Efter knappt en minuts spel på Stockholm Stadion var DIF:s mardrömsfyllda säsongsinledning förlängd med ännu ett slag under bältet. Resultattavlan visade 0-1 och Tokelo Ranties ledningsmål hade gett de mest irreligiösa Djurgårdsfansen skäl att knäppa händerna. Trots Andreas Johanssons kvitteringsmål i den 10:e minuten gick DIF till pausvila med underläge 1-2. Ett relativt sent och mentalt påfrestande baklängesmål hade på läktarplats omvandlat strimmorna av förtröstan till en kollektiv hopplöshet.
När andra halvlek blåsts igång och DIF:s nagelbitande supportrar getts en kvart att tugga sönder resterna efter en pinne på sju omgångar var utsikten påtagligt förorenad av beckmörka orosmoln. Inte blev det ljusare i den 72:a minuten då Daniel Amartey gavs rött kort för att vårdslöst ha svingat armen i ansiktet på bortalagets Simon Thern.
Vad varken Djurgårdsspelarna eller publiken då visste var att denna utvisning skulle fungera som en perfekt förklädnad. MFF-spelarna granskade resultattavlan och analyserade opponenterna. Bedömningen blev, medvetet eller omedvetet, snabbt att Djurgårdens IF var ett golvat sällskap. Men ack så fel man kan ha. Istället för att kriga vidare vaggades bortalaget in i en falsk trygghet och placerade pistolen i byxlinningen. Efter 90 minuters spel hade MFF fått motta både en och två förödande högerkrokar.
3-2 slutade matchen och samtidigt som Norlings lag flyger söderut med svansen mellan benen skingras molnen på Stockholms Stadion. Kanske får Järnkaminerna skymta solen även i år?
fotbollsabstinens.wordpress.com 