Gemenskap, stolthet, passion

Mannen på parkbänken – med Falcao i högernäven

Lämna en kommentar

Väl klar efter fem kilometers intervallträning slog jag mig ner på en parkbänk. När jag återfått delar av medvetandet la jag märke till att en man i sjabbiga kläder satt till höger om mig. Hans skor var håliga och höll ihop med hjälp av någon slags hemmagjord lösning som substitut för riktiga skosnören. Även byxorna var håliga, nästintill ihåliga, och den luvtröja han bar var dels maläten, dels heltäckande brun trots att det på ett fåtal ställen framgick att den ursprungligen varit grå.

Jag konstaterade för mig själv att snubben högst troligt var hemlös och att världen som bekant är ett jävla ruckel. Efter drygt två minuter hörde jag att mannen mumlade något, men uppfattade inte vad. Jag lyfte blicken från marken och tittade på honom.

”Vad sa du?”, frågade jag instinktivt.

Mannen pekade på världens troligtvis minsta notis i den gratistidning han omsorgsfullt bläddrade igenom. Jag gled så sakteliga över mot hans sida för att se vad textsnutten handlade om. När jag glidit tillräckligt långt åt höger såg jag att artikeln berörde Manchester Uniteds värvning av stjärnanfallaren Radamel Falcao. Mannen pekade på den mening som avslöjade colombianens nya årslön. Jag mötte hans blick varpå vi unisont skakade på huvudet.

Uppgifterna gjorde gällande att 28-åringen skulle komma att tjäna cirka 200 miljoner årligen i sin nya klubb. Till att börja med trodde jag i min enfald att vårt unisona kroppsspråk vittnade om en gemensam uppfattning gällande att summan var absurd.

Ett par sekunder senare förstod jag dock att jag missuppfattat mannen. Han upphörde att skaka på huvudet och brast tvärt ut i ett skratt som fick gråsparvarna i grenarna ovanför att bege sig västerut, högst troligt på permanent basis, varpå han fnittrande klämde ur sig:

”Hur kan man skriva så fel?”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag funderade i en hundradels sekund innan jag instämmande fnittrade till. Mitt samvete tycktes ha satt lock på förmågan att rätta honom, förseglat sanningen. ”Vissa saker gör sig bättre förslutna i ovisshet”, tänkte jag innan jag tog farväl av mannen.

Denna situation har etsat sig fast i mitt minne. Likt ett gäng monstruösa utropstecken bakom min mångåriga uppfattning om att det moderna samhället till mångt och mycket påminner om ett skyltfönster.

Men onekligen har du alltjämt möjlighet att välja en annan väg. Du behöver inte traska längs gågatan om skyltfönsterna äcklar dig.
Jag önskar att jag hade den förmågan. Och jag skäms för att jag avundas mannen på parkbänken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s