Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Läst livbojens medföljande bruksanvisning, HIF?

Det sjunkande skeppet vid namn Helsingborgs IF investerar i livbojar genom att rensa i besättningen. Anledningen är att ekonomin sedan länge, i stilla ro, djuphavsdykt från promenaddäck utan ett knyst från sjökapten & Co som tittat åt ett annat håll, bländats av solen och låtit kassakistan slå hål i skrovet. Syftet med att till priset av ett par futtiga livbojar kasta två (?) nyckelspelare överbord, i handen på en glupsk turkisk pirat, är gott. Frågan är dock om resultatet av handlingen räcker till för att hålla skutan flytande, om organisationen besitter kompetens nog att iklä sig dessa livbojar om så skulle behövas.

Liknande frälsarkransar tilldelades klubben i början av 2000-talet, då med kommunen som långivare. Nu, knappt 15 år och x antal snapsar senare, har dessa oumbärliga frälsarkransar blivit till midsommarkransar av halm och maskrosor. Inte undra på att man ställer sig frågande till HIF som organisation. Den till synes obefintliga förmågan att lära sig av sina misstag, den bristande förmågan att låta återvändsgränder föda insikt om ICKE framkomliga vägar ger troligtvis vilken företagsledare som helst kalla kårar.

De flyende sedelbuntarna har sedan länge gett HIF plats i skyltfönster med feta röda realisationsskyltar. Det må så vara, även om en aning mer lågmäld medial dialog angående klubbens desperata försäljningsstrategi möjligen hade skapat gynnsammare förutsättningar vid förhandlingsbordet. Nu gäller det hur som helst att blicka framåt och ha uppsikt i backspegeln, utan att för den sakens skull fastna med blicken i endera riktningen. Extra viktigt är dock att inte förglömma syftet med livbojarna, inte heller när stormen dragit över. Efter regn kommer solsken, säger vissa. Efter solsken kommer regn, säger jag innan jag med paraplyet i väskan ger mig ut i 25 graders värme iförd insikten om att skenet bedrar.

Annonser


Lämna en kommentar

Straffa de som straffas bör, Helsingborgs IF

Konsumentsituation 1
I tisdags var det återigen dags att veckohandla. Jag spatserade på sedvanligt manér genom soldränkta grusstigar mot den lokala närbutiken. Väl inne i affären grabbade jag tag i en av alla hundliknande varukorgar, tog upp min iPhone och granskade den inköpslista jag prydligt knappat in i appen ”anteckningar”. Blott ett par minuter senare, ståendes längst in i butiken vid mejeriprodukterna, hör jag ett ungt butiksbiträde med gäll röst ropa ”stanna”.  Jag vände mig om och bevittnade när en två meter lång och två meter bred man iklädd huvtröja imiterade Usain Bolt bärandes på en väska så fullproppad med varor att lättmjölken frigjordes till en vit pöl på golvet. Den drygt 40-årige butikschefen kom springandes för att checka läget med den skärrade medarbetaren och inte långt senare hade de båda avlöst varandra. Jag bockade av bottenskrapet på inköpslistan innan jag i rask takt vandrade mot kassan. Väl där möttes jag av en genuint ledsen, alltjämt supertrevlig, butikschef som på svårttolkad svenska beklagade sig över situationen och förklarade att dessa ständigt återkommande rån var på god väg att våldta ett redan nästintill obefintligt överskott. Gemensamt stämde vi upp i en kollektiv förkastning av denna typ av beteenden vartefter butikschefen insisterade på att bjuda mig på snusdosan med anledning av mitt som han kallade det ”fina stöd”. Jag vägrade givetvis acceptera hans generösa erbjudande och lämnade kort därpå butiken i gott mod medveten om att jag precis hade transformerats från en kund till en trogen kund. 

Konsumentsituation 2
I torsdags var det återigen dags att iklä sig rollen som konsument (även om jag som mångårig fotbollsfantast blivit något allergisk mot den alltmer accepterade analogin mellan ”supporter” och ”kund”). Hur som haver hade jag i sällskap med ett antal vänner tagit mig till Swedbank Stadion i Malmö för att på bortasektionen stötta HIF till seger och avancemang i Svenska Cupen. Efter cirka 30 minuter tog HIF något oväntat ledningen och euforin var ett faktum, om inget annat fram till dess att en handfull individer valde att elda på klubbens redan utsatta sedelbunt varpå matchen avbröts för att senare återupptas.

När domaren efter 97 minuter blåste av matchen stod HIF som segrare. De närmare 1000 bortasupportrarna gjorde sig redo att på sedvanligt manér hylla spelarna, något som med tiden tagit plats likt ett inrotat mervärde. Så blev det inte. Istället kramades spelarna på mittplan varpå de efter order uppifrån spatserade raka vägen ut i omklädningsrummet, med anledning av de bengaler som tändes i samband med 1-0-målet. Detta i något slags befängt försök från klubbledningen att markera och ta avstånd från pyrotekniska föremål, vilket är olagligt och därmed renderar i böter för klubben i fråga.

Slutsats
Konsumentsituation 1 badar i professionalism, inblick och humanitet. Konsumentsituation 2 drunknar i kollektiv bestraffning och insiktslöshet.

Skulle HIF:s agerande få bränningarna att upphöra? Möjligen i Disney World. Föga troligt i det verkliga livet där denna typ av ageranden snarare skapar ytterligare splittringar mellan de goda krafterna och Helsingborgs IF.


Lämna en kommentar

Det är dags att öppna ögonen, Roar Hansen

Efter det tragiska dödsfallet i samband med premiärmatchen mot Djurgården har den fotbollsintresserade andelen av Helsingborgs befolkning genomgått något som kan liknas ett etiskt stålbad med självrannsakan som given ledstjärna. Långt bortom Olympias läktare har supportrar uppmanats att inte längre blunda för problemen utan gemensamt stå pall för en passion fri från hat och våld.

Samtidigt som nödropen utanför planen hörsammats har Roar Hansen och hans manskap ställts inför utmaningen att fokusera på rätt saker. Att döma av lagets prestationsmässiga kräftgång fyra omgångar in i Allsvenskan har det varit problematiskt att finna arbetsro mitt i tromben av misär och medial uppståndelse, vilket naturligtvis är fullt förståeligt. Vad som emellertid inte är lika begripligt är att HIF saknar ett fungerande grundspel och därmed är utan förmåga att påverka matchbilder. Gång efter annan trampar man i gigantiska råttfällor genom att med öppna ögon trilla boll i direkt anslutning till motståndarpressen. Istället för att söka upp öppna ytor spelar man in sig i trångmål i något som liknar en vanvettig karikatyr av FC Barcelona. Lägg där till att lagets 4-2-3-1-uppställning mestadels liknar en 4-4-1-uppställning i vilken forwarden förpassas till en isoleringscell på offensiv planhalva då avståndet mellan de tre offensiva mittfältspjäserna och den centrala anfallaren är alltför stort.

Laget ser ut att ha tappat nyckeln till sitt eget hem och därmed förlorat orken att påverka sin egen situation. Det återstår att se om Roar Hansen utrustat sina lagmedlemmar med varma skodon samt om fans och sponsorer stoppat i sig ordentligt med kolhydrater under vintermånaderna. Om inte kan det bli kallt om fötterna när serien ska summeras i november.

Det är dags för Roar Hansen att ta rygg på de goda krafterna utanför banan vad gäller att sluta blunda för problemen. 


Lämna en kommentar

Oförutsägbarheten har satt krokben för Helsingborg

Vissa investerar pengar i aktier dagarna innan religiösa fanatiker medvetet kraschlandar i globala affärsimperier. Andra placerar sitt kapital i klädföretag veckan innan nationella mediekanaler indicerar att leverantörerna består av barn från Bangladesh med timlöner som nätt och jämnt räcker för att inhandla ett två år gammalt tuggummi, med förmåga att utplåna all världens emalj, i automaten utanför Maxi. Fotbollsklubben HIF investerar i spelare som p.g.a. skador minskar i värde redan innan flyttlasset nått kajen alternativt lagom till dess att föreningen tabellmässigt står på tröskeln till banken, redo att casha in.

Duon Jere Uronen och Rachid Bouaouzan har knappt spelat något i årets upplaga av Allsvenskan, May Mahlangu har fått höstsäsongen fördärvad p.g.a. en avsliten hälsena och sommarens nyförvärv Ema Boateng har sedan ankomsten sett mer av motionscyklar än gräsplättar. Lägg där till att Walid Atta varit skadad, lågt räknat, varannan match, att Robin Simovic och Alvaro Santos fått sin beskärda del av småskavanker samt att Alejandro Bedoya lämnat och plötsligt ter sig födelsen av HIF:s spelmässiga ögonbindel tämligen naturlig.

Oförutsägbarhet är ett fenomen som vanligtvis alstrar både positiva och negativa konsekvenser, framförallt inom sportens värld i vilken en ynka grästuva har makt att reformera historieböckerna. När så inte är fallet, när ordet ”oförutsägbarhet” omdanas till den närbesläktade termen ”kaos”, när de omständigheter som grinar illa förenas på insidan av ett förbannelseliknande emballage, ja.. då är det betydligt enklare att skuldbelägga ödet än att finna vägen ut i ett virrvarr av mental frustration. Skulle HIF år 2013, föga troligt, bestiga den psykologiska bergstoppen, återfå syretillförseln, och vinna serien är jag därför beredd att kora en av 2000-talets främsta bragder inom svensk fotboll.


Lämna en kommentar

HIF:s andra halvlek – ett tecken på ”akut lagdelstonsillit”?

Eventuellt var inkubationstiden efter beskedet kring May Mahlangus skadefrånvaro längre än väntad? Kanske medförde Walid Attas avstängning upptäckten av åkomman ”akut lagdelstonsillit”? Akutmottagningen i all ära, något läkarutlåtande fodras knappast för att fastslå skånska HIF:s, för dagen, kritiska hälsotillstånd. Vad Roar Hansen istället bör göra, efter att ha sett sin vinnarmaskin förvandlas till ett korthus rivningsklart blott vid anblicken av pustande motståndare, är att fort som attan samla laget, bege sig till Sahlgrenska och planka in på infektionsavdelningen.

Kvällens rockkonsert, förlåt mig, match, mellan Djurgårdens IF och Helsingborgs IF bjöd i första hand på ett bottenlags delikata uppryckning ackompanjerad av heroisk kämpaglöd och gediget försvarsspel. Vad tillställningen dessutom manifesterade var ett välkänt skånskt lagbygge, i andra halvlek, raserat så till den grad att avstånden mellan lagdelarna stundom nästintill yrkar på att klubbens ekonomiavdelning snarast adderar elva kikare i budgeten.

För Jesper Janssons del gäller det att, under den närmaste tiden, hålla tummarna för att tränarteamet efter att ha analyserat provsvaren finner bakterier botliga med taktisk antibiotika. Om bristerna däremot visar sig bero på viruset utlöst av ett uteblivet sydafrikanskt balansspel blir ledningen troligen tvungna att agera snabbt för att finna en eventuell mirakelkur i dimman av ”silly seasons” krutrök. 


Lämna en kommentar

Robin Simovic – ifrågasatt förgrundsfigur i en effektiv offensiv

Den 22 år gamle svenskkroaten Robin Simovic anlände inför denna säsong till HIF efter en succéspäckad målorgie i Superettan. Samtidigt som han av vissa klassades som en oprövad joker på väg mot besiktningen på den stora fotbollsscenen ansågs han av andra vara en redan delvis slipad diamant.

Tretton omgångar senare har många frågetecken rätats ut. Problematiken med att skåda ett utfall ligger i att klyftorna mellan adjektiven innan utropstecknen är enorma. Medan somliga anser att Simovic är en talang med god spelförståelse, skicklig avslutningsförmåga samt berikande targetegenskaper menar andra att anfallaren är en slöfock med fart likt en amputerad snigel i 40-graders högsommarvärme.

Personligen tillhör jag den skara som imponerats stort av ynglingen.  Att stirra sig blind på målskörd och löpdistans utan förmåga att relatera övriga egenskapers, i viss mån, ”osynliga” värden anser jag tyder på bristfälliga fotbollskunskaper.  Simovic är inte den mest spektakulära spelaren och inte heller killen som gör två gubbar på egen hand. Trots detta är han, med sin förmåga att agera ständig uppspelspunkt, hålla bort försvarare samt finna kreativa lösningar i form av exempelvis briljanta one-touch-skarvar sprungna ur en bländande spelförståelse, definitivt en av förgrundsfigurerna i HIF:s slagkraftiga offensiv.

Ett nybyggt hus uppskattas sällan för balkar och isolering utan istället för fashionabla detaljer såsom planlösning och arkitektur. Det är värt att påminna om att inget av dessa ögongodis hade existerat om det inte vore för en solid grund. Robin Simovic är en bärande balk i HIF:s offensiv och utan honom hade varken slitvargen Bedoya eller vindsnabbe Accam getts lika många möjligheter till fashionabla konststycken.


Lämna en kommentar

Är HIF för bra för att vinna Allsvenskan?

Gårdagens match mellan HIF och Elfsborg uppreklamerades på förhand som skåningarnas första sanna värdemätare. Matchen visade sig, relativt snabbt, snarare bli ett moraliskt test där HIF i långa stunder utmanades dels av boråsarna, dels av domarteamet som i och med en rad bedrövliga felbeslut ställde Roar Hansens lag mot väggen. Trots, periodvis, dubbla uppsättningar av opponenter vann HIF matchen på ett övertygande sätt. Elfsborg spelade på intet vis dåligt men fick slutligen retirera mot vad som högst sannolikt är det mest imponerande lagbygget i Allsvenskan sedan Djurgårdens storhetstid i början av 2000-talet.

Efter gårdagens uppvisning antar jag att det ånyo är dags för HIF att anlita första bästa fönsterputs. Att fotbollseuropa nyfiket står tryckt mot rutan har återigen lett till ett igenimmat skyltfönster.

Svensk fotbolls underordnade plats i näringskedjan i kombination med HIF:s motståndardemolerande vinnarmaskin torde skrämma slag på sportchefen Jesper Jansson. Samtidigt som skåningarnas segertåg tuffar på pryder HIF sitt sönderputsade skyltfönster med produkter som får utlandsscouter att sagla ner Olympias VIP-läktare.

Blir HIF:s ständigt reinkarnerade mästarprestationer grunden till utebliven fest vid Terrasstrapporna i höst? Så bra som HIF är i dagsläget och så mycket som lagets framgångar bidrar till att pryda klubbens fixstjärnor är det inte orealistiskt att misstänka att skåningarnas magnifika dagsform kan komma att bli roten till tårar i november. Första ledtråden återfinns i sommarens transferfönster. Om du är HIF-supporter: njut av vyn på toppen och håll tummarna för att det finns rum kvar i överlägsenhetens välde efter att de fetaste av plånböcker varit på sommarturné.