Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Liverpools bräckliga dröm

Fjolårets succésäsong fick Liverpoolsupportrarna att vädra morgonluft. Idag är klubben tillbaka på ruta ett.

En bidragande orsak till att Liverpool famlar i blindo är naturligtvis avsaknaden av Luis Suarez. Stjärnanfallaren såldes inför säsongen till Barcelona. Med sig tog han, utöver spetskvalitet, en levande framtidstro. Suarez kom till Liverpool 2011 som tilltänkt ersättare för spanjoren Fernando Torres. Uruguayanen gjorde omedelbart succé, öste in mål från alla möjliga och omöjliga vinklar och blev snabbt en favorit hos den hårt prövade publiken.

Det tog dock tid innan Suarez extraordinära insatser omsattes i topplaceringar, främst med anledning av att laget på flertalet positioner alltjämt var tämligen mediokert. Men uppryckningen kom sent omsider. Klubben spände sina ekonomiska muskler, värvade smart och plockade in Brendan Rodgers som ny tränare.

Värvningen av Rodgers skulle visa sig vara ett genidrag. Det gamla talesättet ”Rom byggdes inte på en dag”, som antyder att saker måste få ta sin tid, tappade tvärt i trovärdighet. Nordirländaren fick omgående fart på Liverpool som, hör och häpna, regelbundet började vinna matcher. Laget etablerade en prestationsmässig jämnhet som inte skådats på Anfield sedan storhetstiden.

Succén var anmärkningsvärd, men alltjämt varsamt omtalad av supportrar vars vardag de senaste 20 åren präglats av drömmar så sköra att de vid minsta beröring riskerar vittra sönder. Tiden gick och framgångarna blev vardagsmat. Plötsligt hade fansens rädsla att vidröra en skör dröm försvunnit och ersatts av en fullt naturlig vilja att omfamna en ljuv verklighet, att stå rakryggade och stolta efter år av misär och motgång.

Säsongen led mot sitt slut och Liverpool var alltjämt med i racet om ligaguldet. Men ett par snöpliga poängtapp ställde till det för Merseysidelaget som fick se sig omsprunget av de regerande mästarna, Manchester City. Ligaguldet uteblev, men framtidstron stod i full blom. Inte undra på, Liverpool hade gjort en makalöst bra säsong, öppnat portarna till en ljusare morgondag och stängt dörren till en mångårig känsla av hopplöshet.

Liverpool hade framtiden för sig, i det avseendet rådde inga tvivel.

Transferfönstret öppnade, dagarna gick och slutligen bekräftades, inte helt oväntat, att Luis Suarez skrivit på för Barcelona. Plötsligt var framtiden inte längre lika ljus som oviss, men de intäkter som övergången bringat fungerade som plåster på såren och höll liv i hoppet. Pengar spenderades och när säsongsstarten närmade sig förfogade Liverpool över ett på papperet starkt lag, rikt på ungdomlig entusiasm och kryddat med rutin.

Säsongen tog sin början och Liverpool famlade i mörker. Tyngda av stundens allvar och en fjolårssäsong som föranlett höga förväntningar körde Rodgers mannar av vägen. Därefter har laget tappert försökt kravla sig upp på vägbanan, utan framgång. Däcken spinner alltjämt i det leriga diket och GPS:en har lagt av. Daniel Sturridges långa skadefrånvaro och Mario Balotellis usla formkurva har resulterat i en milt sagt trubbig offensiv, och kontrasten mot förra säsongens dödligt giftiga anfall med Luis Suarez i spetsen kan inte bli tydligare. Den usla säsongsstarten har gjort att Liverpool halkat efter i ligan och hamnat på efterkälken i Champions Leagues gruppspel.

Om ingenting spektakulärt händer riskerar Liverpools säsong att efter 38 omgångar knacka på dörren till avgrunden, vilket vore förödande för klubben som nyligen upplevt en efterlängtad soluppgång. Att döma av säsongsupptakten skulle Liverpools supportrar ha bemött drömmen med större varsamhet. Då hade besvikelsen inte blivit lika stor när drömmen abrupt förvandlades till söndertrasade illusioner.

Men med facit i hand är det enkelt att slänga sig med korrekta svar. Det är betydligt svårare att dra för persiennerna när solen tränger fram bakom ett mångårigt och tätt molntäcke. Dessutom är det direkt destruktivt att inte omfamna det vackraste som finns; hoppet, tron på en ljusare framtid.

Annonser


Lämna en kommentar

Kära läsare

Jag är inne i en hektisk period och har därför inte haft möjlighet att uppdatera bloggen. Då dygnet dessvärre bara består av 24 timmar vågar jag inte garantera att jag hinner publicera något inlägg heller kommande vecka, även om jag självklart ska göra mitt yttersta för att hitta en lucka i schemat.

Om inget oväntat dyker upp vågar jag dock lova att jag som senast är tillbaka veckan därpå (v. 50).

På återseende!


Lämna en kommentar

Vem vill abonnera på avbrutna matcher?

Idag kom beskedet som gör inköp av säsongskort till en om inte värdelös så högst riskabel investering.

Polisen, SvFF och Sef har gemensamt bestämt sig för att tänja på straffskalan vid förekomsten av illegal pyroteknisk användning, parallellt med att man diskuterar och bearbetar möjligheten att legalisera pyroteknik under ordnade former.

Enligt Isabel Thorén på Rikspolisstyrelsen kommer övertramp att resultera i upplösta arrangemang och flyttade matchdagar.

Tanken är god: Att genuint försöka möta en stark önskan med krav på en motprestation. Det finns dock en baksida av myntet, svärtad av kollektiv bestraffning. Frågan är inte om, utan när tiotusentals oskyldiga åskådare kommer att tvingas lämna sina bänkrader innan matchuret nått 90.

Känslan är att storstadsklubbarna gör rätt i att omgående anställa receptionister på frilansbasis. Jag sätter nämligen en slant på att somliga telefonväxlar kommer att brinna upp på grund av besvikna årskortsinnehavare och förbannade konsumenter.

Vetskapen om att jag riskerar missa slutet på filmen på grund av popcornskastande fjortisar lockar mig knappast att besöka biosalongen.


Lämna en kommentar

HIF sår frön med hopp om en ljusare morgondag

Henrik Larsson övertar tränarposten, Roar Hansen förpassas till skrivbordet och ombyggnationen av Olympia fortgår. Helsingborgs IF:s nysatsning står i full blom lagom till jul.

HIF:s ledning annonserade i fredags att förtroendet för Roar Hansen alltjämt var obrutet, uppgifter som senare skulle visa sig vara falska. På måndagseftermiddagen meddelade klubben nämligen att stadens son, Henrik Larsson, tar över som huvudtränare (manager). Hansen kliver ner ett antal steg på den hierarkiska pyramiden och intar den aningen luddiga rollen som strategisk fotbollsutvecklare.

Ett förlorat år
Säsongen 2014 utvecklades till en mardröm för många av de nordvästskånska fotbollsfantaster som för en dryg vecka sedan vaknade kallsvettiga, irriterade och en smula lättade. Inte nog med att de kaotiska inslagen utanför planen varit svårräknade, de sportsliga genomklappningarna har avlöst varandra.

Roar Hansen har under närapå en och en halv säsong famlat i mörker. Att uteslutande skylla klubbens många misslyckanden på tränaren är insiktslöst, men klart är att Hansen inte förmått få laget att prestera maximalt. Ketchupflaskan har inte tömts på allt innehåll, så att säga. Till stor del på grund av en laguppställning som visade sig vara inkompatibel med spelarmaterialet, men som trots det användes i match efter match under halva säsongen.

Vissa menar att Hansen hade för få alternativ, att forwardsuppsättningen var så svag att formsvage Robin Simovic inte gick att ersätta samt att det inte fanns underlag för ett tvåmannaanfall. Att truppen, framförallt i början av säsongen, var tunn råder det inga tvivel om. Att Hansens arbete var otacksamt är inte heller någon hemlighet. Men att inga alternativ fanns tillgängliga är en överdrift tänjd såväl på höjden som på bredden. HIF:s uppspelspunkter fungerade inte, laget hade svårt att ta sig över mittlinjen och Simovic imiterade Rio Kalle-statyn i närmare 75 minuter per match. Alternativen hade inte behövt vara storslagna för att överträffa den spelmässiga misären.

När transferfönstret öppnades lämnade ett par nyckelfigurer och ersattes av ett antal stabila pjäser, däribland Mikael Dahlberg som omedelbart gjorde succé. HIF kryssade, kryssade och kryssade innan man slutligen började vinna och tog farväl av bottenträsket. När kontraktet i teorin var säkrat gick laget ånyo i ide. Hansen lyckades inte väcka spelarna som såg ut att sakna motivation och när Allsvenskan väl summerades, när supportrarna äntligen gavs möjlighet att skrynkla ihop säsongen 2014 och kasta densamma i närmsta papperskorg, placerade sig HIF på en intetsägande niondeplats.

Till Hansens försvar ska det sägas att turbulensen i och runt klubben under dennes tid som tränare skapat en direkt usel arbetsmiljö, vilket givetvis bör vägas in i bedömningen. Spelaromsättningen har varit hög, schismerna utanför banan har avlöst varandra sedan dödsmisshandeln i samband med premiärmatchen mot Djurgården och den tomma kassakistan har lämnat havets botten, flutit i land och skapat både problem och irritation.

Framtiden i sikte
HIF:s långsiktiga plan gick i och med degraderingen av Hansen i stöpet (även om klubben möjligen vill ge sken av att planen ännu är vid liv genom att behålla Hansen i organisationen). Men HIF behöver så nya frön, få fans, sponsorer, ”marginalare” och övriga intressenter att tro igen, skingra det täta molntäcket och riva de cementerade murarna mellan gårdagen och morgondagen.

Det nyligen inledda arenaprojektet i kombination med värvningen av Henrik Larsson ger en fingervisning om klubbens ambitionsnivå och skänker nysatsningen välbehövliga vingar. Nu återstår det att se om satsningen lyfter.


Lämna en kommentar

Klona Anton Tinnerholm!

– MFF föll med flaggan i topp. Anton Tinnerholm höll i fanan.
– MFF:s insats mot Atletico Madrid höll hög klass. Anton Tinnerholms attityd höll världsklass.

Ovan ser du två vinklade exempel på ingresser vilka kvällstidningarna med gott samvete skulle kunna ha använt sig av efter tisdagens möte mellan MFF och Atletico Madrid.

23-årige Anton Tinnerholm stod för en makalös insats. Inte nog med att hans företagsamhet sopade mattan med världsledande entreprenörer, han gav dessutom ordet ”attityd” ett ansikte. Ett konkretiserande av detta diffusa uttryck var precis vad svensk fotboll behövde. En fotbollsnation som varken kvalitetsmässigt eller ekonomiskt kan mäta sig med de stora drakarna är i skriande behov av spelare som Tinnerholm.

Den respektlöshet som högerbacken visade upp i dueller och närkamper med världsspelare är nödvändig för att klubbar av MFF:s dignitet ska ha möjlighet konkurrera på den stora scenen. Dessvärre är inställning à la Tinnerholm en bristvara inom svensk fotboll, vilket är en bakomliggande orsak till svenska lags oförmåga att hävda sig i europeiska sammanhang. Klass och pengar i all ära. Vilja, mod, tro och framåtanda räcker långt, ibland hela vägen till Juventus Stadium, vidare till Estadio Vicente Calderón och raka vägen in i landslagstruppen.

Varken MFF eller någon annan allsvensk klubb kommer någonsin att kunna mäta sig med lag av Atletico Madrids kaliber. Inte kvalitetsmässigt. Men väl inställningsmässigt.

Över 36 omgångar segrar klass i 99 fall av hundra. Över 90 minuter duggar skrällarna tätt. Det vet alla som är fotbollsintresserade.

Om Celtic kan besegra Barcelona kan MFF besegra Juventus. Den stora skillnaden mellan skotsk och svensk fotboll är att inställning à la Tinnerholm snarare är regel än undantag i det förstnämnda fallet. En attitydförändring i ”lilla landet lagom” hade garanterat skonat oss från fler 14-årsperioder utanför finrummet. Så dåliga är vi inte och har aldrig varit, vilket blev än mer tydligt när MFF pressade tillbaka fjolårsfinalisterna i närmare 45 minuter.

Klona Anton Tinnerholm. Please!