Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Mourinho nollade Simeone i taktisk briljans

Den första semifinalen i Champions League mellan Atletico Madrid och Chelsea blev ett sömnpiller upplöst i 87-procentig absint. Som åskådare blev man trött och groggy blott efter tjugo minuter vartefter man minut för minut med stora kliv närmade sig någon slags gråzon mellan tristess och apati. När klockan stod på 95 fick man nypa sig i armen för att säkerställa att man fortfarande var vid liv varpå man visste att de futtiga livstecknen planenligt skulle omsättas i någon slags fotbollsmässig analys mitt ibland cyklonen av gäspningar.

Som många gånger förr måste jag motvilligt erkänna att José Mourinho är ett geni. Visst, under gårdagskvällen stack han kniven i allt som kan härledas till traditionell underhållning men likväl initierade han grundandet av en stege som nu enbart är ett par trappsteg från en åtråvärd finalplats någonstans mellan portugisens ologiska logik och sjunde himlen.

Chelsea parkerade ingen buss på egen planhalva. Man byggde istället murar i direkt anslutning till eget straffområde och efter matchen kunde byggherren Mourinho på sedvanligt manér stoltsera med ännu en fjäder i hatten.

Gästerna följde sin matchplan på ett exemplariskt vis. Trots det ska vi inte förglömma att Diego Simeones mannar faktiskt försedde Chelsea med bensin som sedan nyttjades till att tända fyr på en annars vass hemmaoffensiv. Istället för att bryta mönstret trampade Atletico Madrid-spelarna gång efter annan på engelsmännens strategiskt placerade minor genom att desperat försöka spela sig runt betongmurarna. Alltför få skott togs utanför straffområdet vilket medförde att Chelsea-spelarna lugnt och tryggt kunde ligga kvar i sina utgångspositioner istället för att lämna desamma. Att skotten utifrån i princip uteblev innebar att engelsmännen allt som oftast kunde prioritera positionsspelet före att sätta press på bollhållaren, något som i sin tur ledde till att Atletico Madrid gick miste om ytor som varit nödvändiga för att vinna matchen.

Mourinho är en taktisk pyroman. Det sista man som motståndare bör göra är att förse honom med brännbart material. Då kan det enbart sluta på ett sätt, dvs. på så sätt Mourinho önskar. Igår önskade han ett tillfredsställande resultat att plocka med sig hem till returmötet på Stamford Bridge. 0-0 slutade matchen och The Special One gav, som den diva han är, ytterligare skäl till sitt smeknamn.

Annonser


Lämna en kommentar

IF Elfsborgs uttåg ur Champions League – de grafiska formgivarnas förlust mot grovarbetarna

Gårdagens tillställning på Borås Arena liknade visionsrika ”art directors” kamp dels mot klockan, dels mot elva motsträviga och konservativa grovarbetare. IF Elfsborg strosade omkring i sina finskor samtidigt som skotska Celtic FC sedvanligt knegade i sina oömma arbetsskor.  När matchuret senare tickat upp mot 94 minuter blev ett befarat faktum återigen verifierat. Boråsarna hade likt tidigare års svenska klubblagshopp köpt sina finskor på europeisk fotbolls absoluta lågprisvaruhus, Allsvenskan.

Nästintill varje gång som IF Elfsborg närmade sig planens avslutande tredjedel, kände doften av en målchans och internt uppväckte strimmorna av förtröstan släppte sulan på den lågkvalitativa dojan och en omedveten bluff synades. Skottarna, som i ärlighetens namn spelar relativt primitiv fotboll och snarare lever på sin läskigt goda självinsikt, där samtliga lagmedlemmar är väl medvetna om sina begränsningar, stod tryggt i sina försvarspositioner rofyllt försäkrade om standarden på de väl beprövade arbetsskorna.

Även om slutresultatet 0-0 samt Elfsborgsspelarnas offensivt kreativa salsa i finskor av fejkat skinn kortsiktigt avspeglar ännu ett svenskt misslyckande i Champions League-kvalet, tror jag bestämt att denna approach långsiktigt kommer snurra upp knegande grovarbetares blytunga stålhätta och  föråldrade filosofi. Vad som krävs är att Allsvenskan ser över produktionen samt tillverkar hållbara finskor av äkta vara genom att i tidigare åldersspann fokusera mer på utvecklingen av individuell skicklighet. I detta avseende är svensk fotboll i dagsläget, milt uttryckt, bristfällig. Teknisk okunskap samt bristande spetsegenskaper är de enskilt främsta skälen till att IF Elfsborg idag dansar fjärran bortom den finaste av klubblagsturneringar medan grovarbetarna från de brittiska öarna sliter, nöter och gnager sig vidare i densamma.


Lämna en kommentar

Bayern höll upp svärdet

Årets Champions League-final åskådliggjorde under första kvarten ett, ur röd synvinkel, befarat nervdaller föranlett av rädslan att återigen snubbla på mållinjen. Istället för att våga utnyttja mittfältet som kreativ motor föll Bayern München offer för ett aggressivt och relativt högt pressande Dortmund. Resultatet blev stressframkallade långbollar med Mandzukic som tilltänkt uppspelspunkt och superman.

Efter en dominant inledning från de gulklädda åt sig Bayern in i matchen. Upptaktens spelmässiga underläge räckte för att påminna de rödklädda om att ”man måste våga för att vinna” och en uttjatad klyscha stod plötsligt i centrum för en scenförändring. 0-0 i halvtid följdes efter pausvilan upp med ett ledningsmål undertecknat ett lättnadens vrål från den rödsprängda delen av Wembley. Repliken lät dock inte vänta på sig. Efter 68 minuters spel tryckte Gundogan in 1-1 på straff efter ett klumpigt ingripande från Dante, som i denna situation rimligtvis borde förvandlat kvällen till röd i negativ bemärkelse och med rimlig sannolikhet natten till gul i festlig bemärkelse.

När matchuret tickade upp mot 80 minuter hopade sig de teorier som antydde att Bayern hade mer att förlora än att vinna. Dessa typer av scenarion brukar inte sällan bjuda in till rädsla och ängslighet samt regla in mod på dasset. Dock inte i detta fall. Istället för att plocka upp skölden höll Bayern upp svärdet och vann slutligen striden mot både sig själva och antagonisterna.

Grattis Bayern München för att ni vågade vinna!


Lämna en kommentar

Bayern München – önskan att vinna eller rädslan att förlora?

Bayern är framme i sin tredje Champions League-final på fyra år. Dystert nog har klubben vid de båda föregående tillfällena snubblat på mållinjen. Fjolårssäsongens finalförlust mot Chelsea klargjorde det faktum att förhållandet mellan spelmässigt övertag och slutresultat, liksom många andra relationer, periodvis lider av kommunikationsbrist. Att Bayern, fotbollserotikens dominant 2013, även på lördag kommer att vara spelförande är långt ifrån otänkbart. Frågan är om och hur hårt straffade Bayern kommer att bli av Jürgen Klopps snabbspolande termiter samt hur skräckinjagande synvillan av ett förbannelseliknande målsnöre kommer att bli.

Två antagonister, två storspelande jättar och två imponerande lagbyggen ställs mot varandra i vad som betraktas som fotbollsvärldens Hall of Fame. Trots att matchen utspelas på Wembley kommer den mest troligt avgöras i skallen på regissörerna. Att påstå att Bayern har allt att förlora vore en överdrift liksom att hävda att Dortmund har allt vinna. På samma gång är det ett understatement att blott påstå att förhållandena skiljer sig lagen emellan. Senast Dortmund spelade final i Champions League var 1997 då klubben bärgade titeln efter att ha besegrat de regerande mästarna Juventus med 3-1 i München. Bayern å andra sidan, som varit i fyra finaler sedan dess samt vunnit vid två tillfällen, kommer till spel som senare års kroniska sista-minuten-förlorare.

Den tyska rivalen Dortmund är rimligtvis en mardrömsmotståndare för Bayern i en final då Heynckes gäng troligen hemsöks av förbannelseliknande och skrockfulla hjärnspöken. Addera den eventuella rädslan för att förlora med den eventuella rädslan för att efter två misslyckade försök återigen gå på pumpen mot konkurrenten som inte varit i final på 16 år. Summan av dessa skräckscenarion är ofantlig och nödvändig att förtränga för att överhuvudtaget spela om pokalen.

Med all respekt för Dortmund som ett världslag har Bayern under säsongen stundtals spelat i en klass för sig. Om kvalitet segrar är jag därför förvissad om att London kommer att omfamnas av en lättnadens suck färgad i rött. Om filosoferandet ges för stort utrymme är det däremot högst antagbart att ”den gula väggen-on tour” lever upp till sitt rykte och skickar Englands invånare till öron-; näs- och hals för sprängda trumhinnor.


2 kommentarer

Heltysk uppgörelse på engelsk mark?

Under tisdagskvällen serverades vi två högklassiga matcher. Turk Telekom Arena bjöd på sedvanligt underbar stämning samt otraditionellt nonchalanta baklängesmål. Hopp var det sista Mourinho önskade skänka 50.000 turkiska fanatiker, vars engagemang historiskt haft förmåga att korrigera manus. Till tränarens lättnad vägrade en viss portugis lämna ifrån sig huvudrollen och spanjorerna seglade vidare.

På samma gång osade det länge skräll i västra Tyskland. Efter 90 minuters spansk effektivitet var vi många som trodde att Dortmund gått på dekis. Efterföljande minut enades ”den gula muren” i ett hoppfullt jubel för att i slutscenen explodera i ett euforiskt jättevrål patenterat Westfalenstadion. Avancemanget var ett faktum och moralbygget från Ruhrområdet fortsätter att befinna sig i en gråzon mellan dröm och verklighet.

Kvällen efter det tyskspanska avancemanget fick ett välspelande och tappert gäng fransoser sitt nytända hopp begravt i förtvivlan. Rosengårdssonen Zlatan får därmed återgå till att drömma den dröm som efter varje säsong blir allt mindre realistisk, den dröm där svensken lyfter beviset på tillhörandet av Europas bästa lag. Under tiden passar jag på att studera astronomi i hopp om att finna ”planeten Messi”.

Samtidigt som Camp Nou bjöd på argentinska trollkonster visade sig ett pånyttfött Juventus sakna världsfotbollens femte växel. I diket på tyskarnas nyasfalterade motorväg mot Wembley fick italienarna sig ett smärtsamt uppvaknande. Avklädd och blottad kunde Conte med kikare konstatera att vägen mot den absoluta toppen ännu är lång.

Utfallet av dessa kvartsfinaler ger oss två tyska samt två spanska representanter hoppfulla om att ta klivet mot London. Bayern München möter Barcelona samtidigt som Dortmund tar sig an Real Madrid i kampen om två åtråvärda finalplatser.

Med tanke på Barcelonas alltjämt vacklande formkurva och med hänsyn till Bayerns otroligt magnifika maktdemonstration i både ligaspel och CL samt lagets revanschlysta efter fjolårets snöpliga finalförlust bedömer jag tyskarnas chanser som goda.

Dortmund, som under gruppspelet sprang hem förstaplatsen framför bland annat Real Madrid, har även dem goda möjligheter till avancemang. En väloljad arbetsmaskin, ett mentalt övertag samt en tokigt stor och väsentlig tolfte spelare gör tyskarna till en svår nöt att knäcka för de spanska mästarna.

En heltysk final i fotbollstokiga England hade varit sevärd och komisk på mer än ett sätt.