Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Läst livbojens medföljande bruksanvisning, HIF?

Det sjunkande skeppet vid namn Helsingborgs IF investerar i livbojar genom att rensa i besättningen. Anledningen är att ekonomin sedan länge, i stilla ro, djuphavsdykt från promenaddäck utan ett knyst från sjökapten & Co som tittat åt ett annat håll, bländats av solen och låtit kassakistan slå hål i skrovet. Syftet med att till priset av ett par futtiga livbojar kasta två (?) nyckelspelare överbord, i handen på en glupsk turkisk pirat, är gott. Frågan är dock om resultatet av handlingen räcker till för att hålla skutan flytande, om organisationen besitter kompetens nog att iklä sig dessa livbojar om så skulle behövas.

Liknande frälsarkransar tilldelades klubben i början av 2000-talet, då med kommunen som långivare. Nu, knappt 15 år och x antal snapsar senare, har dessa oumbärliga frälsarkransar blivit till midsommarkransar av halm och maskrosor. Inte undra på att man ställer sig frågande till HIF som organisation. Den till synes obefintliga förmågan att lära sig av sina misstag, den bristande förmågan att låta återvändsgränder föda insikt om ICKE framkomliga vägar ger troligtvis vilken företagsledare som helst kalla kårar.

De flyende sedelbuntarna har sedan länge gett HIF plats i skyltfönster med feta röda realisationsskyltar. Det må så vara, även om en aning mer lågmäld medial dialog angående klubbens desperata försäljningsstrategi möjligen hade skapat gynnsammare förutsättningar vid förhandlingsbordet. Nu gäller det hur som helst att blicka framåt och ha uppsikt i backspegeln, utan att för den sakens skull fastna med blicken i endera riktningen. Extra viktigt är dock att inte förglömma syftet med livbojarna, inte heller när stormen dragit över. Efter regn kommer solsken, säger vissa. Efter solsken kommer regn, säger jag innan jag med paraplyet i väskan ger mig ut i 25 graders värme iförd insikten om att skenet bedrar.

Annonser


1 kommentar

May Mahlangu – identiteten matchar inte imagen

Slutligen bekräftades det uppenbara. Den allsvenska stjärnmittfältaren och före detta Helsingborgsspelaren May Mahlangu är officiellt klar för IFK Göteborg. Den 24-årige sydafrikanen har skrivit på ett säsongslångt kontrakt som förvånar den naive, sårar den godtrogne och får en kall fotbollsvärld att rycka på axlarna. 

May Mahlangu anlände till Sverige 2008 från ungdomsakademin Stars of Africa Academy. Efter en lyckosam utlåning till division 2-klubben IFK Hässleholm valde Helsingborg sommaren 2009 att permanent ta in den unga sydafrikanen i sin A-lagstrupp. Sedan dess har Mahlangu hunnit bli svensk mästare, vinna utmärkelsen som årets spelare i Allsvenskan, bärga två cuppokaler, vinna Supercupen, uppträda på den europeiska scenen samt debutera i landslaget. Sanningen är att HIF givit May Mahlangu VIP-biljett till den proffsdröm som för många afrikanska barn och ungdomar begravs på en eskapismens grusplan i skuggan av misär och olycka. Mahlangu, å sin sida, har svarat med att tillföra spets, prestera på en jämn och hög nivå, ösa lovord över klubben och supportrarna samt, med rimlig grund i sin kristna tro, flitigt marknadsföra ord likt “respekt“ och “uppskattning“ som om han i egen regi drev en reklamkampanj på uppdrag av Amnesty. Orden köptes med hull och hår, vilket inte sällan blir fallet då godtrogna supportrar förälskar sig i en legokneckt utklädd till Romeo. 

Det finns generellt tre typer av fotbollsspelare. Den alltmer utrotningshotade gruppen av individer med genuina kärleksband till en klubb. Den stora grupp yrkesmän som gör sitt jobb utan att kasta kärlek blott av den lömska anledning att den vackert tas emot. Och sist men inte minst den alltmer utbredda skaran av yrkesmän som med anledning av bristfälliga prestationer alternativt ett överdrivet stort bekräftelsebehov spelar på känslor för att om möjligt samla pluspoäng. 

I samma stund som Mahlangu övervägde en flytt sex mil söder om sin forna hemort tog han i många HIF-hjärtan plats i den sistnämnda skocken. Detta med anledning av att en sådan förhandling inte matchar spelarens uttalade preferenser gentemot de som under flera år kärleksfullt omfamnat hans idealiska utsida, vad beträffar den uppmålade bilden kring vikten av ömsesidig respekt och uppskattning. 

Kort och gott kan man säga att vinterns transferfönster påvisat att May Mahlangus önskade varumärkesidentitet inte matchar den upplevda varumärkesimagen. Varför sydafrikanen valt att grunda sitt varumärke på uppenbart lättruckade värderingar, istället för att blott bygga sitt varumärke kring den fotbollsmässiga elegans som överskuggar en annars tämligen slätstruken liga, är och förblir ett i mängden av mysterium i den mulliga akt som rymmer förklädda yrkesmän inom den moderna fotbollen.


Lämna en kommentar

HIF – maktdemonstration, naivitet eller ren och skär dumhet?

Fjolårssäsongens bistra slutvinjett var blott startskottet på HIF-supportrarnas lidande. Sedan dess har drömmar, visioner, tillförsikt och inte minst grundläggande referensramar berövats den alltmer sargade skaran av eldsjälar.

En sedan länge kastrerad ekonomi har medfört ständiga spelarförsäljningar, och inte minst desperata förhandlingar vilka stundtals föranlett till synes självmordsbenägna transfersummor, inte minst i jämförelse med den aningen mer professionellt ledda ärkerivalen sex mil söderut. Den möjligen alltför uttalade strategin om att årliga spelarförsäljningar är ett av klubbens grundläggande levebröd i kombination med en än mer blottad ekonomisk situation bjuder inte direkt in till marknadsmässiga budgivningar. Istället har den mediala uppriktigheten föranlett en förening som för övriga klubbar mestadels liknar ett skyltfönster på IKEA. Många relativt kvalitativa produkter säljs till REA-priser, och vad som då händer om man inte besitter kapacitet att massproducera är enkelt att lista ut.

Inte nog med att klubbens överlevnadsstrategi består i att plocka upp smulorna efter de europeiska gamarnas ständiga återbesök på HIF-buffén (jämför med IKEA’s årliga julbord). Ledningen har dessutom retat gallfeber på den hand som föder föreningen via märkliga, och inte minst ofattbart onödiga, beslut. Andreas Landgren, spelaren som innan han lämnade moderklubben HIF som bosman dessutom hann med att slänga in ett citat likvärdigt ett nackskott på supporterfalangernas medlemmar, är nu tillbaka i föreningen. Detta efter att ha floppat totalt i Italien, representerat en slagpåse i Holland för att därefter bege sig till Norge, bli utlånad till Halmstad BK och väl där agera slätstruket i en klubb som nätt och jämnt klarade sig kvar i Allsvenskan. Att denna spelare ska tillföra Mjölkkossan, klubben med till synes sarkastiska visioner om att bli en ledande förening i Skandinavien, nämnvärt känns föga troligt. Om det mot förmodan skulle visa sig att värvningen av Landgren, utöver att sända märkliga budskap till sin så uttalat aktade ungdomssatsning, ändå skulle bidra till ett starkare lagbygge faller vi instinktivt in på nästa stora frågeställning. Slår Landgrens eventuella kvalitetsbidrag högre än de splittringar som skapas runt föreningen?

Som om det inte vore nog med märkliga beslut har HIF dessutom, på frivillig basis, börjat planera högriskmatcher under försäsongen. Detta har medfört att spelorten inför mötet med Bröndby av säkerhetsskäl hemliggjorts, och att klubbens abstinensbesvärade och passionerade supportrar därmed inte ges möjlighet att se matchen.

Splittringarna avlöser varandra, och på något vis är det relativt naturligt att uppkalla bilden av tuppfäktning mellan två fraktioner som torde sträva åt samma håll, men där befälhavarna trots detta beskjuter sina trogna följeslagare med både kastrerad klubbidentitet och raserade förhoppningar. Frågan faller sig naturlig. Är det en maktdemonstration, en blåögd ledning eller ren och skär dumhet vi bevittnar?


Lämna en kommentar

HIF åkte på charterresa och vann en fotbollsmatch

Klockan hade slagit 19.00 centraleuropeisk tid och vädergudarna hade emballerat åskluften i en ångande gryta. Ett folkfyllt Gamla Ullevi hade nyligen förenats i en öronbedövande allsång och Jonas Eriksson stod redo att blåsa igång matchen mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF.

Hemmalaget inledde i överlägsen stil och kryddade en enkelriktad och fyrfilig anfallsuppvisning med två klassmål. Under tiden som Hysén & Co käkade upp dels andrabollar, dels rödfärgade siluetter befann sig gänget från Skåne vilsna i en till synes obefintlig sinnesnärvaro. Kanske hade laget förlagt medvetandet på stranden, kanske hade västkusten paralyserat truppen med ett kollektivt värmeslag. Oberoende av bakomliggande skäl till HIF:s långt försenade spelarentré utnyttjade Roar Hansens gäng 40 minuters allsvensk toppfotboll till rogivande ”gräshäng”.

Ett slumpmål samt ett mönsteranfall senare och HIF uppträdde likt en rebellisk och bortskämd tonåring som just motbevisat sentensen ”man kan inte både ha kakan och äta upp den”. Trots att HIF på eget initiativ ditintills förvandlat Allsvenskans 17:e omgång till vad som mer liknade en salongsberusad spavistelse, kunde laget gå till pausvila med surrealistiska X samt ett kraftigt mentalt övertag.

När signalen för starten på andra halvlek ljudit anades det omedelbart att serieledarna förlagt solhattarna och spolat chartermentaliteten. Den gratisbiljett som IFK givmilt bjussat på utnyttjades maximalt och det skånska segertåget brummade igång parallellt med att den väloljade maskinen iklädd blått och vitt drabbades av psykologisk soppatorsk. Efter ett konststycke signerat oldtimern Mattias Lindström kröntes slutligen en oerhört orättvist rättvis vändning med en ghanansk punktering.

När HIF lämnade Göteborg strax efter 22.00 hade klubbens trogne materialförvaltare Sverker Eliasson ovanligt mycket att göra. Tre blytunga poäng smidda ur en historisk vändning samt 17 brassestolar medtagna för 40 minuters avslappnande ”gräshäng” skulle nämligen packas ner innan hemresan, och den fortsatta resan mot guld, kunde inledas.


Lämna en kommentar

Frälsarens uppvaknande räddade Helsingborg

Alvaro Santos, som utöver ett par strålande säsonger på Olympia i början av 2000-talet dessutom räddade klubben från förfall när han i ekonomisk tvångströja lämnade till förmån för en nödvändig summa pengar, intog relativt omgående hög status i Helsingborg. Utöver sambainspirerade mästerverk och livsnödvändiga hjältedåd märktes det tidigt att denna saga var en sann kärleksroman byggd på ömsesidig romans. En ödmjuk sydamerikan hade hittat sitt himmelrike och nordvästskånsk fotboll hade fått sin Gud.

Brassens återkomst till Helsingborg under säsongen 2011 väckte spridda åsikter. Medan somliga var skeptiska till värvningen av en möjligen avdankad stjärna var klubbens supportrar givetvis fullproppade med tilltro.

Efter en lång tid i skuggan av HIF:s många stjärnor fick Santos igår möjlighet att besvara fansens hoppfulla tillbedjanden. Med 25 minuter kvar av derbyt mellan MFF och HIF äntrade brassen planen med syfte att öka bollinnehavet, förlänga anfallen och skapa ytor åt gänglige Robin Simovic. Resultatet blev att HIF omedelbart återfick gifttänderna och på så vis möjliggjorde sitt sedvanliga bolltrillande på offensiv planhalva. Santos visade med all önskvärd tydlighet att förlorad rörlighet i fotbollssammanhang likt förlorad syn möjliggör stärkandet av övriga sinnen. Utöver en spelförståelse trampandes i rabatten mellan medelstora ligor och europeisk toppklass visade Santos prov på bollbehandling och känsla i sann hemlandsanda.

Pricken över i:et placerade brassen i bortre krysset med en kvarts återstående derbyångest och kvitteringen var ett faktum. 1-1 slutade matchen och drygt 21.000 åskådare skingrades i vimlet av besvikna suckar. Resterande knappt 2500 stod kvar och bevittnade uppenbarelsen av en man från Brasilien vars kärlek tillägnats en stad vid sundet, vars lojalitet upprättat en religion i minoritet. 


Lämna en kommentar

Kommer svensk mästarklass spelas i arpeggio?

Allmänt känt är att Allsvenskan är en jämn och oförutsägbar liga. Att klubbar sprintar förbi förhandstipsen och i början av november knäpper experterna på näsan är synnerligen inte ovanligt. Vad som dock är mer exceptionellt är att laget som spelar den mest attraktiva och publikfrämjande fotbollen kniper tillräckligt med poäng för att i slutändan ges möjlighet att lyfta Lennart till skyarna.

Det lag som efter 30 omgångar toppar tabellen har onekligen kokat ihop seriens mest vägvinnande framgångsrecept och bör därför betraktas som värdiga mästare. Otvivelaktigt och tydliggjort. I Allsvenskan brukar guldreceptet dock inte innehålla säsongens mest välstämda och skönspelande arpeggio. Svensk fotboll handlar till syvende och sist ofta om att ha ett genuint grundspel utan större avvikelser. Istället för magiska solon byggt på fingerspel och enskilda noter (exempelvis Häcken à la 2012) gagnas de klubbar med fokus på elementärt ackordspel och välstämda instrument.

Inledningen på Allsvenskan 2013 har däremot fått mig att ifrågasätta om det möjligen är ett trendbrott som skymtas vid horisonten. Skånska HIF har seglat upp i topp efter att på senare tid dels ackompanjerat bländande fotboll, dels demolerat resultattavlor lite varstans.

Roar Hansen, klubbens inför säsongen nyanlände tränare, har från start varit tydlig med sin vision om ett offensivt, bollskickligt och än mer passningsorienterat HIF. Att fansen skulle få räkna med en relativt tålamodspåfrestande inkörsperiod rådde det, enligt majoriteten av förhandstipsen, inga tvivel om. Och visst, det lät ju vettigt då Perstorpssonen planerade att kakla om stora delar av grundkonstruktionen.

Nu, åtta omgångar senare, har Allsvenskan återigen gjort det som serien är i särklass bäst på att göra, nämligen att ge svenska fotbollssupportrar möjlighet att dumförklara experterna. Roar Hansen och HIF har inte enbart memorerat ackorden, man har dessutom börjat plocka enskilda noter och på så vis skapat mästerverk både på planen och i grafiken.

Om svensk mästarklass numera spelas i arpeggio återstår att se då vi trots allt bara avverkat knappt en tredjedel av säsongen. En sak som däremot redan nu går att konstatera är att HIF för tillfället behärskar en vägvinnande OCH fruktansvärt underhållande fotboll.


3 kommentarer

HIF gick i sömnen, snoozade och vaknade

”Di röe” seglar upp i ensamt majestät efter en uppvisning i effektivitet och ett blåvitt poängtapp i Solna. Efter sju spelade omgångar är Helsingborgs IF nya serieledare, en poäng före MFF och två pinnar före IFK Göteborg.

Inför säsongen agerade HIF ett till synes enormt frågetecken enligt förhandstipsen. En ny tränare hade anslutit, en ny spelidé hade introducerats och framförallt hade ett färskt spelsystem tagit form. Utöver detta hade ännu en stor målkung emigrerat från klubben i sann och modern HIF-anda. Ersattes gjorde denne av en oprövad allsvensk forward med ett meriterande målsnitt från Superettan i sitt CV samt ett personligt brev innehållandes ett tydligt revanschagg mot värsta rivalen, något som inte direkt missgynnat spelarens välkomnande i Helsingborg.

Efter en relativt intetsägande försäsong där skadorna avlöste varandra var det slutligen dags för årets första Allsvenska kraftmätning. Djurgården välkomnades till Olympia i en på förhand oviss tillställning. 3-0 slutade matchen, blixtsnabbe David Accam gjorde två mål och nytillskottet Robin Simovic utnyttjades väl i sin roll som spets/target med intelligenta lösningar, sugproppsliknande egenskaper och känsliga skarvningar till offensivt löpande yttrar. Frågetecknen hade plötsligen förvandlats till ett ensamt och okomplicerat utropstecken. Trodde många. Med facit i hand var HIF under denna period halvt sömngående men mötte ett Djurgården som än idag inte klivit ur dvalan. Personligen börjar jag ifrågasätta om laget överlevt vintern.

Efter att tre poäng förvandlats till en pinne på ”Myran” blev det förlust hemma mot Mjällby. Tydligt blev då att HIF snoozat sig igenom inledningskapitlet. Väckarklockan ringde återigen, denna gång mer öronbedövande än ett brandlarm på bakfyllan och HIF vaknade i ett ecstasy-liknande tillstånd. 4-1 mot Norrköping följdes upp med 2-0 mot Brommapojkarna. Med 5-1 mot Gefle i ryggen kröntes uppvaknandet med en ockupering av serieledningen efter full pott på Södertälje Fotbollsarena.

Utöver en tidigare avdankad dussinlirare och nu pånyttfödd målkung förfogar HIF över en amerikansk arbetsmyra, en ghanansk gepard, en giraff till klassavslutare, en sydafrikansk maratonlöpare samt Allsvenskans bästa målvakt. Utöver dessa konkurrensfördelar har skåningarna ett mittlås av hög klass, en imponerande bredd samt en klipsk ledare från Perstorp.

Frågan är inte längre var HIF står utan var klubben kommer att stå efter att sommarens shoppingcentra stängt butikerna. Som det ser ut i dagsläget är Helsingborgs IF en given kandidat till att lyfta Lennart Johanssons pokal i höst.