Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Mourinho nollade Simeone i taktisk briljans

Den första semifinalen i Champions League mellan Atletico Madrid och Chelsea blev ett sömnpiller upplöst i 87-procentig absint. Som åskådare blev man trött och groggy blott efter tjugo minuter vartefter man minut för minut med stora kliv närmade sig någon slags gråzon mellan tristess och apati. När klockan stod på 95 fick man nypa sig i armen för att säkerställa att man fortfarande var vid liv varpå man visste att de futtiga livstecknen planenligt skulle omsättas i någon slags fotbollsmässig analys mitt ibland cyklonen av gäspningar.

Som många gånger förr måste jag motvilligt erkänna att José Mourinho är ett geni. Visst, under gårdagskvällen stack han kniven i allt som kan härledas till traditionell underhållning men likväl initierade han grundandet av en stege som nu enbart är ett par trappsteg från en åtråvärd finalplats någonstans mellan portugisens ologiska logik och sjunde himlen.

Chelsea parkerade ingen buss på egen planhalva. Man byggde istället murar i direkt anslutning till eget straffområde och efter matchen kunde byggherren Mourinho på sedvanligt manér stoltsera med ännu en fjäder i hatten.

Gästerna följde sin matchplan på ett exemplariskt vis. Trots det ska vi inte förglömma att Diego Simeones mannar faktiskt försedde Chelsea med bensin som sedan nyttjades till att tända fyr på en annars vass hemmaoffensiv. Istället för att bryta mönstret trampade Atletico Madrid-spelarna gång efter annan på engelsmännens strategiskt placerade minor genom att desperat försöka spela sig runt betongmurarna. Alltför få skott togs utanför straffområdet vilket medförde att Chelsea-spelarna lugnt och tryggt kunde ligga kvar i sina utgångspositioner istället för att lämna desamma. Att skotten utifrån i princip uteblev innebar att engelsmännen allt som oftast kunde prioritera positionsspelet före att sätta press på bollhållaren, något som i sin tur ledde till att Atletico Madrid gick miste om ytor som varit nödvändiga för att vinna matchen.

Mourinho är en taktisk pyroman. Det sista man som motståndare bör göra är att förse honom med brännbart material. Då kan det enbart sluta på ett sätt, dvs. på så sätt Mourinho önskar. Igår önskade han ett tillfredsställande resultat att plocka med sig hem till returmötet på Stamford Bridge. 0-0 slutade matchen och The Special One gav, som den diva han är, ytterligare skäl till sitt smeknamn.

Annonser


Lämna en kommentar

Manchester United – liket lever

Strax efter klockan 22.00 igår kväll rushade han fram och tillbaka längs sidlinjen, viftade fram sina trupper och torterades av en alltmer rotad ångest, ett bestående vemod, en känsla av hopplöshet som sedan länge avspeglats i hans plågade blick. Strax efter klockan 22.30 igår kväll imiterade han Bombo Bumbi i den animerade tv-serien Bumbibjörnarna då han med lätta steg, drygt tio år yngre än två timmar tidigare och till fansens öronbedövande ovationer studsade av Old Trafford med ett leende så brett att ”kindben” för stunden upplevdes som en meningslös och uppdiktad attiralj blott förunnad oss mänskliga.

Manchester Uniteds manager David Moyes hade all anledning att fnittra sin väg mot småtimmarna efter att hans lag avancerat till kvartsfinal i Champions League. 2-0-förlusten i Grekland för knappt två veckor sedan befarades sätta djupa spår i Unitedfansens avlägsna, alltjämt förtröstansfulla, titeldrömmar. Tre skott och ett holländskt hattrick senare hade Robin van Persie inte enbart skjutit liv i The Theatre of Dreams utan dessutom skjutit upp alla eventuella krismöten, samtliga hypotetiska avgångsvederlag och den begravning som engelsk media sedan länge planerat planka in på.

David Moyes och Manchester United balanserar trots gårdagens essentiella avancemang blott på en späd sköldpaddsrygg långt ute på de sju haven. Vid oflyt med lottningen finner vi inom en snar framtid inte omöjligt laget förankrat på havets botten utan varken teoretiska eller verkliga möjligheter att rädda kadavret vid namn ”säsongen 2013/2014”. Men även om så blir fallet har Manchester United, i och med gårdagens 3-0-vinst mot Olympiakos, i och med David Moyes korta sejour som Bombo Bumbi och i och med truppens exponerade hängivenhet till klubbens latenta värden kring defensiv uppoffring, bevisat att liket ännu är vid liv.

Manchester Uniteds värden är eviga och så länge klubben väljer att hålla hårt i dessa förblir också klubben odödlig.


Lämna en kommentar

Celtic förrådda av sin egen fanbärare

Ett defensivt briljant Celtic fick slutligen ge vika för en uppenbar klasskillnad, men frågan är om barriären hade brutits med samtliga balkar på plats under 90 minuter. Hemmalagets köttmur bringades på fall, dock inte enbart på bekostnad av Barcelonas spelmässiga dominans utan också p.g.a. ett internt svek.

Scott Brown satte sitt lag i en otroligt prekär sits då han istället för att ta sitt ansvar som självklar ledargestalt för en kort sekund tog adjö av moraliska referensramar, välkomnade ett sedan länge bekant vansinne, sparkade på liggande spelare och gavs rött, istället för fullt acceptabla vinrött, kort.

Celtic-spelarna, som inlett andra halvlek med att krypa upp ur sina defensiva skyttegravar, ersätta krypskyttegevären med revolvrar samt hota den katalanska jätten närmare motståndarmålet, blev i och med utvisningen tvungna att överge fronten och retirera till sina utgångspositioner. Omställningen sårade omgående offensiven men såg till en början ut att ur ett försvarsmässigt perspektiv ske relativt smärtfritt till dess att en kontring, efter en period av giftiga Celticanfall, renderade i 1-0 för bortalaget signerat ödets ironi.

Celtic gjorde trots förlusten en fantastisk insats. Klasskillnad till trots, när allt kommer till kritan var kanske den mest väsentliga skillnaden lagen emellan att matchens svikare bar grönvitt. Det får vi aldrig veta. Vad vi däremot kan konstatera är att Scott Brown onekligen har en tendens att sparka allt annat än fotboll.


Lämna en kommentar

IF Elfsborgs uttåg ur Champions League – de grafiska formgivarnas förlust mot grovarbetarna

Gårdagens tillställning på Borås Arena liknade visionsrika ”art directors” kamp dels mot klockan, dels mot elva motsträviga och konservativa grovarbetare. IF Elfsborg strosade omkring i sina finskor samtidigt som skotska Celtic FC sedvanligt knegade i sina oömma arbetsskor.  När matchuret senare tickat upp mot 94 minuter blev ett befarat faktum återigen verifierat. Boråsarna hade likt tidigare års svenska klubblagshopp köpt sina finskor på europeisk fotbolls absoluta lågprisvaruhus, Allsvenskan.

Nästintill varje gång som IF Elfsborg närmade sig planens avslutande tredjedel, kände doften av en målchans och internt uppväckte strimmorna av förtröstan släppte sulan på den lågkvalitativa dojan och en omedveten bluff synades. Skottarna, som i ärlighetens namn spelar relativt primitiv fotboll och snarare lever på sin läskigt goda självinsikt, där samtliga lagmedlemmar är väl medvetna om sina begränsningar, stod tryggt i sina försvarspositioner rofyllt försäkrade om standarden på de väl beprövade arbetsskorna.

Även om slutresultatet 0-0 samt Elfsborgsspelarnas offensivt kreativa salsa i finskor av fejkat skinn kortsiktigt avspeglar ännu ett svenskt misslyckande i Champions League-kvalet, tror jag bestämt att denna approach långsiktigt kommer snurra upp knegande grovarbetares blytunga stålhätta och  föråldrade filosofi. Vad som krävs är att Allsvenskan ser över produktionen samt tillverkar hållbara finskor av äkta vara genom att i tidigare åldersspann fokusera mer på utvecklingen av individuell skicklighet. I detta avseende är svensk fotboll i dagsläget, milt uttryckt, bristfällig. Teknisk okunskap samt bristande spetsegenskaper är de enskilt främsta skälen till att IF Elfsborg idag dansar fjärran bortom den finaste av klubblagsturneringar medan grovarbetarna från de brittiska öarna sliter, nöter och gnager sig vidare i densamma.


Lämna en kommentar

Bayern höll upp svärdet

Årets Champions League-final åskådliggjorde under första kvarten ett, ur röd synvinkel, befarat nervdaller föranlett av rädslan att återigen snubbla på mållinjen. Istället för att våga utnyttja mittfältet som kreativ motor föll Bayern München offer för ett aggressivt och relativt högt pressande Dortmund. Resultatet blev stressframkallade långbollar med Mandzukic som tilltänkt uppspelspunkt och superman.

Efter en dominant inledning från de gulklädda åt sig Bayern in i matchen. Upptaktens spelmässiga underläge räckte för att påminna de rödklädda om att ”man måste våga för att vinna” och en uttjatad klyscha stod plötsligt i centrum för en scenförändring. 0-0 i halvtid följdes efter pausvilan upp med ett ledningsmål undertecknat ett lättnadens vrål från den rödsprängda delen av Wembley. Repliken lät dock inte vänta på sig. Efter 68 minuters spel tryckte Gundogan in 1-1 på straff efter ett klumpigt ingripande från Dante, som i denna situation rimligtvis borde förvandlat kvällen till röd i negativ bemärkelse och med rimlig sannolikhet natten till gul i festlig bemärkelse.

När matchuret tickade upp mot 80 minuter hopade sig de teorier som antydde att Bayern hade mer att förlora än att vinna. Dessa typer av scenarion brukar inte sällan bjuda in till rädsla och ängslighet samt regla in mod på dasset. Dock inte i detta fall. Istället för att plocka upp skölden höll Bayern upp svärdet och vann slutligen striden mot både sig själva och antagonisterna.

Grattis Bayern München för att ni vågade vinna!


2 kommentarer

Heltysk uppgörelse på engelsk mark?

Under tisdagskvällen serverades vi två högklassiga matcher. Turk Telekom Arena bjöd på sedvanligt underbar stämning samt otraditionellt nonchalanta baklängesmål. Hopp var det sista Mourinho önskade skänka 50.000 turkiska fanatiker, vars engagemang historiskt haft förmåga att korrigera manus. Till tränarens lättnad vägrade en viss portugis lämna ifrån sig huvudrollen och spanjorerna seglade vidare.

På samma gång osade det länge skräll i västra Tyskland. Efter 90 minuters spansk effektivitet var vi många som trodde att Dortmund gått på dekis. Efterföljande minut enades ”den gula muren” i ett hoppfullt jubel för att i slutscenen explodera i ett euforiskt jättevrål patenterat Westfalenstadion. Avancemanget var ett faktum och moralbygget från Ruhrområdet fortsätter att befinna sig i en gråzon mellan dröm och verklighet.

Kvällen efter det tyskspanska avancemanget fick ett välspelande och tappert gäng fransoser sitt nytända hopp begravt i förtvivlan. Rosengårdssonen Zlatan får därmed återgå till att drömma den dröm som efter varje säsong blir allt mindre realistisk, den dröm där svensken lyfter beviset på tillhörandet av Europas bästa lag. Under tiden passar jag på att studera astronomi i hopp om att finna ”planeten Messi”.

Samtidigt som Camp Nou bjöd på argentinska trollkonster visade sig ett pånyttfött Juventus sakna världsfotbollens femte växel. I diket på tyskarnas nyasfalterade motorväg mot Wembley fick italienarna sig ett smärtsamt uppvaknande. Avklädd och blottad kunde Conte med kikare konstatera att vägen mot den absoluta toppen ännu är lång.

Utfallet av dessa kvartsfinaler ger oss två tyska samt två spanska representanter hoppfulla om att ta klivet mot London. Bayern München möter Barcelona samtidigt som Dortmund tar sig an Real Madrid i kampen om två åtråvärda finalplatser.

Med tanke på Barcelonas alltjämt vacklande formkurva och med hänsyn till Bayerns otroligt magnifika maktdemonstration i både ligaspel och CL samt lagets revanschlysta efter fjolårets snöpliga finalförlust bedömer jag tyskarnas chanser som goda.

Dortmund, som under gruppspelet sprang hem förstaplatsen framför bland annat Real Madrid, har även dem goda möjligheter till avancemang. En väloljad arbetsmaskin, ett mentalt övertag samt en tokigt stor och väsentlig tolfte spelare gör tyskarna till en svår nöt att knäcka för de spanska mästarna.

En heltysk final i fotbollstokiga England hade varit sevärd och komisk på mer än ett sätt.


Lämna en kommentar

Svensk fotbollspublik – omfamna kärleken!

För en tid sedan reste jag och två av mina närmaste polare till Skottland. Tre krogfyllda dagar och lika många bakfyllor senare befann vi oss i London för mellanlandning på vår ångestfyllda väg hem till Sverige. Väl där, ett par timmar efter en åtrådd sorti av molande huvudvärk, avskyvärt illamående och taggtrådsinlindade mandlar började vi med överdrivet maskulina whiskyröster analysera vår tripp. Lika självklar som tydlig blev, efter blott ett par sekunder, resans gemensamma höjdpunkt, Celtic-HIF. Trots skånskt uttåg och ännu ett svensk bortfall i det där förbannade kvalet till Champions League blev upplevelsen av ett hyperpassionerat Celtic Park en extraordinär upplevelse utan dess like. Minst sagt.

För mig, som under stora delar av mitt liv slaviskt följt allsvensk fotboll, vant mig vid marginalpublikens fördömande blickar och förkastat den generaliserade bild som antyder att passionerat supporterskap skulle ha en åldersgräns, var Celtic Park en fristad. Har kärlek överlag ett bäst-före-datum? Nej, jag skulle inte tro det. I Glasgow tror man inte heller det. Äldre damer, tonåringar, barn iklädda matchtröjor eller kostymnissar jagandes mångmiljoner. Det har ingen betydelse vem du är. Känslan av att gapa för fulla muggar utan att för den delen stämplas med förbannelseliknande post-it-lappar i pannan gör dig immun mot förutfattade meningar.

Ett offentligt frieri anses överlag romantiskt, så även i kalla Sverige. Ett offentligt tillkännagivande av passionerad kärlek till klubbmärket däremot bemöts överlag av idiotförklarande blickar. Vad säger då detta? Tydligt är att vårt avlånga land är uppbyggt på högar av fördomar. Tydligt är också att dessa till stor del reglerar i vilka situationer det är acceptabelt att älska. Att se småkillar förbjudas delta i hejaramsor pga. föräldrars oförmåga att hantera pinsamheten av fördomsfulla blickar gör mig tom inombords.

Som supporter har du en vacker förmåga att, med hjärtat som vägvisare, ge in för stundens begär och blotta själen. Upphör aldrig med det.

Avfärda fördomar och sluta förkasta kärlek!