffa, PL. Intensitetsmässigt är dessa ligor emellertid underlägsna engelsk fotboll, varför en random mittenmatch i PL många gånger är betydligt mer sevärd än ett möte mellan två spanska mittenlag. Samma parallell går att applicera på möten mellan topp- och bottenlag. Att Real Madrid, på Santiago Bernabéu, vecka ut och vecka in nosar på tvåsiffriga segersiffror medan Arsenal, på Emirates Stadium, i det närmaste tvingas förlösa tre poäng mot Crystal Palace är ingen slump. Den krampaktiga och långdragna förlossningen är ett resultat av högintensiv fotboll där även de mest skickliga spelarna tvingas retirera med anledning av små ytor, tät markering och en aldrig sinande kämpaglöd.

Skillnaden mellan ett lag som parkerar bussen i PL och ett lag som parkerar bussen i Serie A/La Liga är att det förstnämnda aldrig slår av tändningen. Detta resulterar allt som oftast i nagelbitare likt matcherna mellan Manchester United-Swansea och Liverpool-Southampton. I den senare visade gästerna prov på ett imponerande presspel vilket föranledde problem för Liverpool som under perioder hade förtvivlat svårt att hitta fungerande uppspelsvägar, förlorade andrabollar och tvingades slå ifrån sig. Den dagen Juventus-Pescara artar sig på liknande sätt, om än under en avgränsad period, är jag – som likt Marcus Birro sedan lång tid tillbaka förälskat mig i den italienska fotbollen – den förste att lyfta på hatten. Fram till dess framhåller jag den engelska fotbollen som bäst i världen och erkänner motvilligt att Bundesliga fullt rättvist förfogar över en ur italienska ögon sett stulen Europa-plats. Dels för att jag har min åsikt klar, dels i hopp om att betraktas som aningen mer objektiv än den gode Birro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s