Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Han, den moderna fotbollens frontfigur..

.. som kysser sin nya arbetsgivares kulturbärande emblem så lättvindigt, så självklart att man börjar grunna på om han berusad mellanlandat på sin väg mot Red Light District.

Han smeker med floskler och uppenbart smicker sin omgivning medhårs, som om den vore en godtrogen och oskuldsfull bondkatt. Katten spinner – han småler, väl medveten om det förmånliga faktum att kärlek vackert tas emot. Oavsett om den kastas, ömsesidigt delas eller genuint anförtros.

Han spelar passionerade, ack vilseledande, toner på samvetslösa strängar. Han har lärt sig att respekt samt trovärdighet ifrågasätts först när skutan sjunkit och livbåten tagit av mot främmande vidder långt bortom moraliska rättssalar.

Vad han efterlämnar är blott en idrott än mer berövad på illusionen om hederlighet, och vad gör det om man tillhör gruppen av självuppfyllda frontfigurer inom den moderna fotbollen?

Annonser


Lämna en kommentar

Fotbollens renande effekt

Det bränner under mina fötter när jag till fåglarnas livliga körsång barfota trippar längs heta stenplattor på min väg mot morgontidningen. Väl vid frukostbordet blandas morgonneurosen med rubriker om en verklighet långt bortom solrosens elegans och vitsippans oskuldsfullhet.

Istället för att fortsätta rusha mot samhällets ändlöst resta luftslott släpper jag för dagen illusionerna, omfamnar förväntningarna inför aftonens festligheter, stillar en ofrånkomlig rastlöshet och skänker ro åt en skälvande själ. Men hur?

Inga planlagda mutor, inga tilltänkta övertalningskampanjer. Det fyller ingen mening. Istället ringer jag en vän, föreslår ren och skär passion på närmsta gräsplätt serverad i 33 centiliters gemenskap kryddat med bara överkroppar under ljusblå himmel. Genuinitet i kombination med infantil spontanitet när den är som vackrast omsätts i svettdroppar som utmynnar i ett splittrat känslosvall när läderkulan tar vägen mot bortre krysset, förbi uråldrigt sönderslitna nätmaskor och tätt grönskande buskage.

Eskapism i fotbollens tecken, renare kan terapi inte bli och längre bort från den moderna fotbollen kunde vi inte nå en sommardag i juli, jag och min vän.


Lämna en kommentar

Tro inte att fotboll är större än livet

Regndropparna slog mot fönsterrutan, hjärtslagen växlade frekvens, pulsen trummade i moll och svarta moln täckte himmeln symboliskt med den slöja som begravt all förtröstan i ett stoff av upplösande minnesbilder. Hösten målade löven, separationen färgade livet och kliven jag tog in i mörkret ledsagad av blöt asfalt och doften av frost var kliven in i den jordbävning som riste min själ. Bilderna av en euforisk verklighet blev ärren från en illusion, en lögn, ett fotavtryck i hjärtat. En dröm dog, en epok ersattes av tvivel kring det förflutna och hoppet förkolnades levande vid kaminen bredvid kärleken.

”Some people think football is a matter of life and death. I assure you, it’s much more serious than that”, Bill Shankly.

”Bill Shankly was wrong, I assure you. I’ll be back as soon as football matters something at all, I assure you”, Marcus Eklund.


6 kommentarer

Den svenska modellen – Predikad inom fotbollen, bringad på fall i samhället

Idag inleds 2013/2014-års upplaga av Champions League och som känt har Sverige enligt modern tradition inget lag representerat. Som jag vid ett flertal tillfällen berört anser jag att den undermåliga individuella kvaliteten inom svensk fotboll är främsta grund till kräftgången.

I Sverige har ungdomar i sina respektive fotbollsföreningar länge skolats enligt vad som så fint kallas ”den svenska modellen”, där kollektiv organisation utgör högsta prioritet varpå den enskilda individens fotbollsmässiga utveckling kommer i andra hand. Det finns mycket gott att säga om denna filosofi utöver att den är just en filosofi som blott speglar en idealisk drömsyn till verklighet. En för alla, alla för en, visst låter det vackert?! I en verklighet där knappt välgörenhetssamfund längre lever efter denna devis känns emellertid ”den svenska modellen” som en utopisk verklighet för de indoktrinerade placerad i gränslandet mellan det naiva och det förnekande.

Varför ska svensk fotboll lida pin i ett desperat försök att ”förespråka” vad jag snarare anser vara en forntida samhällsideologi i ett land där skyhög arbetslöshet och permanent utanförskap blott vävs in i välformulerade floskler av landets ledande personer? Nej, när landet i övrigt kommit att bli scen för egocentriska strider och enorma klyftor anser jag det vara bättre för fotbollen att förändra sitt förhållningssätt, ge sig själv möjlighet att via sportsliga resultat skänka sann glädje och sätta stopp för visualiserandet av en förlorad verklighet samt predikandet av, för egen del önskvärda, ack utdöda värderingar.

För inte länge sedan läste jag ett stycke text om brasiliansk fotboll.  Tydligen utgår många av landets föreningar från en specifik träningsmetod vilken går ut på att ungdomsspelare längre upp i åldrarna tillåts kampera på mindre spelplaner i syfte att, via snävare ytor, utveckla den individuella förmågan. Kanske hämmar denna metod uppbyggnaden av spelförståelse samt organisatorisk skicklighet men att döma utifrån landets uppsjö av fixstjärnor verkar det vara betydligt enklare att i senare åldersspannar utveckla dessa kvaliteter än vad det verkar vara att, längre upp i åldrarna, utveckla individuella kvaliteter. Kanske kan denna metod vara värd att testa i Sverige? Resultaten kan ju knappast bli sämre, och maximal individuell utveckling torde enligt mig vara betydligt mer givande för utövaren än att duperas av medmänskliga värderingar vilka de med auktoritet inte ens bemödar sig implementera i samhället.

Det sägs att idrottsrörelsen delvis ska verka för att anpassa barn och ungdomar till det svenska samhället. Det enda rätta borde väl då vara att kreera vassa armbågar, stora egon och individer som inte drar sig för att trampa över lik? Det är ju inom denna realitetens bubbla vi dagligen fäktas . Varför invagga ungdomar i en falsk trygghet när den smärtsamma insikten om att den enes bröd är den andres död väntar runt hörnet? I min värld hämmar detta snarare kommande generationers möjligheter att lyckas i denna pissiga verklighet, även om jag å andra sidan naturligtvis inte önskar någon person detta smärtsamma uppvaknande tidigare än nödvändigt.


Lämna en kommentar

Då verklighetsflykt blev varumärke

Kommersialiseringen hann ikapp och fotbollens rötter urholkades. En dagdrömmarnas värld bortom girighet och egocentrism förlade sitt ursprung, förlorade sin identitet och omvandlades till näringsliv. Ett auktoritärt varumärke inrättades i centrum för en kapitalistisk samhällsordning. En fristad grundad på glädje, stolthet och samhörighet dog. Överlevde gjorde ett spel och dess regler berövat på sin okonstlade anda, transformerat till en maktfullkomlig affärsinstitution.

Omvälvningens vindar drog förbi, kvar blev kommande generationers medfödda realitet. Dåtidens eldsjälar splittrades. Den trogne stod kvar bortkommen i skuggan av sedelbuntar, den skändade berövades sin känslomässiga samhörighet och den enträgne knegar ännu i förhoppning att bränna sitt ekonomiska besöksförbud.

Medan den, numera 70 år gamle, före detta stjärnspelaren omsorgsfullt budgeterar för säsongskort till föreningen som denne stolt företrädde 35 år tidigare surfar jag runt och konstaterar att ännu en modern fixstjärna missbelåtet omförhandlar sitt redan utomjordiska kontrakt. Förteget frågar jag mig själv om den enträgne snart inkasserat sin rätt att återigen få vara en del av sin romans.


Lämna en kommentar

Swedish Open i kontrast till min emotionella fotbollsgemenskap

Swedish Open i all ära, på vad bygger vissa åskådares hängivenhet? Kärleken till en sport, upplevelsen av en, i somliga fall tillgjord, identitetsexponering eller bådadera? Inhyrda vrålåk, utstyrslar väl lämpade för en destruktiv medelinkomsttagares kastrering av plånboken och högfotade champagneglas mer beaktade än idrottsliga händelseförlopp. Under tennisveckorna i Båstad har jag, utöver en ATP-turnering, dels bevittnat vad som liknar en maktdemonstration för individer utan skäl att budgetera, dels tyckt mig skåda en scen för personer med teatraliska kvaliteter och önskan om ökat socialt anseende.

Efter att av en ren slump zappat förbi 2010 års upplaga av Wimbledons inledande spelomgångar var förälskelsen ett faktum. Många år av likgiltighet inför vad jag tidigare ansett vara ett händelsefattigt och långtråkigt tidsfördriv hade tvärt omvandlats till fascination över en gränslöst kvalitetsfylld, mentalt och fysiskt krävande idrott. Två besök till Båstad senare och ett platt fall i lianerna av nyförälskelse har neutraliserats avsevärt med min känsla av brist på emotionell samhörighet.

Tacka vet jag vår älskvärda nationalsport som så länge jag kan minnas varit en personlig fristad samt en, för mig, fördomsfri zon fullproppad med romantisk själablottning och med kärlek till sporten som kvitto på gemenskap. Intresse grundat på känslomässigt engagemang är roten till min eviga kärlek för fotboll, roten till den självförverkligande gloria som pryder min hjässa vid doften av nyklippt gräs och anblicken av avvikande personligheter enade i en ljudkuliss åskådliggörandes 90 minuter given kamratanda.

Min kärlek till fotboll är evig. Min uppskattning av tennis är verklig. Frågan är om det är Swedish Open eller sporten i sig som förhindrar ett romantiskt vänsterprasslande.


Lämna en kommentar

Klubbarnas värdegrund bör sättas i perspektiv till kortsiktiga mål

Inte sällan blir klubbledningar i tider där sportsliga resultat uteblir forcerade att fatta förhastade beslut dels via påtryckningar från supportrar, dels p.g.a. medias varumärkeskastrerande PR. Att otåliga fans uttrycker sina känslor samt ogenomtänkt klandrar klubben för uteblivna åtgärder tyder allt som oftast på en desperat välvilja omvandlad i kortsiktigt tänkande. Att media skriver spaltmetrar om krossade drömmar och strejkande framgångssagor är också fullt naturligt då tidningar ämnar sälja, annonsplatser avses fyllas och löner ska utbetalas.

Vi har upplevt det förr, vi upplever det nu och vi kommer troligtvis att få uppleva det även framöver. Felbeslut som resultat av desperation. Vad som lätt glöms bort i stunder av förtvivlan är kortsiktiga uppförandens påverkan, i vissa fall tillintetgörande, av varumärken laddade med strategiskt utformade värderingar. Antalet ogenomtänkta handlingar är många till antal och av varierande art. Samtidigt som somliga klubbar, utan hänsyn till personlighet och med fullt fokus på spetsegenskaper, värvar eller förlänger kontrakt med spelare vars värderingar samt ageranden tydligt strider mot föreningens värdegrund finns det dem som trots en pressad arbetssituation inser betydelsen av att inte förmedla dubbla budskap.

Klubbar som överger sin uttalade identitet sviker inte enbart de sponsorer som satsar pengar på att associeras med specifika värden, utan dessutom de fans som föreningar naivt tror de tillfredställer genom förhastat förfarande byggt på kortsiktig grund. Äkta supporterskap bygger till stor del på ömsesidig respekt samt stolthet, passion och samhörighet. Att tro att dessa värden är i symbios med sportsliga resultat, utan påverkan av andra faktorer, anser jag vara okritiskt. Att exempelvis bygga ett lag på fixstjärnor utan moralisk kompass samt med värderingar oförenliga med humanitet glädjer möjligen dagens generation av supportrar men ger rimligen kommande generationers potentiella fans problem att känna samhörighet med klubbemblemet.

Förhastade beslut leder möjligen till kortsiktig glädje för de som redan grundat en stark klubbkänsla. Frågan är vad som händer med de som ännu inte tagit sitt första steg mot en alltmer skambefläckad passion.