Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Sir Alex Ferguson – Älskad av vissa, avskydd av andra, saknad av alla

I dagarna blev det officiellt att Manchester Uniteds manager förpassar tuggandet från avbytarbänken till styrelserummet efter 27 år som trogen marknadsföringskanal för tuggummibranschen.

Mannen med den enorma vinnarskallen, det extraordinära fotbollskunnandet, förmågan att utnyttja potentialen hos den enskilda individen och skickligheten att nyttja ingredienserna för att maximera den totala smakupplevelsen.  Avlad, avgudad och omänskligt välmeriterad. Efter närmare tre årtionden (!) som tränare för ”The Red Devils” och totalt 38 titlar väljer Sir Alex Ferguson nu att lämna tränarposten (och fjärdedomarna i fred).

Kanske är hans axlar slutkörda efter alla pokaler han behövt lyfta genom åren. Kanske känner han sig mätt, vilket är föga troligt för mannen som förtärt framgångar i en evighet utan så lite som att klökas. Kanske är han nöjd, vilket i så fall bör ses som ett sundhetstecken om än utopiskt med tanke på att hans storverk gett honom möjlighet att känna så i approximativt 14 år.

En mästare med ett liknande facit hade antagligen avslutat på topp sedan lång tid tillbaka. Sir Alex Ferguson, däremot, är något mycket mer, ofantligt mycket större, än bara en mästare.

Unitedtränaren är THE CHAMPION (utan citationstecken) med en supporters hängivenhet och en eldsjäls passion.  Denna entusiasm tror jag är en av anledningarna till att ikonen nu väljer att lämna över sin post som huvudansvarig.  Visst, Ferguson är odödlig på många vis. Inte minst i historieböckerna, i klubben, i minnena och i hjärtat hos de som vill och tillåter sig förstå hans storhet. Rent existentiellt, däremot, varar inte heller dennes liv för evigt. Genom att lämna över sitt ansvar vid denna tidpunkt ger han sitt hjärtebarn chans att skola in en ny manager medan han själv ännu har möjlighet att påverka och vägleda.

Trots att Sir Alex Ferguson förblir en del av Manchester Uniteds organisation känns detta avhopp, till stor del, som ett kirurgiskt ingrepp med syfte att avlägsna siamesiska tvillingar. All respekt till den, i min mening, otvivelaktigt störste tränaren i modern tid!

Annonser


Lämna en kommentar

Nani – utvisning eller ej?

Utdrag ur reglerna för Allvarligt otillåtet spel:

”En spelare gör sig skyldig till allvarligt otillåtet spel om han använder överdriven kraft eller brutalitet mot en motspelare när han försöker erövra bollen då den är i spel.”

”En spelare som rusar mot en motspelare när han försöker erövra bollen, framifrån, från sidan eller bakifrån och använder det ena eller båda benen, med överdriven kraft och riskerar motspelarens säkerhet gör sig skyldig till allvarligt otillåtet spel”

”En spelare som skyldig till allvarligt otillåtet spel ska utvisas och….”

Efter att under tisdagskvällen suttit fastlimmad i TV-soffan är jag antagligen inte ensam om att grubbla över regelbokens många bedömningsfrågor. Nanis utvisning mot Real Madrid under Manchesterlagets uttåg ur turneringen har fått frågetecknen att gro likt vitsippor under svensk vårsäsong.

Av bilderna att döma är jag tämligen övertygad om att Nani ej hade för avsikt att skada, att han medvetet spelar ojust har jag också svårt att tro. Dessutom är det tydligt att United-spelarens agerande i min mening inte bör bedömas som en ”ren” tackling utan snarare som ett försök att erövra boll, då varken han eller motspelaren var påtagligt bollförande. För att ytterligare klargöra denna komplexa situation bör det tilläggas att portugisen länge är till synes omedveten om motståndarspelarens närvaro. Med blicken bortvänd reagerar han sent och träffar olyckligt Alvaro Arbeloa i höjd med revbenen/höften.

Att Nani använder ”överdriven kraft” i detta kampmoment anser jag inte. Enligt min uppfattning står klart att han snarare försöker nå bollen, omedveten om riskerna då han alltför sent uppfattar spanjoren. Att han däremot använder sig av ”brutalitet” tycker jag, om än omedvetet, då han med dobbarna träffar motståndarspelaren. Att ett sådant moment i sin tur ”riskerar motståndarspelarens säkerhet” råder det, för mig, inga tvivel om.

Under det utdrag från regelverket som jag använt mig av står dock ingenting angående avsiktligheten i kampmomentet, vilket jag personligen tycker är märkligt. Givetvis har spelaren ansvar för sin egen kropp och utrustning men att utgå från oavsiktliga situationer där ”brutalitet” kan härledas och där utövaren ”riskerar motståndarspelarens säkerhet” skulle i praktiken leda till en skyhög ökning av antalet utvisningar.

Sammanfattningsvis gör domaren, att döma av detta utdrag, teoretiskt inte fel som dömer utvisning. Däremot kan vi i all evighet diskutera huruvida denna bedömning, i praktiken, var rättvis eller ej.


Lämna en kommentar

Mentala spöken krävs nu för att stoppa The Red Devils

Manchester City reste i helgen till de sydöstra delarna av England, närmare bestämt till staden Southampton, med en nyvässad och sylvass kniv mot strupen. På uppdragsbeskrivningen stod ”tre poäng” och ingenting mer. Ett kryss skulle med största sannolikhet placera de ljusblå på en egenkonstruerad Autobahn bort från ligatiteln.

Istället för nödvändiga tre poäng eller förödande en poäng kammade de regerande mästarna noll vilket gör att Premier League-toppen för tillfället känns lika förutsägbar som slutet på ett romantiskt drama. En film där den förut uträknade huvudkaraktären i slutscenen förenas i ett kärleksfullt hångel med sin drömtjej, en rulle där du räknat ut slutet redan innan du tagit första steget mot videobutiken. En förutsägbar men ack älskvärd föreställning som limmar dig framför tv-rutan.

Om Manchester United, mot alla odds, skulle tappa den ligatitel klubben nu omfamnat med både armar och ben skulle det få betraktas som ett praktmisslyckande. För de City-fans som klamrat sig fast i skuggan av hoppets strimmor är en sak säker, klubben har inte längre en titel att försvara utan en titel att jaga. I avsaknaden av större förhoppningar och utan någon som helst press kan ”The Blues” nu slå ur ett sällan skådat underläge. Dessutom kan Citys supportrar hysa hopp om att storebror United möjligen blir hemsökta av sitt eget psyke, även om det är föga troligt med Sir Alex Ferguson vid rodret.

The Red Devils har numera allt att förlora och inte längre lika mycket att vinna. Frågan är om Old Trafford kommer att hemsökas av sitt eget spöke eller om slutet på filmen är lika förutsägbart som vi alla tror.


Lämna en kommentar

Jag älskar dig Mario Balotelli!

Mario Balotelli föddes år 1990 i Palermo, Sicilien. Som liten led han av livshotande tarmbesvär vilket ledde till ett flertal operationer. Efter en tids tillfrisknande tog Marios ghananska föräldrar, Thomas och Rose Barwuah, med anledning av familjens till synes svåra levnadsförhållanden och sonens hälsoproblem kontakt med socialen som rekommenderade att Mario skulle placeras på fosterhem.
En tid därefter, närmare bestämt 1993, enades familjen Barwuah om att överlåta vårdnaden av den då tre år gamla pojken till familjen Balotelli.

Mario inledde sin fotbollskarriär i den lilla italienska klubben Lumezzane där han redan som 15-åring flyttades upp i A-laget. Under denna period fick han också möjlighet att provspela för den spanska storklubben FC Barcelona, ett provspel som dessvärre inte blev särskilt lyckat. Framgångssagan började istället skrivas året därpå då Mario Balotelli värvades till den italienska storklubben Inter.

Fortsättningen på detta dramatiska äventyr har ingen av oss kunnat undgå. Efter att Inters dåvarande tränare Roberto Mancini lämnat klubben och ersatts av José Mourinho började de disciplinära problemen hopa sig. Balotelli anklagades för att agera omotiverat på träningar, uteslöts ur A-laget och blev föremål för ordväxlingar med såväl tränare och medspelare som med motspelare. Efter att Balotelli under en period huttrat i frysboxen var det återigen dags för ”comeback”. Återkomsten blev synnerligen inte långvarig. Efter ett möte med Barcelona i Champions Leagues slutspel kastade Balotelli sin matchtröja mot marken i en markering till fansen som buat ut honom för hans, enligt dem, mindre goda prestation.

Detta drama föranledde flyttlasset som i augusti 2010 gick till de brittiska öarna. Här återförenades Balotelli, i Manchester City, med sin gamla tränare Roberto Mancini. Tiden i England skulle visa sig bli en hårresande bergochdalbana för den italienske landslagsmannen. Balotelli blandade klockrena insatser och målfyrverkerier med skandalrubriker. Ryktena kring supertalangen florerade likt gräspollen under svensk högsommar. Det skrevs att Balotelli spelat ungdomsspelarna ett ”spratt” genom att ”kasta pil” på dessa under träning. Enligt diverse medier ska spelaren även ha avfyrat fyrverkipjäser i sitt hem dagen innan rivalmötet med Manchester United. Utöver dessa originella rykten har italienaren bjudit oss fotbollssupportrar på ett och annat gott skratt genom åren. Bilderna som visar när Balotelli, innan en Europa League-match med Dinamo Kiev, ett flertal gånger misslyckas med att sätta på sig en träningsväst och därefter blir förbannad är tokiga och underbara. Just denna sekvens speglar min bild av Balotelli ganska bra. En tokigt underbar lirare helt enkelt!

Efter mycket om och men samt ett mindre handgemäng med tränaren Roberto Mancini lämnar Mario Balotelli nu England för att åter bosätta sig i Milano. Denna gång representerar han AC Milan, klubben han sedan länge drömt om att få spela för. Hur ska detta nu gå, tänker många. Visst, klubben AC Milan har historiskt sett en stark grundpolicy där klubbens representanter helst ska agera inom vissa moraliska ramar. Och i ärligheten namn, Mario Balotelli är inte direkt spelaren som agerar inom några ramar. Däremot är han en behjärtansvärd person, en klassanfallare och en rolig jävel.

Det finns människor som lärt sig att tämja lejon, det finns ingen som lärt sig att tämja Balotelli. Det går förmodligen inte. Det är just det som gör honom till den han är. I detta fall räcker det för Rossoneri att slipa till de något vassa kanterna. Om man lyckas med detta sitter klubben på en av världsfotbollens mest spektakulära och kreativa anfallare. Mario Balotelli är hemma nu. Omfamna honom San Siro! Besvara hans kärlek!

Jag älskar dig Mario Balotelli!


Lämna en kommentar

Den omdiskuterade regeln spökar återigen

Söndagens Premier League-match mellan Arsenal och Manchester City blev aldrig den rysare som många på förhand trodde. Anledningen var att Arsenal redan tidigt i första halvlek fick sitt manskap reducerat till tio man i en situation där mittbacken Koscielny drog på sig både frilägesutvisning och straffspark.

Det är varken första och långt ifrån sista gången som spelare på egen hand avgör matcher till motståndarnas favör. Med det inte sagt att jag i detta fall på något vis anklagar den franske mittbacken för dennes agerande. Dessa situationer bjuder nämligen omedvetet in till handling före tanke.

Det är många som menar att regeln gällande både straff och frilägesutvisning är för hård. Jag kan till viss del hålla med. Det räcker liksom inte med att det drabbade laget skjuter sig själv i foten utan istället skjuter regelboken ännu ett skott mot ryggraden. Samtidigt, vilka är alternativen? Ska målvakter/backar göra till vana att kapa motståndare i eget straffområde för att få ytterligare en chans att rädda bollen från att gå i mål? Nej, det är ju inte heller något alternativ då det vore detsamma som att frivilligt överlåta pistolen till spelarna. ”Här har ni, skjut sönder underhållningsvärdet i sporten om ni så önskar.” Jag, du och alla andra fotbollsfantaster hade blivit bestulna på spelmål och matcher hade allt oftare avgjorts på straffsparkar.

Däremot skulle man kanske kunna korrigera regeln lite? Ett alternativ vore att vid dömandet av regelbrott i straffområdet vid friläge istället ta hänsyn till om spelaren (inklusive målvakten) som foular är ”sisteman”. På det viset skulle man utesluta risken att exempelvis målvakter i situationer när de, som sista spelare, blir bortgjorda tar en ”taktisk straffspark”.  Jag vet inte, en sådan ”undantagsregel” skulle ju självklart bli enormt ifrågasatt och förrädiskt förmedlat till spelarna att det i vissa situationer är mer ”okej” att utföra regelbrott.

Detta är en svårare nöt att knäcka än vad många verkar tro. Personligen önskar jag, olikt USA:s makthavare, att vapeninnehav inte bör förekomma hos andra än ordningsmakten. Det som kan konstateras är att det i nuläget är regelboken som med pistolhot håller fotbollen som gisslan. Kanske är det så det ska vara? Eller så diskuterar vi oss tillsammans fram till en hållbar lösning där vapenmissbruk enbart är ett minne blott?


Lämna en kommentar

Är engelsk ligafotboll en orsak till Chelseas och Citys uttåg ur CL?

På onsdagskvällen avslutades årets gruppspel av Champions League. Manchester City, som redan inför den avslutande omgången spolat sina chanser till fortsatt spel i CL i vinter, missade i och med förlusten i Dortmund också chansen till vidare spel i Europa League. Laget slutade sist i grupp D med endast tre pinnar på sex matcher. Chelsea, som inför avslutningsmatchen mot danska Nordsjälland på Stamford Bridge fortfarande hade en teoretisk chans till vidare avancemang, vann med 6-1 och gjorde därmed vad man kunde. Tyvärr, för engelsmännen, räckte inte detta resultat då Juventus bortabesegrade Shakthar Donetsk och därmed gör ukrainarna sällskap till åttondelsfinalerna. Chelsea slutade trea i gruppen och får trösta sig med fortsatt spel i Europa League. Två av fyra engelska lag återstår nu i den finaste av klubblagsturneringar. Manchester United som vann sin grupp utan större problem kan tillsammans med Londonklubben Arsenal, som slutade tvåa i grupp B, drömma vidare om en final på hemmaplan.

Hur kommer det sig att de regerande mästarna samt titelhållarna i Premier League åker ut i ett så här tidigt skede av turneringen? En bra fråga faktiskt. Det som bör poängteras är att ingen av dessa klubbar hade någon vidare tur med lottningen. Chelseas grupp bestod av en italiensk gigant på sin väg tillbaka mot den absoluta toppen, ett lag från Ukraina som håller mycket högre klass än vad många förstår samt en dansk slagpåse. Att detta skulle bli ett race mellan tre lag var föga otippat, att de regerande mästarna däremot skulle åka ut i gruppspelet var mindre väntat. Som du ser är denna ekvation svår att få ihop.
Man Citys grupp bestod av en spansk jätte med ”The Special One” i spetsen, en tysk maskin med ett hemmastöd i klass med Celtics samt en holländsk storklubb och väntad gruppjumbo. Många förväntade nog sig ett liknande scenario i denna grupp, nämligen en uppgörelse mellan tre lag. Så blev det inte, Manchesterlaget motsvarade inte de högt ställda förväntningarna och Real Madrid och Dortmund kunde i halvfart promenera till åttondelsfinal medan Ajax passade på att sno åt sig tredjeplatsen.

Självklart går inte detta misslyckande enbart att skylla på ”bra motstånd”, däremot bör det nämnas som en bidragande faktor. Jag tror även att Premier League som liga kan vara en av förklaringarna till att engelska lag numera allt oftare har problem i Europaspelet.
Barcelona och Real Madrid behöver inte alltid gå för fullt eller spela hundraprocentigt för att vinna ligamatcher mot lag som exempelvis Osasuna och Zaragoza. I italienska Serie A pendlar tempo och intensitet ofta och mycket under matcherna. Det är egentligen enbart i toppmatcherna, om ens då, som lagen försöker leverera tempostark fotboll i 90 minuter. I Premier League däremot fordras det nästan uteslutande extremt energikrävande fotboll för att vinna matcher. Denna liga bjuder allt som oftast på hög intensitet, mycket närkampsspel och uppoffrande spel. Kan det vara så att spelarna i England helt enkelt inte har lika mycket krafter kvar när det nalkas CL-match mitt i veckan? Kanske, kanske inte. En intressant reflektion som också går att vända på. Om nu engelska lag är vana vid en mer fysiskt krävande fotboll, borde inte detta ge dem en fördel i matcher mot internationellt motstånd?

”Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag”

Helt klart en passande låt Lisa Ekdahl! Radion gav mig en perfekt avslutning på texten. Wiho, första gången du ger mig annat än huvudvärk. Tack för det.