Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

HIF-anfallaren med det rostfria stålpsyket

En ettårig resa från måltavla för pajkastning till en bärande balk i en blytung roll.

Robin Simovics psyke har fått en produktbeskrivning av vilken det framgår att moralen är tillverkad av rostfritt stål och att den är fri från ömtåliga komponenter.

För mindre än ett halvår sedan var Robin Simovic stämplad som något av en kronisk syndabock i ett bygge som aldrig lyfte. Ofta tvingades han ducka för högersvingar från personer med förbundna ögon och en osund benägenhet att förenkla spelmässiga bryderier genom att skuldbelägga den mest utsatte.

Att han hämmades av skadebekymmer utgjorde sällan en förmildrande omständlighet i dessa bedömningar (läs toksågningar). I stället blev han stående i skottlinjen, utan skyddsväst, utan hjälm, omringad av fördömanden och fick psyket pepprat av såväl supportrar som media.

När 2014 var till ända hade Simovic blivit till en parentes i många förståsigpåares anteckningsblock, en parentes som snart skulle förpassas till historieböckerna och som antagligen stått i rampljuset för sista gången (om man bortser från sportsajternas frekventa topp flopp-listor, där han av allt att döma skulle få sin beskärda del av uppmärksamheten under lång tid framöver).

”Haha”, tänkte Simovic, reste sig upp och uppvisade kulorna som uppenbarligen studsat bort från det rostfria stålpsyket.

23-åringen är i dag en av HIF:s viktigaste pjäser, såväl offensivt som defensivt.

De fem målen i all ära. Näsan för mål, huvudspelet och den funktionella avslutstekniken är inte det enda som återfinns i Simovics repertoar.

Malmöpågens förmåga att falla ner i banan, göra sig spelbar och på så vis understödja mittfältarna/ytterbackarna i uppspelsfasen är extremt nyttig. Inte bara då det ger laget möjlighet att flytta fram, utan även då detta uppspelsalternativ ibland är det enda som finns att tillgå (frånsett eventuella djupledslöpningar som ofta kräver närapå omöjliga framspelningar om motståndarna pressar högt och laget är tillbakatryckt). Simovic erbjuder således ett alternativ till rensningar, vilka som bekant brukar rendera i bolltapp och en efterföljande motståndarattack.

Simovics fysiska förmåga är en av få egenskaper som sällan ifrågasatts (sannolikt på grund av hans storlek och räckvidd).

Men efter åtta omgångar är jag beredd att hävda att killens fysik är direkt undermålig om man sätter den i relation till hans rostfria stålpsyke.

Imponerande. Otroligt jävla imponerande!


Lämna en kommentar

Den Gamla Damen 2.0

För nio år sedan insjuknade hon och blev sängliggande med vetskapen om att utomstående betraktade henne som genomrutten på grund av hennes etiska snedsteg och illegala förehavanden.

Ur ett utifrånperspektiv var det vid denna tidpunkt svårt att ana att hon skulle resa sig ur dödsbädden. Men vad många trodde var Pärleporten visade sig vara en avgiftningscentral och i dag, nio år efter insjuknandet, sprudlar Den Gamla Damen av liv.

På botten stakades en ny era i all hemlighet ut parallellt med att omgivningen väntade på att den stora stygga vargen skulle dödförklaras.

Skeptikerna väntade förgäves medan de förlåtande, de passionerade fick upprättelse.

Alla förtjänar en andra chans. Så även Juventus.

I går visade den pånyttfödda klubben med all önskvärd tydlighet att mästartakter inte går av för hackor, att tradition, historia, vinnarkultur och stolthet kan överleva nio år i skamvrån och att kärlek, självrannsakan och framåtanda övervinner hat, fördömande och cynism.

Vägen tillbaka till den yttersta världseliten har varit lång, snårig och extremt kännbar men inte oframkomlig att döma av gårdagens uppvisning.

Den bespottade klubben höll jämna steg med en av fotbollsvärldens mäktigaste titaner, Real Madrid, och stod slutligen som segrare i den första av två CL-semifinalmöten lagen emellan.

Irriterande för vissa, glädjande för andra.

Jag sällar mig till den sistnämnda skaran då framgången påvisar att det förflutna inte nödvändigtvis behöver forma samtiden och framtiden.

Alldeles oavsett om Juventus avancerar till final eller inte är klubbens nioåriga resa från avgrunden till världseliten värd ett erkännande även från dem som ägnat tiden sedan tvångsdegraderingen åt att spotta på vad många initialt trodde var en döende stor stygg varg.

Jag lyfter på hatten för en svartvit bragd som andas fornstora dagar.