Igår gick det svenska landslaget återigen på pumpen när laget föll mot fotbollsvärldens senaste inslag på stjärnhimlen, Belgien, som likt en uttorkad krukväxt över en natt slagit ut i full blom. Förlusten var föga förvånande, alltjämt rörde den upp känslor samtidigt som den likt en nikotinkick i kombination med en kopp kaffe bringade liv i diskussionen kring landslagets ovissa framtid.
Sverige står inför ett generationsskifte, den saken är glasklar, varför det inte är läge att kräva varken topprestationer eller mästerskapsslutspel. Läge är det emellertid att klä sig varmt, dryga ut intaget av kolhydrater samt lagra rikligt med underhudsfett. Inte omöjligt är nämligen att landslaget står inför en lång fastande framgångssaga. Svenska fotbollsfans gör bäst i att med hoppet som snuttefilt och tron på framtiden som affektionsladdad nallebjörn krypa ner under täcket och fokusera på att övervintra.
Jag vill inte låta negativ. Jag är i grunden en positiv person, men att reducera förväntningarna är på sätt och vis en överlevnadsmekanism. En instinkt som jag tror kan komma väl till pass vid en generationsväxling i ett fotbollslandslag från ett land med mindre än tio miljoner invånare. I nuläget består Sverige av Zlatan Ibrahimovic, till viss del av spillrorna från spegeln som förkunnar att ”det var bättre förr” (läs Tobias Hysén, Andreas Isaksson, Johan Elmander m.fl.), till viss del av ungdomliga fragment som vittnar om en ljus framtid (läs bland andra Jimmy Durmaz och Albin Ekdal) och till stor del av lilla landet lagoms, passande nog, lagom duktiga fotbollsspelare (läs; äsch, kolla truppen och välj själv). Det bör givetvis tilläggas att all kritik står i proportion till världsscenen i övrigt, att allt är relativt, men vad ska vi jämföra med om inte övriga landslag?!
Essentiellt att tämja kreativiteten
Erik Hamrén har många gånger blivit beskylld för att vara naiv. Vissa gånger har kritiken varit befogad, andra gånger har den varit mindre befogad. Hamrén är en man med förkärlek till trolleri. Initiativrikedom och mod i all ära, frågan är vad Sveriges landslag i dagsläget mår bäst av. Att bestämma sig, ställa in siktet och utan hänsyn till eventuella fallgropar samt stormbyar på vägen påbörja implementeringen av en specifik spelidé alternativt att fortsätta leta efter det optimala spelsättet? Risken finns att sökandet blir resultatlöst, att Sverige, om de fortsätter leta efter den optimala ”sifferkombinationen” gör av med alltför mycket energi för att orka leta efter vägen in i mästerskapen.
Låt oss inte skrika efter så mycket att vi missar när domaren blåser i pipan och därmed stakar ut vägen mot EM. Ska vi falla så ska vi falla på eget grepp, med flaggan i topp, det vill säga pga. det fullt acceptabla och högst rimliga scenario att övriga lag är bättre än vad vi är, inte med anledning av att vi snubblar på vår egen trollstav.
fotbollsabstinens.wordpress.com 