Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Götze spädde på släktfejden

Förrädaren klättrade över den gula muren, fifflade med ett halvtaskigt och reservbetonat mittlås, hoppade in genom köksfönstret och stal drömmen direkt ur händerna på sina övergivna släktmedlemmar. Allt i linje med en symboliskt visualiserad familjetragedi Allt i linje med modern fotboll.

Mario Götze anlände till Dortmund redan som pojkspoling, debuterade i A-laget drygt åtta år senare och blev snabbt en lokal symbol för klubbens återfödelse, arbetarstadens mäktiga resa från skuggan till strålkastarljuset och Jörgen Klopps sagolika kollektiv. Därefter kickade vår samtid in, förgiftade ynglingen och sparkade på en redan golvad, nästintill förhistorisk, hängivenhet. Vips så återfanns Götzes signatur hos ärkerivalen Bayern München och romansen övergick i närbesläktad avsky.

När Götze igår äntrade Westfalenstadion var det till en visselorkan väpnad med sårade känslor, förakt och decibel. Istället för att springa in i den väjningspliktförsedda ljudkulissen rusade ynglingen tvärsigenom den gula muren, omvandlade hemmalagets vision till en utopi och påvisade återigen att släkten är värst, inte minst inom en bransch med sedelmaskin som komplement till pacemaker.

Annonser


Lämna en kommentar

Bayern höll upp svärdet

Årets Champions League-final åskådliggjorde under första kvarten ett, ur röd synvinkel, befarat nervdaller föranlett av rädslan att återigen snubbla på mållinjen. Istället för att våga utnyttja mittfältet som kreativ motor föll Bayern München offer för ett aggressivt och relativt högt pressande Dortmund. Resultatet blev stressframkallade långbollar med Mandzukic som tilltänkt uppspelspunkt och superman.

Efter en dominant inledning från de gulklädda åt sig Bayern in i matchen. Upptaktens spelmässiga underläge räckte för att påminna de rödklädda om att ”man måste våga för att vinna” och en uttjatad klyscha stod plötsligt i centrum för en scenförändring. 0-0 i halvtid följdes efter pausvilan upp med ett ledningsmål undertecknat ett lättnadens vrål från den rödsprängda delen av Wembley. Repliken lät dock inte vänta på sig. Efter 68 minuters spel tryckte Gundogan in 1-1 på straff efter ett klumpigt ingripande från Dante, som i denna situation rimligtvis borde förvandlat kvällen till röd i negativ bemärkelse och med rimlig sannolikhet natten till gul i festlig bemärkelse.

När matchuret tickade upp mot 80 minuter hopade sig de teorier som antydde att Bayern hade mer att förlora än att vinna. Dessa typer av scenarion brukar inte sällan bjuda in till rädsla och ängslighet samt regla in mod på dasset. Dock inte i detta fall. Istället för att plocka upp skölden höll Bayern upp svärdet och vann slutligen striden mot både sig själva och antagonisterna.

Grattis Bayern München för att ni vågade vinna!