Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Svensk fotboll är blott en scen

Igår var det återigen dags. En ny läktarskandal uppenbarade sig. Denna gång var det en linjedomare i matchen mellan Djurgården och Göteborg som prickades av myntets förrädiska baksida. Svensk fotboll lider av att samhället lider. Det är dags att vi upphör att slänga oss med termer likt ”svensk fotboll är rutten” och istället gemensamt avstår de fördomsfullas kollektiva djuphavsdykning 200 meter under gränsen för logiskt tänkande.

Svensk fotboll är inte rutten. Svensk fotboll är blott en scen. En med svenska mått mätt sjuhelvetes grandios scen som sedan länge ockuperats av missnöjda själar, kriminella krafter och finniga tonåringar i desperat jakt på en identitet. Men bakom kulisserna av krigsrubriker dansar alltjämt 95 procent av anhängarna till tonerna av vår älskade nationalsport, propagerar med medialt munkavle för myntets framsida och blottlägger idrottens traditionella charm till toner av gemenskap, hängivenhet, stolthet och glädje.

90 minuter svensk fotboll går till mångt och mycket att likna vid en 90 minuter lång dokumentär beträffande samhällets fram- och baksida. Det är dags att vi tar på oss glasögonen och slutar vara så otäckt närsynta att vi låter sporten agera problembarn när sporten i själva verket enbart är en scen på vilken människor med olika agendor framträder. Likt diverse krogar runt om i vårt avlånga land helg efter helg tråkigt nog får utgöra scen för krogslagsmål mellan personer med surrealistiska promillehalter. Likt mörka bakgator och smala gränder med på tok för jämna mellanrum tvingas utgöra scen för rån, våldtäkter och mord. Likt skolbänken från sex års ålder tvingas utgöra scen för offrens kamp mot kamratförtryck. Likt livsmedelsbutiker varje dag tvingas utgöra scen för individer utan intention att betala för chipspåsen under huvtröjan eller godispåsen i byxfickan. Likt våra svenska vägar år efter år tvingas utgöra scen för närapå 250 dödsoffer varav ett stort antal orsakats av personer utan respekt för hastighetsbegränsningar och trafikregler.

Få är de som skuldbelägger krogen när en gäst blivit misshandlad av en annan gäst, och i minoritet är de som yrkar på alkoholförbud. Få är de som propagerar för att specifika bakgator ska bommas igen. Få skuldbelägger läroanstalterna i fall av mobbning. Aldrig har jag hört någon skuldbelägga Ica när statistiken visar höga summor spill. Sällan hör jag folk beskylla vägarna när den enskilde individen frontalkrockat i en hastighet av 150 km/h. Istället diskuteras förnyade regelverk, moderniserad lagstiftning, hårdare straff samtidigt som välgörande intresseorganisationer titt som tätt ploppar upp i syfte att minimera problemen.

Varför ska det vara så förbannat svårt att lyfta blicken bortom det utmålade problembarnet vid namn svensk fotboll och inse att oroligheterna, alla vedervärdiga handlingar som alltför länge infiltrerat vår kära nationalsport precis som övrig brottslighet är ett samhällsproblem och därmed bör diskuteras, analyseras och hanteras likt ett samhällsproblem? Svensk fotboll är en scen. En scen är inkapabel att begå brott. Låt oss därför fokusera på de individer som använder scenen i fel syften samt varför och därefter arbeta för att mota problemen. Själv börjar jag nämligen bli relativt trött på att föra diskussioner 200 meter under gränsen för logiskt tänkande.

Klubbarna samt de goda krafterna runt dessa har länge tagit sitt ansvar. Det är på tiden att fler gör det.

Annonser


Lämna en kommentar

Är MFF på väg att bryta förbannelsen?

Jag tycker mig skymta ett mästarlag som uppträder likt ett mästarlag. Jag tycker mig skymta ett mästarlag utan den traditionella baksmällan. Jag tycker mig skymta en allsvensk förbannelse med överhängande risk att upplösas likt en brustablett i vatten.

Gud vet vad MFF-spelarna haft för sig under vinterhalvåret. Efter att ha sett skåningarna riva rimlighetens samtliga gränser på Gamla Ullevi blir jag emellertid alltmer förvissad om att mycket tid lagts på att inhandla, konsumera och överdosera Resorb. Efter att dessutom ha sett Åge Hareide upprätta taktisk briljans i en tävlingsmatch år 2014 raseras tvärt mina Jantelagsmurar mellan dröm och verklighet. Kanske är 2014 året då ordet ”vätskeersättning” spatserar ut från sängkammaren, åker slalom mellan tomma flaskor samt ölburkar och tågar in i svensk fotbolls finrum.

Det har blott spelats två omgångar av årets säsong. Trots detta har MFF redan hunnit räcka finger åt, hånflina och gapflabba åt traditionens makt. Premiärmatchen mot nykomlingen Falkenberg på Swedbank Stadion var prestationsmässigt ingen höjdare från hemmalagets sida, varför slutresultatet 3-0 bör betraktas som en tydlig värdemätare på årets upplaga av MFF. Redan här påvisade Hareides mannar en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga som grundar sig på att trots grus i maskineriet sent omsider lägga beslag på poängen.

I lagets andra match, den mot topptippade IFK Göteborg på bortaplan, var ringrostigheten som bortblåst. Gästerna visade prov på kreativitet, lugn och självförtroende. En sylvass och nyslipad offensiv samt ett kontrollerat bolltrillande tonsattes med höga doser av individuell skicklighet, något som bäddade för en tämligen överraskande utskåpning. 0-3 slutade matchen och vips så hade MFF exponerat ännu en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga vilken i Allsvenskan långt om länge klassats som utrotningshotad, en förmåga som stavas ö-v-e-r-m-a-k-t.

Fortsätter MFF i denna takt är risken stor att surret om att vilket lag som helst kan vinna Allsvenskan också det upplöses likt en brustablett i vatten, likt en Resorb på bakfyllan.


Lämna en kommentar

Allsvenskan – Steven Seagal iklädd himmelsblått

Allsvenskan – ligan som blivit känd för att vara en av de mer ovissa är i nuläget mer förutsägbar än slutet på en actionrulle med Steven Seagal i hjälterollen.

Malmö FF har mer eller mindre självklart intagit huvudrollen, iklätt sig skinnjacka, stoppat revolvern i byxlinningen och massakrerat antagonisterna en efter en, lika egendomligt anspråkslöst som en amerikansk actionhjälte i regel förpassar femton skurkar till kyrkogården på dryga minuten enbart kompad av sina nävar.

Allsvenskan 2013 går att likna vid en actionfilm i vilken Seagal iklädd himmelsblått ockuperar ett bostadshus i syfte att frigöra kidnappade Lennart Johansson iklädd silverfärgad pokal. På varje enskild våning återfinns gangstrar redo att offra livet för att försvara Johansson från sin rättmätige ägare, men en himmelsblå Seagal vill annorlunda.

På våning ett tillintetgörs X antal bovar på blott ett par sekunder. Andra våningen består också den av X antal banditer och även om Seagal förmås offra X antal sekunder mer än på föregående våning sker dräpandet relativt smärtfritt. Ju högre upp i byggnaden vi, du och jag som åskådare, färdas, desto mer skräckinjagande ter sig hindren, i huvudsakligt syfte att höja spänningen samt bygga upp för en rafflande slutspurt.

Problematiken ligger i att jag, likt du och många andra, av erfarenhet listat ut händelseförloppet och dess utfall redan innan vi tagit det första steget mot videobutiken. Visst, vi kanske hyr filmen i vilket fall som helst, sliter itu chipspåsen, sätter läsken på kylning och inbillar oss att de två närmaste timmarna kommer bli dramatiska. Men.. Någonstans vet vi, trots allt, att en amerikansk actionrulle i all evinnerlighet kommer att förbli just en amerikansk actionrulle likväl som vi vet att AIK, likt övriga allsvenska lag, inte har en rimlig möjlighet att hejda en Steven Seagal iklädd himmelsblått. 


Lämna en kommentar

Spänningen i den allsvenska guldstriden – av allt att döma avrättad

Efter IFK Göteborgs förlust borta mot Kalmar FF blev spänningen i den allsvenska guldstriden, i fosterställning, omedelbart förpassad till giljotinen redo att invänta besked angående avrättningens vara eller icke vara.  När Malmö FF, genom Erik Friberg, i slutskedet av matchen mot Mjällby AIF nickade in 1-0 för hemmalaget kom ett högst väntat besked. Den allsvenska spänningen bad en sista bön men kvitteringen uteblev och bilan frigjordes. Så, med fyra omgångar kvar av årets säsong är guldstriden av allt att döma avlivad och enbart ett mirakel till återupplivning står mellan skåningarna och en 17:e ligatitel.

IFK reser närmast till Stockholm för möte med förhållandevis formstarka Djurgårdens IF, en match vars utfall inte orimligt skulle kunna tvinga Rikard Norling att besöka ”Teknikkompaniet” för köp av kikarsikte. Ty även om MFF samma dag reser till Hisingen för möte med ett på papperet relativt starkt BK Häcken ska det mycket till för att ”Di Blåe” ska tappa den gard som bäddade för utklassningen i Skånederbyt, den gard som i nuvarande form troligtvis hade varit svårgenomtränglig för självaste Vladimir Klitjko.

Visst, Allsvenskan har för vana att vara jämn in i det sista. Dock säger mig något, kolossalt mycket för att vara ärlig, att säsongen 2013 lär skrivas in i historieböckerna som ett undantag med både ett och två utropstecken bifogade. Att Lennart Johanssons pokal inte ollas av ljusblå spelare i höst känns mer osannolikt än att jag, som approximativt inhandlar en lott per år, ska vinna storkovan på Triss. I och för sig är det just parollen ”plötsligt händer det” som i hoppfullhet fått mig att vandra de där extra metrarna till tobaksaffären på hörnet så man vet ju aldrig, eller hur?


Lämna en kommentar

Malmö FF – Dags att budgetera för en än mer kvalitativ kikare?

Malmö FF begav sig under gårdagen drygt sex mil norrut för allsvenskt toppmöte med skånska rivalen Helsingborgs IF. På förhand hade klubbarna injicerat, inhalerat och sniffat devisen ”ett derby är alltid ett derby”, i MFF för att tona ner favoritskapet, i HIF för att omfamna strimmorna av hopp under en apatisk formkurva. Trots desperata försök att mata derbydramatiken med forntida sentenser föll spänningen offer för en uppenbar klasskillnad. Bortalagets spelidé överskuggade hemmalagets nästintill obefintliga dito i en match som snarare blev en predikan i kvalitetsmässig och mental överlägsenhet än en kamp.

Utskåpningen innebär att MFF inhämtar ytterligare ved, återigen tuttar på brasan och fortsätter mysa vid lägerelden med utsikt över alltmer desperat klängande konkurrenter samt hopen av sårade och uppgivna utmanare.  IFK Göteborg är i nuläget ensam klubb inom synhåll, men med tanke på MFF:s fenomenala fokus tvivlar jag på att Rikard Norling lossar greppet om kikaren innan övriga motståndare trånar efter den smällfeta damens slutvinjett. Klubben har lyckats skapa ett uppoffrande kollektiv fabricerat på individuellt skickliga spelbrickor vilket utmynnat i ett lagbygge speglandes den optimala dominoeffekten, där samtliga lagdelar i så hög utsträckning som möjligt gemensamt håller upp spelet samt där alla lagenheter tillsammans faller vid behov.

Att det kommer krävas något exceptionellt om lägerelden ska ockuperas av inkräktare innan säsongens slut torde inte betraktas som någon vågad gissning. Ty att döma av MFF:s idealiskt uppförda dominogrupp ligger det närmare till hands att anta att Rikard Norling inom kort kommer tvingas investera i en än mer distinkt kikare.


Lämna en kommentar

Oförutsägbarheten har satt krokben för Helsingborg

Vissa investerar pengar i aktier dagarna innan religiösa fanatiker medvetet kraschlandar i globala affärsimperier. Andra placerar sitt kapital i klädföretag veckan innan nationella mediekanaler indicerar att leverantörerna består av barn från Bangladesh med timlöner som nätt och jämnt räcker för att inhandla ett två år gammalt tuggummi, med förmåga att utplåna all världens emalj, i automaten utanför Maxi. Fotbollsklubben HIF investerar i spelare som p.g.a. skador minskar i värde redan innan flyttlasset nått kajen alternativt lagom till dess att föreningen tabellmässigt står på tröskeln till banken, redo att casha in.

Duon Jere Uronen och Rachid Bouaouzan har knappt spelat något i årets upplaga av Allsvenskan, May Mahlangu har fått höstsäsongen fördärvad p.g.a. en avsliten hälsena och sommarens nyförvärv Ema Boateng har sedan ankomsten sett mer av motionscyklar än gräsplättar. Lägg där till att Walid Atta varit skadad, lågt räknat, varannan match, att Robin Simovic och Alvaro Santos fått sin beskärda del av småskavanker samt att Alejandro Bedoya lämnat och plötsligt ter sig födelsen av HIF:s spelmässiga ögonbindel tämligen naturlig.

Oförutsägbarhet är ett fenomen som vanligtvis alstrar både positiva och negativa konsekvenser, framförallt inom sportens värld i vilken en ynka grästuva har makt att reformera historieböckerna. När så inte är fallet, när ordet ”oförutsägbarhet” omdanas till den närbesläktade termen ”kaos”, när de omständigheter som grinar illa förenas på insidan av ett förbannelseliknande emballage, ja.. då är det betydligt enklare att skuldbelägga ödet än att finna vägen ut i ett virrvarr av mental frustration. Skulle HIF år 2013, föga troligt, bestiga den psykologiska bergstoppen, återfå syretillförseln, och vinna serien är jag därför beredd att kora en av 2000-talets främsta bragder inom svensk fotboll.


Lämna en kommentar

Är Hammarby för stora för sitt eget bästa?

När Bajen år 2009 trillade ur Allsvenskan var ledningen allt annat än försynta med att exponera klubbens huvudsakliga målsättning. Hammarby IF skulle ögonaböj återerövra sin position inom svensk fotbolls finrum. Idag, fyra år senare, står laget ännu och stampar i Superettans mittenträsk på mils avstånd från topptrion, aningen närmre de förväntningar som i och med fyra års kräftgång amputerats på både hopp och tro.

Frågan många ställer sig är vad som i själva verket ligger till grund för detta dunderfiasko. Under tiden som supportrar ifrågasatt klubbledningens ageranden har tränare lämnat och nya tillkommit, en allt vanligare syn inom en resultatfixerad verklighet i vilken enskilda individer inte sällan får bära hundhuvudet i syfte att skapa kortsiktig arbetsro samt i försök att, likt en skenmanöver, få missbelåtna intressenter att rikta blickarna åt annat håll. Möjligt är att ledningen inte alltid agerat förståndigt, möjligt är också att de tränare som fått lämna inte haft tillräckligt med förmåga och kraft att lotsa denna alltmer vattenfyllda skuta i land. Personligen anar jag dock att grunden till motgångarna återfinns långt bortom dessa ytliga fasader.

Klubben från Södermalm är, rent intressemässigt, en gigant inom svensk fotboll. I Superettan har klubbens fans uppvisat passionerat engagemang snickrat på en livsstil snarare än på ett intresse, något som mynnat ut i ett publikstöd, milt uttryckt, exklusivt för serien. Inom fotbollen bedöms detta fenomen ideligen som något självklart positivt, men vad händer om den press som medföljer fanatismen utmanövrerar resterande värden? Jag tycker mig allt som oftast skymta ett svar då jag zappar över på TV 4 Sport, sänker ljudnivån för att skona trumhinnorna samt skådar ett lag som närapå aldrig lever upp till sin potential.

Kan det möjligen vara så att Bajen fallit offer för sin egen storhet?