Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Premier League dräper antika ordspråk

England är av allt att döma fotbollsvärldens påtagligaste exempel på att klasskillnaden mellan ett bra lag och ett på papperet sämre lag, inte sällan, konkretiseras först när det starkare gardet inser betydelsen av grovjobbet. Att i princip samtliga Premier League-klubbar, som regel, tar sig an matcher med en väl utvecklad idé samt en stor portion vilja har lett till att även de mer namnkunniga lagen fostrats i vikten av att ”ta jobbet”, något som inte omöjligt är en av faktorerna till den explosiva energifotboll som under lång tid skämt bort kräsmagade fotbollsfanatiker.

Att smaken är som baken samt att individers preferenser skiljer sig åt omöjliggör, som känt, att till fullo ena åsikterna kring vilken fotbollsliga som är bäst i världen. Vad som däremot får anses vara ett seglivat faktum, ett faktum som ånyo underströks i samband med helgens premiäromgång av Premier League, är att England intensitetsmässigt är ohotat marknadsledande på världsfotbollens amfiteater.

Att tempot i spelet dessutom smittat av sig på en älskvärt tokig supporterkultur understödjer att Premier League, var helg, spydigt urinerar sig dränerat på ordspråk likt ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. För den som betuttat sig i engelsk fotboll förblir denna sentens en klyscha rymmandes låga volymer sanning injicerad med höga doser modifikation, ty den som väntat på starten av Premier League 2013/2014 har väntat på tok för länge.

Annonser


Lämna en kommentar

Crystal Palace käkade upp buffén av Premier Leagues finansiella förmåner

Wembley stod under eftermiddagen återigen som krögare i händelsernas centrum. Champions League-finalens glamourösa servis var utbytt mot en betydligt mindre elegant, om än mer dyrbar sådan. På agendan stod en avgörande Playoff-final mellan Watford och Crystal Palace och på bordet stod en buffé bestående av Premier Leagues ekonomiska förmåner. Enbart ett av två angivna bord var dukade och striden om sprängda magsäckar samt spruckna plånböcker var i full gång.

Ingen av de båda klubbarnas spelare, ledare, ägare eller fans hade äntrat festen utan självklar avsikt att provsmaka en av fotbollsvärldens mest limousinkalv-fyllda menyer. Kampen om den prestigefyllda Premier League-platsen samt fejden om ritningen till konstruktionen av en långsiktig ekonomisk grund hade inletts. Att cirkus 1,2 miljarder i inkomster serveras vinnaren belystes än mer av kampmomenten, nervositeten att överge utgångspositionerna samt den tillknäppta riskminimeringen under första halvlek.

Det krävdes en straff och en snart 40 år gammal skyttekung, vid namn Kevin Phillips, för att få hål på den för dagen hopfogade muren Manuel Almunia i Watfords mål. När slutsignalen ljudit och förlängningen spelats klart fastslogs att två, på förhand, statusmässigt relativt jämbördiga lag gått skiljda vägar.

Under tiden som Crystal Palace eskorteras till en annan galax tar Gianfranco Zolas grabbar bussen tillbaka till Vicarage Road.


Lämna en kommentar

Björnen har vaknat!

För ett par månader sedan skrev jag ett blogginlägg kring klassiska Liverpool. Jag tyckte mig då börja se ett par ljusglimtar i en klubb som under lång tid stått i skuggan av fornstora dagar. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Laget hade nyligen förlorat med uddamålet i en bortamatch mot Spurs på White Hart Lane och min hyllning av Brendan Rodgers och klubben reste under denna tidpunkt fler frågetecken än utropstecken.

Tiden därefter har slungat supportrarna mellan hopp och förtvivlan. Laget har blandat meriterande segersiffror mot lag som Norwich och Fulham hemma på Anfield med bottennapp mot lag i de nedre regionerna av Premier League. Dessutom har Rodgers & Co lyckats med konststycket att förlora mot League One-klubben Oldham i fjärde omgången av FA-cupen och därmed spolierat sina titelchanser i engelsk fotboll denna säsong. Trots motgångarna har klubben andats hopp och framtidstro. Efter värvningen av Daniel Sturridge har maskineriet från hamnstaden börjat gnissla allt mindre och solstrålarna har sakta men säkert börjat tränga igenom det molntäcke som under årtionden hängt över klubben. Förlusten med 2-1 på Old Trafford i mitten av januari gav, trots slutresultatet, sken av något större. När laget ett par veckor därefter genomförde en första halvlek i världsklass borta mot Arsenal började Merseyside återigen drömma om ett nyfött framgångskapitel i en stolt klubbhistoria med sargad identitet.

Under gårdagens match borta mot de regerande mästarna Man City hade gänget från Liverpool med lite flyt, samt en mindre överambitiös Pepe Reina, fått anledning att fira. En seger hade inneburit ett enormt lyft för klubbens självkänsla och ytterligare ett steg i riktning mot sena och spektakulära vardagskvällar på ett uppblåst Anfield. Det kommer, ha tålamod. Det behöver inte tvunget dröja alltför lång tid innan ”the scousers” återigen nynnar med i Champions League-hymnen.

Efter regn kommer solsken, även då busvädret varat i evigheter. Tro, hopp och kärlek. Björnen har vaknat!


Lämna en kommentar

Dreams do come true!

Jepp, fråga själv invånarna i Bradford. Stadens lag är klart för final i engelska ligacupen efter att osannolikt nog golvat storheter som Arsenal, Wigan och Aston Villa. Klubben kamperar i dagsläget i Ligue Two, engelska fjärdedivisionen, och ligger i skrivande stund på en intetsägande niondeplats.

Om knappt en månad erövrar mirakelklubben London för att ytterligare befästa sin position i historieböckerna. Motståndare i finalen blir Premier League-gänget Swansea som något otipptat slog ut Chelsea i semifinalen.

Personligen älskar jag när underdogs, likt undernärda lejon, fullkomligt käkar upp bookmakers världen över. Det tydliggör nämligen det faktum att bollen år 2013 fortfarande är rund och att allting kan hända oavsett om du har en utarmad plånbok eller en plånbok så fet att kanterna spricker.

För fem år sedan opererades lagets 35-årige målvakt för cancer. Den 24:e februari intar han och Bradford City ett kokande Wembley för att visa världen vad tro, hopp och kärlek egentligen handlar om.

”Dreams are good, to make them come true is better.”


Lämna en kommentar

När avfyras kanonen Wenger?

Arsene Wenger, coach i Arsenal sedan 1996, har antagligen en hel del huvudbry. Laget ligger efter 15 omgångar på tionde plats i Premier League vilket får anses vara en mindre kris för Londonklubben. Inför säsongen tappade Arsenal sin i särklass hetaste målgörare Robin van Perise till konkurrenten Manchester United. Det är dock ingen tillfällighet att holländaren valde att lämna klubben. På senare tid har ett flertal högklassiga spelare, såsom Cesc Fabregas, Samir Nasri och Alexandre Song lämnat ”Gunners”.  Varför denna massflykt? Självklart går det säkert att hitta en rad personliga och ekonomiska faktorer som ligger till grund för dessa klubbyten men den gemensamma nämnaren är jag tämligen säker på återfinns i prisskåpet. Arsenal Football Club vinner nämligen inga titlar numera.

Jag har stor respekt för Arsene Wenger som jag anser vara genialisk på att hitta, fostra och utveckla talanger. Jag gillar även den fotboll som Arsenal vill och ibland lyckas spela, men vad hjälper det när pokalerna uteblir? Inte mycket, framförallt inte om du är supporter. Trots att Wenger gjort allmänt känt vad han anser om att öppna plånboken i onödan tror jag det är en förutsättning att värva i vinter om klubben ska bibehålla sin position som en toppklubb i England. Med det inte sagt att jag talar emot Wenger som jag tror har rätt vad gäller att den kommersialiserade fotbollen framöver kommer att slå tillbaka och på lång sikt skada sporten. Jaja, tillbaka till ämnet. Med ett par fräscha och färgstarka namn tror jag att Arsenal på lång sikt, såväl som på kort sikt, skulle gynnas. Klubben skulle på så vis kommunicera en satsning vilket är en förutsättning för att ”Gunners” överhuvudtaget ska ha chansen att få behålla Wengers oslipade diamanter även efter de spetsiga kanterna trubbats till.

Investera i Ipren fram till januarifönstret öppnar. Lägg därefter pengarna på bl.a. Klaas-Jan Huntelaar som det ryktas om. Då tror jag snart vi skådar krutrök från kanonen.


Lämna en kommentar

Är engelsk ligafotboll en orsak till Chelseas och Citys uttåg ur CL?

På onsdagskvällen avslutades årets gruppspel av Champions League. Manchester City, som redan inför den avslutande omgången spolat sina chanser till fortsatt spel i CL i vinter, missade i och med förlusten i Dortmund också chansen till vidare spel i Europa League. Laget slutade sist i grupp D med endast tre pinnar på sex matcher. Chelsea, som inför avslutningsmatchen mot danska Nordsjälland på Stamford Bridge fortfarande hade en teoretisk chans till vidare avancemang, vann med 6-1 och gjorde därmed vad man kunde. Tyvärr, för engelsmännen, räckte inte detta resultat då Juventus bortabesegrade Shakthar Donetsk och därmed gör ukrainarna sällskap till åttondelsfinalerna. Chelsea slutade trea i gruppen och får trösta sig med fortsatt spel i Europa League. Två av fyra engelska lag återstår nu i den finaste av klubblagsturneringar. Manchester United som vann sin grupp utan större problem kan tillsammans med Londonklubben Arsenal, som slutade tvåa i grupp B, drömma vidare om en final på hemmaplan.

Hur kommer det sig att de regerande mästarna samt titelhållarna i Premier League åker ut i ett så här tidigt skede av turneringen? En bra fråga faktiskt. Det som bör poängteras är att ingen av dessa klubbar hade någon vidare tur med lottningen. Chelseas grupp bestod av en italiensk gigant på sin väg tillbaka mot den absoluta toppen, ett lag från Ukraina som håller mycket högre klass än vad många förstår samt en dansk slagpåse. Att detta skulle bli ett race mellan tre lag var föga otippat, att de regerande mästarna däremot skulle åka ut i gruppspelet var mindre väntat. Som du ser är denna ekvation svår att få ihop.
Man Citys grupp bestod av en spansk jätte med ”The Special One” i spetsen, en tysk maskin med ett hemmastöd i klass med Celtics samt en holländsk storklubb och väntad gruppjumbo. Många förväntade nog sig ett liknande scenario i denna grupp, nämligen en uppgörelse mellan tre lag. Så blev det inte, Manchesterlaget motsvarade inte de högt ställda förväntningarna och Real Madrid och Dortmund kunde i halvfart promenera till åttondelsfinal medan Ajax passade på att sno åt sig tredjeplatsen.

Självklart går inte detta misslyckande enbart att skylla på ”bra motstånd”, däremot bör det nämnas som en bidragande faktor. Jag tror även att Premier League som liga kan vara en av förklaringarna till att engelska lag numera allt oftare har problem i Europaspelet.
Barcelona och Real Madrid behöver inte alltid gå för fullt eller spela hundraprocentigt för att vinna ligamatcher mot lag som exempelvis Osasuna och Zaragoza. I italienska Serie A pendlar tempo och intensitet ofta och mycket under matcherna. Det är egentligen enbart i toppmatcherna, om ens då, som lagen försöker leverera tempostark fotboll i 90 minuter. I Premier League däremot fordras det nästan uteslutande extremt energikrävande fotboll för att vinna matcher. Denna liga bjuder allt som oftast på hög intensitet, mycket närkampsspel och uppoffrande spel. Kan det vara så att spelarna i England helt enkelt inte har lika mycket krafter kvar när det nalkas CL-match mitt i veckan? Kanske, kanske inte. En intressant reflektion som också går att vända på. Om nu engelska lag är vana vid en mer fysiskt krävande fotboll, borde inte detta ge dem en fördel i matcher mot internationellt motstånd?

”Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag”

Helt klart en passande låt Lisa Ekdahl! Radion gav mig en perfekt avslutning på texten. Wiho, första gången du ger mig annat än huvudvärk. Tack för det.