Gemenskap, stolthet, passion


Lämna en kommentar

Zlatan som knegare i ett idoldyrkande samhälle

Framgångsrik för sin trollkarlsliknande teknik, sin muskelinlindade kroppshydda, sin utomordentliga splitvision samt sin välutvecklade näsa för mål. Respekterad för sina åtskilliga fotbollskunskaper och för sin Jantelagsförkastande attityd.

Min syn på Zlatan som ett självklart föredöme dels inom fotbollen, dels i samhället är mer eller mindre skriven i sten. Olyckligtvis har dennes sensationella framgångar inom europeisk toppfotboll samtidigt reducerat mitt förtroende för mänskligheten i allmänhet och Sverige i synnerhet. Zlatan Ibrahimovic är svensk idrotts mest påtagliga exempel på idealets förkastliga påverkan av ett trångsynt samhälle.

I sin självbiografi skildrar Zlatan tydligt vilka problem han hade att, i yngre år, bli accepterad och bekräftad. Föga förvånande för en då icke-offentlig person med attityd i lilla landet lagom. Varför ens bemöda sig att gräva under en tuff fasad, högfärdig med svenska mått mätt, när personen i fråga enbart är en i mängden av drygt nio miljoner svenska medborgare? Zlatan har även tydliggjort att han sannolikt fastnat i kriminaliteten om det inte vore för fotbollen. Även detta uttalande är föga frapperande och högst antagbart då i princip samtliga yrkeskategorier, utöver de offentliga, i Zlatans fall nästintill hade fordrat en komplett personlighetsförändring.

Utan kändisskap eller offentligt värde har det moderna samhället tydliggjort att vissa individualiteter är oacceptabla. Dessutom är en tuff attityd, utan något som helst underlag, likställt med kaxighet. Med andra ord gäller det att, som icke-offentlig person, noggrant värdera vilka värden man kommunicerar med sin utstyrsel, sitt sätt att interagera, sitt tonfall mm. Det sociala spelet styr gemene mans vardag och skapar ett, eller vad som anses vara, ett acceptabelt samhälle.

Personligen har jag svårt att se vår svenska superstjärna anpassa sig efter det oändliga antalet obegripliga normer som påyrkas för att passa in i en av alla mindre glamourösa yrkeskategorier. Kunnat hade han säkerligen. Om viljan hade infunnit sig är mer tveksamt. Kanske hade han, som tidigare nämnts, valt den kriminella banan? Om så varit fallet hade jag inte försvarat dennes beslut även om jag sett de bakomliggande motiven som högst begripliga. Att begrava sitt sätt att vara enbart pga. uteblivet kändisskap är bisarrt och torde vara påfrestande för samtliga människor med ryggrad. Att ha självförtroende och självrespekt är sunt, högst mänskligt och oerhört positivt vem du än är och vad du än sysslar med. Att tillåtas uttrycka dessa känslor borde ses som en självklarhet och inte någon inbjudan till förakt och förutfattade meningar. Att försöka stå med ryggen rak eller att försöka stå över andra är, enligt mig, två vitt skilda fenomen utan grund för ens Jantelagen att sammanfoga.

Alla borde ges möjlighet att vara sig själva. Att ha en tuff attityd är inte detsamma som att vara högfärdig. Om vi öppnar ögonen och fokuserar mindre på numreringen i den outtalade, ack mastodontliknande hierarkin kanske vi observerar det.

Annonser


Lämna en kommentar

Huliganismen: exponerad eller ofrivilligt marknadsförd?

Under onsdagskvällen sände SVT och Uppdrag Granskning ett avsnitt rörande svensk huliganism i allmänhet och AIK:s huliganfalang Firman Boys i synnerhet. Utöver ett massivt upptåg av bilder från avigsidan av svensk fotboll granskades även FB:s eventuella infiltration av fotbollsföreningen och dess styrelse samt fraktionens potentiella koppling till den organiserade brottsligheten.

Denna sensationsjournalistik har under 60 skattebetalda minuter kladdat ytterligare på ett redan nedklottrat varumärke kallat ”svensk fotboll”. Att programledare Josefsson enbart haft goda intentioner under produktionen av detta program hyser jag inga som helst tvivel om. Att utfallet skulle föra någonting positivt med sig har jag dock oerhört svårt att tro.

Onsdagens, för många, skrämmande och chockerande inslag är inte vad en redan marginellt uppskattad fotbollsliga behöver. Att veckans UG är långt ifrån taktisk briljant vad gäller att minska antalet risksupportrar är heller inte någon vågad gissning. Troligtvis var syftet med detta program varken att marknadsföra fotbollen eller minska våldet kring idrotten, utan att locka TV-tittare och upplysa dessa om en specifik och möjligen vinklad verklighet.

Det jag ställer mig frågande till är att SVT, med mina och dina pengar, skapar intressant TV på möjlig bekostnad av det långsiktiga intresset för svensk fotboll. Om syftet enbart var redaktionellt, d.v.s. att någon person inte genuint trott att UG:s program skulle kunna gynna svensk fotboll och rentav minska problemen kring huliganismen, ifrågasätter jag starkt statens prioriteringar.

Det finns många som menar att detta är ett intressant ämne och ett stort problem som absolut bör lyftas fram i TV. Ja, ett stort problem är det i allra högsta grad! Men ska vi verkligen låta staten riskera att ytterligare förstora problemet för en timmes dramatisk och upplysande TV?

Ibland är det kanske bättre att arbeta i det tysta, eller?


Lämna en kommentar

Har Blackburn Rovers funnit kartan?

Under lördagen reste nyligen degraderade Championshipgänget Blackburn Rovers till London för att ta sig an Arsenal i den femte omgången av FA-cupen. Inte många trodde på klubben från staden, som efter den industriella revolutionen varit centrum för den brittiska textilindustrin, men som med tiden fallit offer för arbetslöshet och misär då oräkneliga industrier avvecklats och flyttats utomlands.

Klubbens anhängare och stadens cirka 140 000 invånare, som efter säsongen 94/95 då Rovers bärgade sin senaste ligatitel fått nöja sig med en ynka ligacuptitel, suktar givetvis efter ljus i mörkret. Gårdagens meriterande uddamålsseger borta mot åttondelsklara CL-klubben Gunners innebär inte på något vis att Rovers famlande i mörker är över. Däremot skänker detta avancemang självförtroende, hopp och framtidstro och därmed förutsättningar för en arbetarklassens före detta industriarbetare, sargad av motvind, att fortsätta drömma.

Blackburn Rovers står, med sin intetsägande åttondeplats i den engelska motsvarigheten till Superettan, trots gårdagens skräll kvar i en tunnel bestående av dunkel. Den betydande skillnaden är att ledarna, spelarna och fansen nu getts en ypperlig möjlighet att fånga de ljusstrimmor som trängt in i mörkret. Kommer klubben med hjälp av ljuset kunna hjälpa sig själv att finna vägen ut ur tunneln? Kartan har påbörjats. Nu krävs det att ledargestalterna slutför denna, väljer den smartaste vägen och att lagmedlemmarna hänger på.


Lämna en kommentar

Världens bästa lag, eller?

Iker Casillas – Dani Alves, Gerard Pique, Sergio Ramos, Marcelo – Xabi Alonso, Xavi, Andres Iniesta – Lionel Messi, Radamel Falcao, Cristiano Ronaldo. Säger vem? Det finns olika teorier kring den frågan men efterson inget annat bevisats utgår jag från att denna världselva är resultatet av röster från 43.000 proffessionella fotbollsspelare världen över. Målvaktpositionen, i princip hela försvarslinjen samt mittfältet i helhet består av spelare från det spanska landslaget. Längst fram hittar vi fotbollsvärldens kanske två mest spektakulära spelare, Ronaldo och Messi, tillsammans med det colombianska stjärnskottet Falcao som central spets. Samtliga elva spelare kamperar för närvarande i spanska La Liga. Fascinerande? Minst sagt. Märkligt? Både ja och nej.

Vissa av dessa spelare är för mig självskrivna i ett ”världslag”, Iniesta, Xavi, Messi och Ronaldo. Utöver dessa fyra har jag ett antal spelare som vars närvaro i denna elva inte heller får mig att direkt höja på ögonbrynen. I ärlighetens namn är jag väl inte nämnvärt berörd av egentligen någon spelare i denna superelva även om jag liksom många andra är smått förvånad över att samtliga spelare tillhör spanska lag.

 Då bredden i den absoluta toppen av eliten numera är häpnadsväckande går det inte att ta ut ett lag sammansatt av ”världens bästa spelare” utan att det föder diskussioner om korruption och/eller analyser kring ”rätt” och ”fel”. Däremot finns det ett par spelare i denna trupp som jag personligen anser skulle kunna bytas ut mot spelare från övriga toppligor. Inte för att ett sådant scenario nödvändigtvis skulle innebära en förbättring utan snarare för att det antagligen inte skulle innebära en försämring. Med detta i åtanke bedömer jag det underligt och sällsynt att ”lotten” i samtliga av dessa 50-50-dueller fallit på spelare från La Liga.

Hur ofta sitter en pokerspelare på en Royal Flush? Inte ofta, men det händer. Frågan många nu ställer sig är om ”dealern” (FIFA/Uefa) påverkat utfallet av floppen, Turn-kortet, och River-kortet eller om La Liga helt enkelt bara sitter på den överlägst bästa handen.

Själv väljer jag att gratulera spansk fotboll.