Är MFF på väg att bryta förbannelsen?

Jag tycker mig skymta ett mästarlag som uppträder likt ett mästarlag. Jag tycker mig skymta ett mästarlag utan den traditionella baksmällan. Jag tycker mig skymta en allsvensk förbannelse med överhängande risk att upplösas likt en brustablett i vatten.

Gud vet vad MFF-spelarna haft för sig under vinterhalvåret. Efter att ha sett skåningarna riva rimlighetens samtliga gränser på Gamla Ullevi blir jag emellertid alltmer förvissad om att mycket tid lagts på att inhandla, konsumera och överdosera Resorb. Efter att dessutom ha sett Åge Hareide upprätta taktisk briljans i en tävlingsmatch år 2014 raseras tvärt mina Jantelagsmurar mellan dröm och verklighet. Kanske är 2014 året då ordet ”vätskeersättning” spatserar ut från sängkammaren, åker slalom mellan tomma flaskor samt ölburkar och tågar in i svensk fotbolls finrum.

Det har blott spelats två omgångar av årets säsong. Trots detta har MFF redan hunnit räcka finger åt, hånflina och gapflabba åt traditionens makt. Premiärmatchen mot nykomlingen Falkenberg på Swedbank Stadion var prestationsmässigt ingen höjdare från hemmalagets sida, varför slutresultatet 3-0 bör betraktas som en tydlig värdemätare på årets upplaga av MFF. Redan här påvisade Hareides mannar en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga som grundar sig på att trots grus i maskineriet sent omsider lägga beslag på poängen.

I lagets andra match, den mot topptippade IFK Göteborg på bortaplan, var ringrostigheten som bortblåst. Gästerna visade prov på kreativitet, lugn och självförtroende. En sylvass och nyslipad offensiv samt ett kontrollerat bolltrillande tonsattes med höga doser av individuell skicklighet, något som bäddade för en tämligen överraskande utskåpning. 0-3 slutade matchen och vips så hade MFF exponerat ännu en vital förmåga förunnad ett mästarlag, en förmåga vilken i Allsvenskan långt om länge klassats som utrotningshotad, en förmåga som stavas ö-v-e-r-m-a-k-t.

Fortsätter MFF i denna takt är risken stor att surret om att vilket lag som helst kan vinna Allsvenskan också det upplöses likt en brustablett i vatten, likt en Resorb på bakfyllan.

Malmö FF – Dags att budgetera för en än mer kvalitativ kikare?

Malmö FF begav sig under gårdagen drygt sex mil norrut för allsvenskt toppmöte med skånska rivalen Helsingborgs IF. På förhand hade klubbarna injicerat, inhalerat och sniffat devisen ”ett derby är alltid ett derby”, i MFF för att tona ner favoritskapet, i HIF för att omfamna strimmorna av hopp under en apatisk formkurva. Trots desperata försök att mata derbydramatiken med forntida sentenser föll spänningen offer för en uppenbar klasskillnad. Bortalagets spelidé överskuggade hemmalagets nästintill obefintliga dito i en match som snarare blev en predikan i kvalitetsmässig och mental överlägsenhet än en kamp.

Utskåpningen innebär att MFF inhämtar ytterligare ved, återigen tuttar på brasan och fortsätter mysa vid lägerelden med utsikt över alltmer desperat klängande konkurrenter samt hopen av sårade och uppgivna utmanare.  IFK Göteborg är i nuläget ensam klubb inom synhåll, men med tanke på MFF:s fenomenala fokus tvivlar jag på att Rikard Norling lossar greppet om kikaren innan övriga motståndare trånar efter den smällfeta damens slutvinjett. Klubben har lyckats skapa ett uppoffrande kollektiv fabricerat på individuellt skickliga spelbrickor vilket utmynnat i ett lagbygge speglandes den optimala dominoeffekten, där samtliga lagdelar i så hög utsträckning som möjligt gemensamt håller upp spelet samt där alla lagenheter tillsammans faller vid behov.

Att det kommer krävas något exceptionellt om lägerelden ska ockuperas av inkräktare innan säsongens slut torde inte betraktas som någon vågad gissning. Ty att döma av MFF:s idealiskt uppförda dominogrupp ligger det närmare till hands att anta att Rikard Norling inom kort kommer tvingas investera i en än mer distinkt kikare.

MFF – En frisk fläkt i det kvalmiga härbärget för lingonligornas asylsökande

Den 26 oktober 1863 grundas världens första officiella fotbollsorganisation, FA, under en pubsamling innefattande representanter från klubbar och skolor. Två år senare förbinds målstolparna med snöre, som ett embryo av modern fotbolls givna överliggare, och approximativt ett decennium senare gör sporten intåg i Sverige med ett regelverk stationerat i gråzonen mellan fotboll och rugby. Knappt 140 år senare vinner MFF en match vars slutresultat må utgöra en betydelselös parentes i världsfotbollens historieböcker men vars tillvägagångssätt gör klubben till ett nationellt föredöme, en förtröstansfull symbol samt en frisk fläkt i det annars illaluktande härbärget för lingonligornas asylsökande.

Medan IFK Göteborg sedvanligt omfamnade den traditionella svenska modellen med primärt fokus på organisation och försvarsspel roade sig ynglingarna i ljusblått med att, på offensiv planhalva, förkasta Bob Houghtons förhistoriska framgångsrecept. Offensiv frejdighet, ungdomlig entusiasm och individuell skicklighet är ingredienserna som Rikard Norling kryddat och kokat upp i en tillagningsanvisning som gör MFF till det, tekniskt, mest sevärda laget i Allsvenskan. De frågetecken som inför säsongen nedvärderade klubben, med anledning av en låg snittålder och bristande erfarenhet, har på senare tid avdunstat i ångorna från en stekhet gryta, som frukt av ett lyckat framgångsrecept. Kvarstår gör nyfödda utropstecken som markerar att fotbollslag stundom mår bra av att rymma lagmedlemmar vars barnasinne, lekfullhet och kreativitet inte underkastar sig stationära referensramar.

Derbyt borta mot jagande Helsingborgs IF den 25 september är den enskilt mest påtagliga fallgropen för MFF, vars GPS än så länge skildrar vägen till Lennart Johanssons pokal. Det faktum att HIF under senare tid beträtt ett minfält av skador och formsvackor och trots detta ännu har häng på förstaplatsen torde skapa huvudbry hos mannen som tonsatt Sveriges mest välkomponerade fotboll med en trupp som expertutlåtanden fått likna en samling dagisbarn. Nio omgångar återstår för en nylanserad GPS att eventuellt drabbas av tekniska problem samt för ett nordvästskånskt kollektiv att eventuellt resa sig ur askan. Personligen blir jag emellertid otroligt förvånad om första parkett genomgått ytterligare ett maktskifte innan säsongens slut.

MFF:s gulddröm – ännu oantändlig

I torsdags riktade det walesiska Premier League-laget Swansea ytterligare en överflödig strålkastare mot svensk fotbolls sedan länge tillräckligt exponerade brister. Skånska Malmö FF var laget som denna gång ofrivilligt tog plats i offerrollen vilken svenska klubbar troget prenumererat på sedan inledningen av 2000-talet. Efter förkrossande 0-4  i första mötet av Europa Leagues tredje kvalrunda återfinns den himmelsblå Europadrömmen numera väl förankrad på botten av en lättantändlig bensindunk inväntande besked kring en högst anad brittisk tändsticksattack.

När det så nalkades allsvenskt möte på Örjans Vall utgjordes förhandssnacket till stor del av på vilket vis bensinodörens nederlagsvittringar mentalt påverkat skåningarna. Ett poängtapp mot de bottenträskförankrade hallänningarna skulle inte enbart påvisa en fruktad bakfylla, utan, med största sannolikhet, dessutom förpassa ytterligare en ljusblå dröm till den explosiva bensindunken.

Redan ett par minuter efter att Michael Lerjéus blåst igång matchen hade MFF bemött skepticismen.  Istället för att klibba fast i imman av besvikelse hade Norlings gäng gemensamt spatserat mot bensindunken, konstaterat ett bistert faktum, lämnat det förflutna, och gemensamt format en cirkel för att kollektivt sniffa i sig ångorna av revanschlusta. Taktiken föll väl ut, och 2-0 efter blott 21 minuter vittnade om en himmelsblå getingsvärm hög av hunger, frestad av elva mörkblå skrovmål och trånande efter ett förlängt guldrace.

Efter en relativt stabil, stundtals bländande, prestation bärgade MFF slutligen tre poäng. Drömmen om att i höst få polera Lennart Johannsons pokal med sina mer intima kroppsdelar förblir därför levande och oantändlig under minst en vecka framöver.

Den svenska modellen – konservativ och gråhårig

Att bringa en faktisk mur på fall är fullt möjligt under förutsättning att lämpliga redskap finns att tillgå. Att bringa en mer abstrakt mur, likt den mellan dröm och verklighet, på fall fordrar däremot betydligt mer än enbart de materiella värden som en verktygslåda har att erbjuda. Istället krävs förmåga att vinna internt mentala strider, intelligens och kompetens att uppfatta samt mod att förändra det uppenbart defekta.

Zonförsvar, positionsspel, taktik och organisation i all ära. Den svenska modellen är i akut behov av en offensivt kreativ pacemaker. Helst snarast. Helst innan dess att strimmorna av hopp slås ut av hjärtstillestånd och svensk fotboll hastigt förpassas till bårhuset i väntan på begravning.

IFE:s uddamålsförlust i bortamötet mot Celtic samt MFF:s många ärr efter besöket i Wales innehåller en gemensam och sorglig uppenbarelse. Allsvenska klubbars individuella skicklighet vid bollförande är så undermålig i europeiska sammanhang att den teoretiskt torde fungera utmärkt som kaffepausinvitation till motspelarna, där av också som den perfekta skenmanövern. Tyvärr är realiteten en annan och på toppnivå är givmildhet ett fridlyst fenomen som närapå uteslutande övervinns av hundraprocentig professionalism.

På två dagar har samma antal svenskkonstruerade murar raserats på de brittiska öarna. När ska vi inse att byggnationer kräver underhåll, att framgångar kräver mål? När inleds det basala arbetet med att modernisera samt komplettera den svenska modellen med utökad individuell skicklighet? Om inget händer är jag rädd att nationens närmast sörjande i sinom tid vallfärdar till Dressman för köp av mörk kostym, vit skjorta och vit slips.

Många strider i striden om SM-guldet

Dagens tabelläge ger en fingervisning om vilka klubbar som högst troligt utmanar om pokalen i november. Att ingen av de fyra, i nuläget, främst placerade föreningarna HIF, Elfsborg, IFK och MFF får anledning att fira i höst är nästintill lika osannolikt som att Lars Ohly och Jimmy Åkesson skulle leta gemensam bostad i Husby. Avgörande kommer att bli hur lagen klarar av att undvika sina respektive fallgropar.

För serieledarna står den största utmaningen för dörren. Med transferfönstret på glänt är det många HIF-fans som fasar för att säsongens romantiska drama möjligen nått sin vändpunkt. Ett flertal beryktade kuggar drömmandes om mer glamourösa vyer har gett sportchef Jesper Jansson ett övertidskrävande sommarjobb. Stundar gör HIF:s strid mot svensk fotbolls bistra verklighet, en strid som sannolikt kommer att avgöra om vittringen blir bestående eller om klubben tvingas retirera från vaskandet.

För Elfsborg är sanningens ögonblick ännu på betryggande avstånd. Ett fullgott spelarmaterial kryddat med spetskvalité i överflöd har ackompanjerat klubben mot toppen efter en svajig inledning. Utöver striden mot den mentala historik som belyser att samma klubb inte vinner Allsvenskan två år i rad nalkas kampen mot ett psykiskt och fysiskt påfrestande CL-kval. Elfsborgs vara eller icke-vara i den absoluta toppstriden kommer rimligtvis avgöras via förmågan att fokusera och prioritera.

IFK Göteborg har resultatmässigt stått för en rejäl uppryckning efter fjolårets praktfiasko. En tät defensiv har burit laget mot en topplacering med en tredjedel av Allsvenskan avverkad.  Vad som dock bör utvecklas, om Änglarna inte ska falla på eget grepp, är variationen anfallsmässigt. Om IFK på allvar ska hänga med i toppstriden krävs att laget adderar bredd i arsenalen och tricks i trolldomen. Med Sam Larsson, Tobias Hysén m.fl. innehar klubben en trollerihatt fylld med kaniner. Mikael Stahre står nu inför utmaningen att visa att han är rätt man att tillvarata magin. Striden mot inlärningstiden blir av avgörande betydelse.

Ett ungt Malmö FF har tagit rygg på kollegorna i toppen. Efter en lovande inledning har laget blandat och gett. Trots ett par missräkningar går klubben till miniuppehåll som en rebellisk ungdom och ett irritationsmoment för ”gubbarna” i täten. För Norlings del gäller det att ta upp kampen mot truppens bristfälliga erfarenhet och skapa en jämnhet i prestationerna för att MFF ska förbli en guldkandidat. Troligtvis krävs också att opponenterna går på pumpen i ett par av sina respektive bataljer för att rebellen från söder inte enbart ska trampa på motståndarnerver, utan också på tabellstegen.

Låt striden mot externa omständigheter och interna bristfälligheter ta sin början!

Frälsarens uppvaknande räddade Helsingborg

Alvaro Santos, som utöver ett par strålande säsonger på Olympia i början av 2000-talet dessutom räddade klubben från förfall när han i ekonomisk tvångströja lämnade till förmån för en nödvändig summa pengar, intog relativt omgående hög status i Helsingborg. Utöver sambainspirerade mästerverk och livsnödvändiga hjältedåd märktes det tidigt att denna saga var en sann kärleksroman byggd på ömsesidig romans. En ödmjuk sydamerikan hade hittat sitt himmelrike och nordvästskånsk fotboll hade fått sin Gud.

Brassens återkomst till Helsingborg under säsongen 2011 väckte spridda åsikter. Medan somliga var skeptiska till värvningen av en möjligen avdankad stjärna var klubbens supportrar givetvis fullproppade med tilltro.

Efter en lång tid i skuggan av HIF:s många stjärnor fick Santos igår möjlighet att besvara fansens hoppfulla tillbedjanden. Med 25 minuter kvar av derbyt mellan MFF och HIF äntrade brassen planen med syfte att öka bollinnehavet, förlänga anfallen och skapa ytor åt gänglige Robin Simovic. Resultatet blev att HIF omedelbart återfick gifttänderna och på så vis möjliggjorde sitt sedvanliga bolltrillande på offensiv planhalva. Santos visade med all önskvärd tydlighet att förlorad rörlighet i fotbollssammanhang likt förlorad syn möjliggör stärkandet av övriga sinnen. Utöver en spelförståelse trampandes i rabatten mellan medelstora ligor och europeisk toppklass visade Santos prov på bollbehandling och känsla i sann hemlandsanda.

Pricken över i:et placerade brassen i bortre krysset med en kvarts återstående derbyångest och kvitteringen var ett faktum. 1-1 slutade matchen och drygt 21.000 åskådare skingrades i vimlet av besvikna suckar. Resterande knappt 2500 stod kvar och bevittnade uppenbarelsen av en man från Brasilien vars kärlek tillägnats en stad vid sundet, vars lojalitet upprättat en religion i minoritet. 

MFF sänkte garden och gav DIF fritt slagfält

Efter knappt en minuts spel på Stockholm Stadion var DIF:s mardrömsfyllda säsongsinledning förlängd med ännu ett slag under bältet. Resultattavlan visade 0-1 och Tokelo Ranties ledningsmål hade gett de mest irreligiösa Djurgårdsfansen skäl att knäppa händerna. Trots Andreas Johanssons kvitteringsmål i den 10:e minuten gick DIF till pausvila med underläge 1-2. Ett relativt sent och mentalt påfrestande baklängesmål hade på läktarplats omvandlat strimmorna av förtröstan till en kollektiv hopplöshet.

När andra halvlek blåsts igång och DIF:s nagelbitande supportrar getts en kvart att tugga sönder resterna efter en pinne på sju omgångar var utsikten påtagligt förorenad av beckmörka orosmoln. Inte blev det ljusare i den 72:a minuten då Daniel Amartey gavs rött kort för att vårdslöst ha svingat armen i ansiktet på bortalagets Simon Thern.

Vad varken Djurgårdsspelarna eller publiken då visste var att denna utvisning skulle fungera som en perfekt förklädnad. MFF-spelarna granskade resultattavlan och analyserade opponenterna. Bedömningen blev, medvetet eller omedvetet, snabbt att Djurgårdens IF var ett golvat sällskap. Men ack så fel man kan ha. Istället för att kriga vidare vaggades bortalaget in i en falsk trygghet och placerade pistolen i byxlinningen. Efter 90 minuters spel hade MFF fått motta både en och två förödande högerkrokar.

3-2 slutade matchen och samtidigt som Norlings lag flyger söderut med svansen mellan benen skingras molnen på Stockholms Stadion. Kanske får Järnkaminerna skymta solen även i år?