Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Fler cirkusnummer innan transferfönstret stänger?

För att förstå den alltmer kommersialiserade idrotten är det viktigt att begripa skillnaden mellan att vara tät, stenrik, larvigt förmögen och fullständigt absurt mycket tätare än enbart fånigt välbärgad.  Till mångt och mycket är det nämligen den senast omnämnda skaran som innehar maktpositionerna inom den moderna fotbollen.

Genom att utnyttja sitt ekonomiska oberoende i arbetet med att omvandla klubbar, arenor och spelare till plattform för en myndig samt reell version av spelet ”Football Manager” har dessa individer transformerat sportens marknadsekonomiska uppbyggnad till något som snarare liknar en jagcentrerad katapultekonomisk konstruktion. Avsikten är inte på något vis ondsint utan bör sannolikt betraktas som ett tappert försök för maktinnehavare med leklust att alstra en självförverkligande gloria. Trots detta behöver du knappast vara medlem i Amnesty eller ha ett fadderbarn i Latinamerika för att begripa att övergångssummor snubblande nära miljardgränsen och chockartade årslöner i hundramiljonersklassen, ur ett etiskt perspektiv, är aningen paradoxala. Det krävs inte heller något extraordinärt fotbollskunnande för att inse hur förbannat enkelt effekten av dessa pengar möjliggör kastrerande av marknadsmässiga konkurrenssituationer. AS Monacos sensationella värvning av stjärnanfallaren Falcao är ett relativt aktuellt och tydligt exempel på hur spartanskt en fånigt välbärgad herres ekonomiska överflöd, med dagens affärsmässiga struktur, möjliggör sjösättandet av egocentriskt oönskade konkurrenssituationer.

Personligen följer jag, likt många andra fotbollsfanatiker, slaviskt Silly Season. Trots att jag motsätter mig den katapultekonomiska struktur vilken transfermarknaden i nuläget vilar på är jag helt enkelt på tok för omgärdad av fotbollsabstinens och alltför lat för att i ensamt manér kräla mig ut på gatan och påbörja en enmansshow till protestaktion för att därefter sannolikt inta rollen som pellejöns istället för banbrytare. Vid närmare reflektion blir jag emellertid alltid förundrad över hur jag, som djurvän och förespråkare av människors lika värde, lyckats klibbat fast på åskådarplats för detta globala cirkusevenemang. Jag antar att passionen för sporten utmanövrerar mina moraliska referensramar. Vid närmare eftertanke är det kanske just denna villkorslösa kärlek samt oförmåga att agera förblindad av åtrå som hämmar en sund och önskvärd förändring?

Medan jag grubblar vidare håller jag, tillsammans med dig antar jag, ögonen öppna efter ytterligare cirkusnummer innan manegen stänger för denna gång.    

Annonser


Lämna en kommentar

Crystal Palace käkade upp buffén av Premier Leagues finansiella förmåner

Wembley stod under eftermiddagen återigen som krögare i händelsernas centrum. Champions League-finalens glamourösa servis var utbytt mot en betydligt mindre elegant, om än mer dyrbar sådan. På agendan stod en avgörande Playoff-final mellan Watford och Crystal Palace och på bordet stod en buffé bestående av Premier Leagues ekonomiska förmåner. Enbart ett av två angivna bord var dukade och striden om sprängda magsäckar samt spruckna plånböcker var i full gång.

Ingen av de båda klubbarnas spelare, ledare, ägare eller fans hade äntrat festen utan självklar avsikt att provsmaka en av fotbollsvärldens mest limousinkalv-fyllda menyer. Kampen om den prestigefyllda Premier League-platsen samt fejden om ritningen till konstruktionen av en långsiktig ekonomisk grund hade inletts. Att cirkus 1,2 miljarder i inkomster serveras vinnaren belystes än mer av kampmomenten, nervositeten att överge utgångspositionerna samt den tillknäppta riskminimeringen under första halvlek.

Det krävdes en straff och en snart 40 år gammal skyttekung, vid namn Kevin Phillips, för att få hål på den för dagen hopfogade muren Manuel Almunia i Watfords mål. När slutsignalen ljudit och förlängningen spelats klart fastslogs att två, på förhand, statusmässigt relativt jämbördiga lag gått skiljda vägar.

Under tiden som Crystal Palace eskorteras till en annan galax tar Gianfranco Zolas grabbar bussen tillbaka till Vicarage Road.